Hur galet som helst (HGSH) – en av mina kategorier här på bloggen.
Galet gott är det så gott som alltid på Café Favorit. Med det här firade jag syrrans födelsedag, hon åt annat, nyligen.
Hur galet som helst är det också då Tokmanni har erbjudanden som innebär att köper du t.ex. två kaffepaket får du dem i en röd hink med texten Tokmanni. Hinken (som även kallas ämbar i Svenskfinland, ämpäri på finska) kunde också innehålla allt möjligt annat.
Och du må tro att kunder gärna springer efter dessa erbjudanden. Du får produkter förmånligt och en hink på köpet 😀
Sedan då det också är fylla-på-hyllorna-dag i denna butik, och de som kör runt med maskin och tvättar golven är på plats, blir det extra kaotiskt och intressant 😀
Nu är det åter så att jag promenerar väldigt långsamt framåt. 100-åringar kanske springer förbi mig?
Men galet fin trottoarmålning på Alexandersgatan i Lovisa!
Mitt knä som hade varit bra i tio månader började bråka för ett par dagar sedan och nu är det inte tu tal om att promenera snabbt eller springa mellan butikshyllorna då jag handlar till mamma.
Nej, nu måste allt åter få ta lång tid, och jag får en del medlidsamma blickar. ”Är hon i är SÅDÄR dålig form”…
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Målningen är verkligen fin. Ledsen att ditt knä börjar bråka igen. Hoppas att det inte är långvarigt. Sköt om dig och ta det lugnt, Kram!
Ja du – åldern kommer inte ensam.
Kram och tack för omtanken!
Försenade grattis till din syster!
Jaså, finländare springer och köper upp grejer de med när galna reor hålls?! Inte bara tossiga amerikaner?! 🤣
Nämen så besvärligt med knät igen. Is, och/eller värme och Burana dygnet runt. Det lugnar säkert ner sig igen lika snabbt som det började ’bråka’ igen.
Må bättre! Att promenera med cykeln som stöd kanske känns skönare…?
Nä, det inte bara amerikaner som är fåniga 😀
Jag har ingen värk i knäet, men det är obehagligt när det ger efter, knakar till…
Jag ska ha cykeln som stöd, promenadstavar också.
Ser att du har sett goda bakelser och jag förmodar att du också ätit dom. Ser smarriga ut.
Jo då, jag åt dem då vi firade min systers födelsedag på caféet 🙂
Ibland känner jag nån form av överlevnadsskuld. Visst knakar och brakar det här och där, konditionen är åt skogen, kroppen är styvare, tänderna konstrar – men jag fungerar ändå rätt bra när jag jämför med många jämnåriga. Och yngre. Kan ändå förstå hur det känns i själen när knäet krånglar.
Plötsligt är jag rätt orörlig igen. För en dryg vecka sedan sprang jag som en ungdom mellan hyllorna i S-Market då vi saknade vissa varor som mamma skulle ha.
Nu måste jag planera hur jag går, för att spara på stegen, och alltid ska det finnas någon vägg eller möbel eller något räcke att ta tag i om knäet sviker.
En riktigt god fika det där. Trist att läsa om knäna, hoppas det är en tillfällig svacka bara. Trevlig helg!
Ja, jag var länge tacksam, och uttryckte det även högt – för att benen bar mig tio månader.
Nu är det en svacka igen. Men jag vågar cykla, så det är ju alltid nåt att glädjas åt.