I går publicerade jag del ett om Tuhannen tuskan kahvila som finns på Mariegatan i Lovisa. Här kommer lite fler bilder.
De tusen smärtornas café, del 2
År: 2015
Spegel, spegel vid vägen där…
… säg mig vem som skönast i landet är!
Den där figuren som syns nere i vänstra hörnet försökte låta bli att komma med på bilden men det var svårt att inte synas.
De tusen smärtornas café, del 1
På finska heter cafeterian Tuhannen Tuskan kahvila. I huset fanns under förbudstiden en lönnkrog, i dag är cafeterian vida känd för sin lugna miljö och goda hembakade delikatesser. Kaffet serveras ur porslinskoppar och ingen skvalmusik stör idyllen på den lilla lummiga gården som har kullerstensbeläggning.
En saltig munk med ägg, tomat, saltgurka, majonnäs, sallad och gurka var en smakupplevelse. Till vänster husets örfil – som är finlandssvenska för kanelbulle.
Visar fler bilder från huset och gården i inlägg nummer två som går ut i morgon. Bland annat en fin dörr, blommor och grönska.
Fördelar med jobbet
Att jobba som journalist innebär att man får träffa en massa nya människor.
Och så lär man sig nya saker, till exempel om solenergi och varför den ännu utnyttjas så lite i Sverige och Finland.
Ja, och medan man sitter ute i en lummig trädgård blir man bjuden på kaffe och en himmelskt god hembakad jordgubbstårta 🙂
Skyltsöndag 19 juli
Kanske bör sätta datum på mina inlägg i rubriken för jag har rätt många redan som bara heter ”Skyltsöndag”.
Idén har jag fått av bloggaren Konstellerkonstigt och här hittar ni ett av hennes inlägg som jag inte tror att jag länkat till förr.
En stor reklamstolpe fylld av information om olika konserter och dansevenemang hittade jag i östra grannstaden Kotka för en tid sedan.
Var är du min vän?
I morse hade Radio Vega tekniska problem och spelade under minst en halv timme musik. Bland annat Lisa Nilssons ”Var är du min vän”.
För ett drygt år sedan var det väldigt svårt för mig att lyssna på kärlekslåtar eller sånger med vackra ord.
I dag går det riktigt bra att lyssna och samtidigt njuta av texter som jag tycker kunde komma direkt från mitt hjärta.
För att undvika missförstånd handlar mina tankar och drömmar inte om det som en gång var, de handlar inte om en människa jag mist. De handlar om… 🙂
Bilder från strandområdet
I dag inleds evenemanget Small Ships Race med bland annat tävlingar för segel- och allmogebåtar. Festen och tävlingarna fortsätter i morgon.
Det regnade och åskade i morse och en bit in på eftermiddagen men lyckligtvis sprack molntäcket upp lagom till tävlingsstarten.
Här kommer ett bildsvep.
Jag har åter hört lögner om mig själv i dag. Svårt att värja sig mot dem. För att inte säga att det är helt omöjligt att göra det.
Uppskattar verkligen stort dem som kommer fram till mig och frågar om något de hört verkligen stämmer. Man vet var man har sina vänner.
Alla bryr sig ju inte om att ta reda på sanningen.
Något jag lärt mig under det tuffa året jag har bakom mig är att inte tro på allt folk säger. Ni vet det där med ”han sa att hon hade sagt att han hade sagt”.
Ni som känner mig och vill veta hur jag mår, som är intresserade av min version av mitt liv – ta modigt kontakt när vi ses.
Tänk om man skulle dra till Afrika…
… då skulle kanske de som inte gillar min blogg bli glada 🙂 Men inte skulle jag sluta blogga för det! Datorer och surfplattor går att använda där borta också.
Läste en intressant artikel i vår tidning i dag. Den handlade om den här sajten.
Ofta känner jag en längtan till Afrika och antar att jag har levt ett tidigare liv där. Jag har också inspirerats av Torre i Afrikas blogg. Han skriver också om annat än Afrika men särskilt bilderna och berättelserna därifrån inspirerar.
Vi har känt varandra via bloggen och Facebook ett par år och i går träffades vi för första gången IRL. Hade så trevligt som jag inte haft på länge!
Men inte är det illa att vistas i de miljöer jag visar på bilderna heller. Min hemstad Lovisa är mig nog ändå otroligt kär.
Att inte veta vart man ska…
… kan vara nog så spännande. Man har sett en karta på Google Maps. Man vet att körtiden från Borgå centrum till Sondby på Vessö ska vara cirka 22 minuter. Man tror man ska hitta kiosk, badstrand, semesterglada människor. Men ibland känns det som om man kommit mitt i en Kaurismäki-film.
Missförstå mig rätt ändå. Det var helt underbara vyer jag såg. En slingrande smal asfalterad väg genom lummiga landskap.
Att jag råkade få ett gäng cyklister framför mig som ledde till att kön av bilar bakom mig blev minst en halv kilometer lång gjorde inget. Varför ILA genom ett landskap när man kan se på det i cyklistens takt?
Men 22 minuter? Glöm det.
Jag letade ihärdigt efter en badplats. Där som jag skulle träffa alla människor jag kunde intervjua.
Körde kilometrar genom öde skogar, såg en korp kraxa vid ett sandtag och fick åter känslan av att jag befann mig i en Kaurismäkifilm. Badplatsen hette Köttboda och när jag kom fram till den var den totalt öde.
Ett sådant namn på en badplats. Undra på att ingen var där. Som ur en sämre deckarfilm.
Men – inget ont om Sondby. Det är en idyll. Och jag fann slutligen människor att intervjua på Skeppars camping.
Läs mer om det i torsdagens tidning. Men förvänta er inget badreportage. Jag var liksom lite på jakt 😉
Fina fönster, del 79
I samma cafeteria som jag visade bild från i förra inlägget finns det här fönstret.
Det är Café Runda Munken jag talar om och där finns många små rum. I rummet längst bak finns det här fönstret. Tittar man på det utifrån är det ett ensamt fönster på en jättestor gul rappad vägg, borde egentligen visa det från andra hållet också.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 