Från små frön som odlades i våningshuset i våras… till enorma plantor i växthuset. Och här kommer tomater i massor 🍅❣🙏 Tillsvidare alla gröna, men – tids nog!
Grannen Pia har låtit så blommor och de utgör en vacker liten äng i en odlingsspalt och därifrån kan vi plocka blommor då och då, när vi vill.
Jag ångrar inte för en endaste sekund det val jag gjorde, att flytta till det gamla huset.
Samtidigt känner jag oro inför framtiden, och det har inte med USA och presidentvalet där att göra. Inte med Ukraina heller. För det som händer där kan jag inte påverka.
Min oro handlar om mitt eget liv. Men jag tror att alla känner så någon gång då och då. Hur ska jag klara mig då jag blir äldre? Hur ska jag kunna och orka hjälpa nära och kära? Hur ska jag klara min ekonomi?
Jag försöker säga till mig själv, då jag grubblar över dessa frågor. Du har bara den här stunden, den här dagen. Gör det bästa du kan av det och strunta i alla veckor som ligger framöver.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Oj så fina tomatplantor du fått där i växthuset.
Vet du vad, dendär oron över framtiden tror jag att vi alla känner av ibland, då vi har tid att tänka o reflektera över tillvaron. Oftast bara rullar livet på och då tänker man inget, åtm inte på sånt som ålderdomen, hur ska det gå… Men, som du skriver; vi har bara dethär ögonblicket, denhär stunden och den ska vi ta vara på. Vi vet ingenting om morgondagen, och det tycker jag är det bästa av allt. Så, vi ska inte oroa oss på förhand. Vi ska blott glädja oss åt denhär stunden, då vi orkar med det viktigaste i livet.
Då jag ser min mamma åldras, och även andra i min närhet åldras ju – och jag själv gör det – då kommer de här tankarna.
Att inte oroa sig på förhand är något jag hela tiden kämpar med, ibland går det bra – ibland sämre.
Vi ska leva i stunden och orka med det viktigaste, såsom du skriver.
Vilka tomatplantor – du kommer kunna äta tomater året ut. Eller du kanske kan ”pickla” som då har du några att njuta av även under början på nästa året.
Nu har du flyttat till ditt drömboende. Va’ glad för det och NJUT!!! Tycker du ska strunta i att bekymra dig för framtiden. Du kan ju i alla fall inte påverka nåt längre, förutom jobba till 67 (om ni har samma regler/rekommendationer som i Sverige).
Kom ihåg – allt ordnar sig! Du bor faktiskt inte i Afrika utan i ett civiliserat land som Finland;-)
Ska verkligen försöka ta tillvara alla! Ger absolut till grannarna också.
Angående jobbet – jag behöver, såsom läget är nu, jobba tills jag fyllt 65 år. Jag blir 63 nästa år i maj och vill nog snart trappa ner lite, jobba mindre. Har partiell förtidspension, men då jag bor och lever ensam kan jag inte dela kostnaderna med någon, men det kan ju inte du numera heller.
Ja… jag ska komma ihåg dina ord. Allt ordnar sig!
Förstår så väl din känsla av trivsel i nya lägenheten … underbart med växthuset och en blomsteräng!
Förstår även din oros och dina tankar inför framtiden … tror vi alla får såna tankar emellanåt och det är svårt att låta bli att oroa sig …
Ja, det är svårt att inte oroa sig, men ändå har vi ju det nog väldigt bra i Sverige och Finland.
Kram!
Låter bra att du fokuserar på nuet. Saker och ting brukar ordna sig vare sig en oroar sig eller inte, så lika bra att inte oroa sig tänker jag. Kram
Väldigt bra att kunna tänka som du – att släppa taget lite. Ekonomin är nog dessvärre en ganska stor oroskälla för många i dag.
Att leva och bo kostar oavsett hur man tänker och vrider på saken 🙂
Kram!
Helt otroligt vad dina tomatplantor trivs där i växthuset. Ser väldigt lovande ut. Jag får också plocka blommor hos en bybor som jag har som granne.
Känner så väl igen dina tankar om framtiden. Själv fick jag en riktig kris när min man dog. Hur ska jag klara mig med allt helt själv.
Nu har över 10 år gått och jag har klarat allt men varje gång problem dyker upp är jag där igen. Vi får tro på att allt ordnar sig helt enkelt.
Härligt när människor delar med sig av överflöd vare sig det gäller sallad, blommor, tomater eller annat.
Skönt att höra att det finns andra som känner oro ibland. Saker och ting brukar ordna sig men orostankarna skingras inte alltid lika lätt.
Tio år sedan din man dog, tio år sedan jag blev ensam med alla utgifter, åtta år sedan jag startade eget företag. Det har gått bra hittills, men visst tryter orken nu allt oftare då jag är en bit över 60.
Kram!