I dag ska mamma skjutsas till pensionärsmöte, dagen ändrad då det är seniorvecka. Sedan blir det ett Teams-möte och annars troligen ganska vanliga tidningsrutiner med framtidsplanering, mejlkorrespondens, telefonsamtal osv. Och en promenad även i dag, men vet inte vilken tid.
Jag har satt det lägsta målet för mig själv, 2500 steg per dag. Det kommer att vara en utmaning, fastän det inte låter mycket för den som är van att promenera långt varje dag. Men för mig som har ett jobb som under vardagarna kräver att jag sitter mycket vid datorn blir det en utmaning, men också bra och kul i sig, att hitta den där tiden att varje dag ta en runda utomhus.
Fina naturupplevelser alltså. Doften av skog och förmultnande löv. Solens varma strålar och alla vackra färger. Så här fint kommer det förstås inte att vara alla dagar då jag ska ut, men jag hoppas på en fortsatt fin och varm höst.
Jag kommer troligen att ha gångstavarna som hjälp för det mesta, och då månaden är slut hoppas jag att jag vill fortsätta promenera. Kanske jag har fått bättre kondition och starkare muskler och därmed även slipper ont i ryggen och benen?
Var ute och åt på Degeri Sportbar i går med tre väninnor. Trevligt med lite miljöombyte och en annan slags meny. Crispy chicken bites med dipp, mozzarellasticks och sånt. Enkel men god plockmat. Då jag promenerade hem passade jag på att ta några foton med natt-inställning på mobilen, den funktionen är bra fastän telefonen snart är fyra år gammal.
Orsakullans fråga den första oktober: Bröstcancerdagen, köper du Rosa bandet och rosa varor i oktober?
Svar: Jag har inte ännu gjort det, men jag ska göra det. Dagen, försäljning och insamlingar som berör detta ämne är viktiga 💝
De här bilderna är från igår. Jag hade ett fotouppdrag i närheten och tog fotona då jag väntade att min syster skulle hämta mig då vi skulle med mjölk till mamma.
Har inte på ett tag kommit ihåg att delta i Orsakullans utmaning. I dag den 27 september frågar hon ”Soppor och grytor hör hösten till. Lagar du sådant?” Svar: I ett singelhushåll blir det numera sällan så att jag kokar själv. Men gör jag det blir det någon soppa. En gryta har jag inte tillrett på länge, men jag kan om jag vill 🙂 Tomatsoppa köper jag ibland som halvfabrikat.
På sidan land.se hittade jag för en tid sedan Nisse Simonssons tio råd till dig som vill bli gladare. Jag ska nu dela med mig av dem, några per dag!
Glädje och lycka kommer från dina egna tankar.
Livet går i tankens riktning.
Man kan grubbla sig sjuk – och man kan tänka sig frisk.
❤🍁 Ha en fin tisdag!
I går började jag tänka i lite djupare banor på diagnosen HSP-person (high sensitive person). Det är en diagnos som jag är ganska säker på att jag kan ge mig själv.
När jag var barn fick jag ofta höra ”du är så känslig”. Jag tror att jag hade lätt för att börja gråta och att jag ansågs vara en som gnällde och pep, jag ”pirrade eller marrade” som vi säger på östnyländska. Det betyder att någon lätt brister ut i gråt eller uppför sig gnälligt.
Det här har på olika sätt förföljt mig genom livet. Då jag upplevt att jag har mobbats i olika sammanhang, både som barn och som vuxen, har jag fått höra att jag är överkänslig och reagerar onödigt starkt på mångt och mycket. ”Ta det inte så hårt, ta det inte personligt, var inte så känslig”.
Som om det var något FEL då en människa är känslig. Som om DET var själva diagnosen. Du är överkänslig, ta ett piller och det går om!
Istället kunde vi ju fråga om det inte är ett allvarligare fel att inte förstå att det finns människor som inte är gjorda av teflon.
Det är bara att faktum att jag med åren har blivit allt känsligare. Jag är väldigt lättrörd nuförtiden, men är säker på att det har med med empati att göra än med hysteri och överkänslighet.
Som barn kunde jag inte tåla höga ljud och bråk. På ett scoutmöte blev det mycket skrik och stoj och jag minns hur jag slutligen satt där och höll händerna för mina öron.
Nuförtiden kan vissa dofter bli för mycket för mig. Vissa höga ljud likaså. Det får inte blir för stökigt, men jag klarar av att sitta på en match där det hejas och skriks, slås på trummor och används tutor. Kanske för att jag känner mig trygg i det sammanhanget?
Som en HSP-person är det är inte alltid trevligt att läsa av stämningar i ett rum där jag vet att det finns människor som inte tycker om mig. I olika chefspositioner har jag genom åren tvingats fatta en del obekväma beslut och uttrycka bestämda åsikter. I de sammanhangen har jag kanske tolkats som hård och känslolös, men jag har ofta lidit på mitt sätt då jag insett att jag inte kan vara alla till lags.
Ett dilemma ligger kanske just där. Som en HSP-person vill jag att alla ska ha det bra. Jag vill vara vänlig och snäll, jag vill lyssna och hjälpa, förstå och finnas till. Vilket ofta leder till att jag glömmer bort mina egna behov och att jag inte kan lösa alla andras problem och bära deras bördor.
Därför är jag ett lätt offer för energitjuvar och det är nog något jag får kämpa med och emot resten av mitt liv, tror jag.
Efter några veckor är det dags att rösta på vinnaren i finalen, där tre deltagare nu är klara, men sju ska ännu utses. Två av tre kommer från Lovisa, och tänk då att här finns vackra hem från hela Finland med!
Här ses en närbild av de så kallade Lovisadropparna, som finns under fönsterkarmarna.
Har i dag varit och gjort ett reportage som berörde mig djupt. Återkommer till det senare, eventuellt via en länk till NÖ:s webbsajt. Behöver tid att samla mig. Ska kolla fotografierna nu.
Här sitter vi nu och väntar de 10–15 minuter som vi förväntas vänta efter att vi fått vaccinet, för att vara säkra på att vi inte får en snabb allergisk reaktion eller andra problem.
Jag hade en febertopp i natt. Stressrelaterat, har jag nu lärt mig. Febern försvinner till morgonen.
Det blev lite för mycket igår då min tidtabell sprack när mamma behövde akut hjälp.
Hoppas nu slippa biverkningar av vaccinet. Att vakna ensam mitt i natten och känna sig dålig är jobbigt. Det hjälper ju alltid att ha någon att prata med men steget till att ringa någon mitt i natten känns långt.
Det är inte svårt att göra det, för här i Lovisa grävs det minsann. Mest sommartid men också om vintrarna. Här ser vi en del av Östra Tullgatan som grävts upp då nya vatten- och avloppsrör ska läggas ner. För ett par månader sedan stannade jobbet upp för ett tag då fornlämningar hittades. Innan det här jobbet började lades nya rör på Mariegatan. Det går nog inte en sommar, eller ett år överhuvudtaget, att det inte skulle finnas någon grop eller något stopp i trafiken i denna stad. Antagligen är det inget sällsynt fenomen, det är troligen lika överallt. Vägarbeten tar aldrig slut.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 