När solen här hemma i södra Finland går och lägger sig allt tidigare, och då snöfall och kyla utlovas – då är det ju bra att de här bilderna finns.
Från hotellet var det inte mer än dryga fem minuters promenad och lätt nedstigning för att nå Atlantkusten.
Och med teleobjektivet fotograferade jag den här farkosten. Undrade först vad i tusan det var som syntes där långt borta, men tack vare objektivet fick jag en hyfsat bra bild av katamaranen långt ut till havs.
Nu har det hotats med blötsnö. Det kan komma uppåt en och en halv decimeter, påstås det.
Ja, kanske det är dags? Vi har ju haft en lång, varm och på många sätt skön höst.
Balkongen är inte helt städad inför vintern hos mig. Inte kan jag ta bort blommor så länge de är gröna, eller rentav blommar och annars trivs! Ljungen är den enda som troligen står sig hela vintern.
För några dagar sedan tog jag den här bilden då solen sken över vårt rådhus med intilliggande park.
Skuggspel på en av väggarna i mitt hem, en plats jag älskar ❤
Tidigare i somras tog jag den här bilden av Hotel Degerby. Tyvärr har baren i bottenvåningen, där jag suttit med goda vänner många höst- och vinterkvällar, stängt. Hoppas att någon ny företagare tar över inom kort, det finns inte så många mysiga miljöer att gå till för att ta ett glas mousserat och nåt salt till.
Senare i kväll blir det åter en del Spanien-bilder!
Ja, jag ser kanske inte så glad ut.
Men jag är glad, för att jag inte sitter bakom gallret – hahaa!
Och ännu gladare blir jag om turisterna INTE matar mig, för då börjar jag må dåligt. Jag mår bäst av den mat som jag får av dem som känner mig här på Gibraltar.
Ja, Gibraltar är ju en brittisk koloni. Spanien skulle helst vilja förfoga över landområdet själv, men se nej! Här är det brittiska pund som gäller, och karusellen med brexit gör inte förhållandet mellan länderna varmare. Därför kan det hända att man vissa dagar får köa länge i tullen. Vi hade tur att alla inblandade var på gott humör den dagen vi var där. Köer finns hela tiden men allt löpte tack och lov smidigt ändå.
Mycket är speciellt på Gibraltar. Platsen är absolut värd att uppleva fastän många som varit där för 20-30 år sedan säger att mycket har förstörts. Det är som i Monaco, när marken tar slut bygger man på höjden.
För att komma in i Gibraltar passerar man först tullen och sedan åker man över landningsbanan till flygfältet 🙂
Och slutligen ett par vyer från huvudgatan där vi kunde shoppa och äta lite.
Jag är åter ute i sista minuten med Gemsweeklyphotochallenge, men bättre det än att helt glömma utmaningen. Den 42:a veckan är på gång, och jag har varit med alla gånger – så även i fjol!
En människa kan vara STARK och det tycker jag att jag själv varit många gånger i livet. Man kan ha muskelstyrka också och först av allt kom jag att tänka på Pippi Långstrump och tyngdlyftare i det här sammanhanget.
I dag hoppas jag att Lovisa Tor som lag är starkt då vi åker på bortamatch till Villmanstrand.
Själv inledde jag dagen med pepparkorv på mackan, och för att kunna äta tomater överhuvudtaget pepprar jag även dem 😀
Det hade varit kul att åka linbana ända upp till toppen av Gibraltar där fler apor lär finnas. Men vi hade inte tid för det. Några besökte droppstensgrottan, andra toaletten och souvenirshoppen 🙂
Fler söndagsskyltar hittar du hos Konst eller konstigt!
Sevilla bjöd på fina upplevelser från de judiska kvarteren. En av favoriterna från Nya Östis läsarresa. Men där fanns också mycket annat att se.
Sevilla är Spaniens fjärde största stad. Man hinner verkligen inte se allt där på en dag. Men det går att insupa atmosfären av både historiskt och nytt.
Jag brukar inte köpa ”onödiga” prylar… Men efter läsarresan i Amsterdam 2015 fastnade jag lite för det här… Om jag snubblar över ett Hard Rock Café köper jag en nyckelring. Jag letar inte upp cafeteriorna, men den här råkade jag faktiskt på syn på då jag väntade på andra resenärer som var inne i en väskaffär 😀
Ett minne från Cadiz, Andalusien, Spanien.
Fåglarna som sitter vid fönstret såg jag först då jag tog fram bilden på datorskärmen 🙂
Det har funnits stunder i livet då jag velat ge upp. Men på något sätt har jag alltid kommit igen, till och med överlevt en misshandel där jag verkligen trodde att min sista stund var kommen. Den hände för mer än trettio år sedan.
Att jag inte skrivit mer om den här beror dels på att jag bearbetat allt det den dåtida pojkvännen utsatte mig för, dels på att jag – hur konstigt det än låter – väljer att skydda andra som på olika sätt berörs av det här fallet.
Jag slogs av de här tankarna i samband med att jag nyligen åter insåg att det pratas en del skit om mig. Tyvärr är det ju inget nytt att folk baktalar och smutskastar andra, jag är ju verkligen inte den enda som blir utsatt.
Men jag började tänka på vilka ryggsäckar vi alla bär i våra liv. Då vi talar illa om andra har vi sällan en aning om vad den personen bär i livets ryggsäck. Att känna avundsjuka eller behov av att misskreditera andra är därför något av det mest onödiga vi kan spilla energi på.
Det är inte många som vet att jag blivit misshandlad, utslängd ur en bil i farten, slagen och sparkad, knuffad ner för en stenig brant, nästan strypt ihjäl.
Jag har, utöver det som hände då, också senare haft många skäl till att känna mig oduglig. Men jag har alltid på något sätt kommit igen efter motgångar och nederlag.
Jag har försökt att inte bygga en mur runtom mig, inte gömma mig bakom en tuff fasad eller inne i ett hårt skal. Ibland har jag ändå blivit tvungen att fly dit. Då livet åter sparkat mig.
Men jag tänker aldrig ge upp. Och jag ska skriva mer om allt, i någon form, nånstans, nån gång. Fortsätta vara öppen kring det.
… efter den här sanna men sorgliga historien blir det åter glättigare inlägg i form av reseminnen från Spanien 😀
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 