Här får man en aning om hur mycket det blåste på Östersjön då vi hade svängt in på den smala landsvägen som förde oss till Sveriges sydligaste punkt, Smygehuk, på läsarresan i början av maj.
Vi närmar oss målet och möter en buss som är på väg mot Ystad.
Femton meter i sekunden blåste det och här är några av resans deltagare som vågade sig nära stranden för att fotografera.
Vimpeln står rakt ut vågorna piskar mot stranden.
Vid lugnare väder kunde man gå med rampen ner mot stranden och ut på plattformen vid staketet, men dit gick ingen från vårt gäng en dag som denna. Utan gummistövlar hade det inte varit så skönt, och någon som tog sig halvvägs sa att det var farligt halt. En varningsskylt för halka fanns också.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Man blir imponerad av vädrens makter!
Kram, Ingrid
Det blir man.
Jag tänker ofta, att det är så bra att mänskan inte kan styra vädret.
Kram!
Det blåser rejält ser jag och det är inte skönt.
Kramar från oss
Nä, det var inte precis varmt där, men intressant och på sitt sätt mysigt.
Där fanns ett fint litet café som vi gick in på, och då blev stämningen mycket bättre.
Sedan har dom nog fint där också, då det är varmt och inte blåser, skulle jag tro.
Kram!
Nej usch! Tänk på dom som bor där permanent! Inget jag skulle vilja göra frivilligt…
Första bilden är suveränt bra. Innan jag läste texten så trodde jag att träden hade ”formats” sneda av vinden…
Ja, men träden kan ha formats sneda av vinden, där blåser rätt ofta tror jag.
Fin plats, vackert, mysigt – men ett öppet hav har också sina sidor 🙂
Så kul att få se Smygehuk via dina bilder. Mäktigt med vinden, bra ni visade den respekt, kan ju gå illa annars.
Jag gillar blåsigt väder, också storm och åska och häftiga regn. Men inte vill jag ha sånt varje dag 🙂
Och respekt måste visas för alla naturfenomen. Man ska ju helst inte så med mobiltelefonen i handen på en öppen plats och videofilma häftigt åskväder… 😱
Det här med blåsten var lite kul, att kunna luta sig bakåt, mot vinden, utan att ramla.