År: 2018

Tre poängs helg!

~ Carita Liljendahl ~ 9 kommentarer

Lovisa Tor öppnade grundserien i division ett med 5-7 förlust i går, men i dag blev det komfortabel seger med siffrorna 10–4. Yes! Vi är på G!

Jag övade också att ta bilder med teleobjektivet. Det är inte så lätt. En helt annan teknik krävs för att zooma in och snabbt följa dem man vill fotografera. Dessutom krävs inställningar som tål att jag fotograferar ett oerhört snabbt spel utan blixt. Jag kan ju inte sätta blixten i ögat på spelarna… då blir jag fort utkastad från arenan 😀

En sisådär-bild. Övning ger färdighet.

Efter att ha jobbat några timmar med min syster hos mamma cyklade jag hem för att skriva en nekrolog.

Det är ett hedersuppdrag att få skriva om en vän som gått bort.
Men att göra det går inte i en handvändning. Många andra texter skriver jag hur fort som helst, men inte en minnestext som har med en nära vän att göra.

Därför såg jag inte Tors match live i dag. Jag prioriterade. Stannade hemma och gjorde tidningsjobb.
Det kommer fler matcher. Säsongen har bara börjat.

Det ska tränas i tid…

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Lyckades inte få rollatorn ”pressad ihop”. Vi försökte följa instruktionerna, men det hade behövts minst tre händer för att trycka, dra och klämma samtidigt… EN person fixade det inte, och tillsvidare har två personer inte heller gjort det, men kanske vi lär oss med tiden.

Rollatorn gick således inte att få in i bilen. Därför fanns ingen annan möjlighet än att en av oss körde bilen med mamma och hennes saker hem, och den andra skuffade rollatorn.

Om någon eventuellt sett mig gå med den här från sjukhuset till mammas hem så kan jag berätta att jag ännu är i någorlunda god form och INTE behöver rollator 😀

Lite småkul var det ändå.

Lovisa i gott sällskap

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer

Det var Lisbeth i Sverige som vann Lovisamagneten, och nu har hon skickat en bild på den och på ett flertal andra magneter hon har på en dörr. Sådan här respons och växelverkan bloggare emellan är jätterolig.

Där alldeles på mitten av dörren ståtar Lovisa rådhus. I gott sällskap av ett antal magneter från USA.

”Sonen köper magneter till mig när han reser i USA. Det har blivit tre resor inom loppet av ett år. De två med ordspråken är egna inköp” skriver Lisbeth.

Inom kort ska jag lotta ut ytterligare en magnet. Det blir åter Muminmotiv.

Lovisabyggnader, brandkårshuset

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

Här har genom åren funnits allt möjligt. Gamla Lovisabor känner igen benämningen brandkårshuset. Men här fanns också biblioteket då jag var tonåring – oj, sådana minnen man har från den tiden!

Här är skolelever nu tillfälligt inhysta, här har funnits socialbyrå och i bortre kortändan har ortodoxa kyrkan ett litet utrymme. Jag kommer inte just nu ihåg vilka alla funktioner som funnits i huset, men fint är det!

Lovisabyggnader, Hambergska hemmet

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer

Den här fina byggnaden har under många år varit ett trivsamt boende för äldre personer. Jag känner några som tyckte väldigt mycket om att bo här. de personerna finns dock inte mer i dag.

Lite synd att allt ska vara så tipptopp nuförtiden… minsta lilla sak som kan påpekas som ”skavank” leder till saneringsbehov och det blir för dyrt…
Nu står byggnaden tom… riktigt sorgligt… för såvitt jag vet fanns här inga mögelproblem.

Byggnaden får mig att tänka på mamma och framtida behov för alla som åldras.
Dessutom har jag nu till höger och vänster ute på stan berättat hur det är med mamma, så jag tycker att jag kan berätta även här. Jag vill att de som är intresserade av hur hon mår ska veta vad som hände på riktigt. Ingen ska behöva nöja sig med lösa rykten, för sådana finns det alltid gott om.

Mamma lever. Om någon hört något annat så dementeras det ryktet.
Hon åkte in på sjukhus på grund av högt blodtryck och ”lätt förvirrat tillstånd” den 12 augusti. Magnetröntgen visade att hon hade en godartad växt i huvudet. Hon hade ingen hjärnblödning, vilket misstänktes till en början, men växten hade börjat blöda.

Mamma opererades av en av Finlands främsta neurokirurger den 23 augusti. Efter det var hon några dagar på infektionsavdelningen i Borgå, men i det stora hela har hon återhämtat sig rasande fort.

Alldeles i dagarna ska hon få komma hem, och min syster och jag har fixat allt som behövs kring det.
Jag är trött men också mycket tacksam, och i morgon skriver jag i Nya Östis en kolumn om mina tankar kring vården.

Trött är jag också på att bita ihop, bara orka och hålla tyst.
Tusentals människor kämpar med samma ”problem”, det vill säga att orka med jobb, privatliv och att ta hand om släkt och vänner som blir äldre.

Varför vara tyst om det?

Hur galet som helst, del 48

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

Ja, hur galet som helst, både på gott och på ont kan det kännas vissa dagar.
Men som tidigare sagt, saker och ting brukar ordna sig på nåt sätt.

En liten del av mitt huvud syns på bilden 😀

Den här bilden tog jag i lördags under min fototour,  och det är nog sådana utfärder jag behöver under veckosluten då jag försöker vara ledig och få tid för mig själv.

Även om jag har massor av jobb, vanligtvis måndag-tisdag-onsdag så att det räcker och blir över… är jag glad för jobbet på Nya Östis. Jag kan sitta hemma och jobba, behöver inte klä mig anständigt, fixa håret osv.

Så för att se det positiva under en krävande tid som råder nu med praktiska arrangemang för mamma, är jag glad för att jag inte måste åka till Borgå och jobba varje dag mellan 8.30 och 16.30. Hur skulle vi med syrran då ha hunnit och orkat besöka mamma varje dag? Nu kan jag dela upp tiden, så att jag vid behov fortsätter med tidningsjobbet på kvällarna.

Jag är förstås också mycket glad för att mamma är på bättringsvägen. De saker som nu kräver extra tid och ork för oss är tillfälliga ansträngningar, och sådana som alla hamnar ut för i livet någon gång då man har förmånen att ha någon av föräldrarna kvar i livet.

Så visst ska allt fixa sig! Och snart ska jag på massage, den kommer lägligt!

Tack till alla som tröstar, kommer med kloka ord, ger stöd ❤ Det känns skönt att kunna dela med sig av vissa bördor.

 

Att släppa taget är ett sätt

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Det är mycket att tänka på nu, pusselbitar som ska falla på plats.
Man lär sig nytt, dag för dag. Om sjukvård, om hemvård, om hjälpmedel.
Om hur man ska uttrycka sig för att bli förstådd, hellre än missförstådd.
Både på professionellt plan men även på det privata.
Läget är inte tungt bara för mig, många andra är involverade.

Hösten smyger sig på.

Ibland känns det som att orken tar slut, på riktigt. Men en människa klarar mer än hon tror. Det vet jag efter vad jag gick igenom 2014 och även tidigare motgångar i livet pekar på det.

Så man tar en dag i taget. Prioriterar och organiserar enligt bästa förmåga. Försöker säga ifrån då det behövs.
Att släppa taget är också ett sätt. Att bara lita på att allting ordnar sig då man själv inte orkar mer, då man bara vill falla ihop och gråta en skvätt.

Då gråter man, då ger man upp. För stunden. Men inte för alltid.

Hösten är magisk på sitt sätt. Sover ännu vid öppet fönster.