Författare: Carita Liljendahl

Retro och årets första på Salttis

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Igår blev det årets första skumpa på Café Saltbodan tillsammans med två väninnor. Då jag nyligen hade haft födelsedag blev jag bjuden på det här. Fick också en fin liten Mumin-tvål som en av vännerna hade tillverkat själv ❤

Temat hos Åke som leder ”Hoppa på tåget” är idag RETRO. En liten del av detta tema syns på bilden med skumpan. Gamla tidningsurklipp som jag gav till en av vännerna eftersom artiklarna handlade om henne.

Jag röjer ju rejält här hemma nu och måste banta ner mitt textarkiv. Många minnen väcks till liv när jag bläddrar bland urklippen. Jag rensade mycket redan då jag flyttade 2014 men nu inser jag att jag sällan kollar de här klippen. Vissa vill jag ändå ha kvar. Unika intervjuer jag gjort genom åren, upplevelsetexter som benjihoppet, forsränningen, tandemfallskärmshoppet… för att inte tala om alla innebandyminnen!

Så mitt RETRO-bidrag är lite udda men friheten är ju stor i denna utmaning.

Tänk att jag till och med hade börjat skriva en lista, något slag av katalogisering, över artiklarna jag skrev 1987–1989 🙂

Fem en fredag, överskott

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

I LillaSysters utmaning, Färgsprakande fredag, får den här arkivbilden komma med. Den ger mig en åsnebrygga till ordet ÖVERSKOTT som är temat hos Elisamatilda. Bilden togs kring påsk utanför Kompanjonskapshuset Hörnan, och den fanns med bland överskottsbilder som jag inte hunnit publicera 🙂 Så här ordnar sig allt. Släng aldrig ett foto du inte använt 🙂

Vad har du haft för mycket av i livet på sistone?
– Tankar och grubblerier kring de kommande veckorna. Och kanske som vanligt, lite för mycket jobb, men jag har blivit bättre på att delegera och skippa.

Vad var droppen som senast fick bägaren att rinna över?
– Jag kan inte komma på något, jag blir sällan arg. Om det uppstår onödigt tjafs och skrik brukar jag be kontrahenterna sluta. På det sättet rinner MIN bägare över då andra bråkar 🙂

Hur hanterar du en stressad känsla?
– Jag brukar ta ett djupt andetag eller två. Säga till mig själv ”ta en sak i taget” eller ”det ordnar sig”.

Vad går på sparlåga just nu?
– Kärlekslivet har gjort det rätt länge, men livet har innehåll ändå.

Hur tar du hand om dig själv?
– Nu då jag inte kan promenera försöker jag få tillräckligt med sömn, pauser i jobbet, fotbad ibland och förstås unnar jag mig massage och frissabesök.

    Tomatbebisarna växer

    ~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

    Ja, och så finns här de där ätbara blommorna till vänster. Som inte har utvecklats till blommor än 🙂

    Men allt det här ska placeras i ett växthus framöver och då ska det bli spännande att se vad som händer, hur fort det händer eller händer det något alls 🙂

    Skumpa och sachertårta

    ~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer

    62-årsdagen gick i arbetets tecken men vid halvfemtiden kunde jag ta mig till Café Favorit och firade där med min syster som hade bil. Jag tog en prosecco och en bit sachertårta.

    Grattis Carita, sa jag till mig själv i morse. Det här ska bli en bra dag. Och så hade jag min korta meditationsstund. En årsring till, om inte annars så runt midjan och där hör den hemma. Att må och äta gott kostar och sånt ska inte bantas bort 😂 Har jag blivit klokare eller inte med åren, det kan jag inte själv avgöra men jag är mycket tacksam för var dag som livet ger mig.

    Kakan syns knappt på bilden, men hakan gör det 😀 Och så ska det också vara. En gång lät jag operera ögonlocken som hängde, men nu får nog det som hänger göra det bäst det vill. De pengar jag har sätter jag på annat än kroppskorrigeringar.

    Äppelträd i blom, och löv som ännu inte slagit ut på alla träd, och som bildar just den skira grönska jag älskar mest så här i maj månad, som är är MIN månad.

    Det här är gamla apoteksgården, och en del av den får Cafe Favorit ha som uteterrass.

    Imorgon blir det spännande med hockey-VM då Finland möter Sverige.
    Mycket annat spännande på gång i mitt liv också och några har redan gissat vad som är på gång men bilder visar jag först vid månadsskiftet.

    Passfoton – det var roligare förr!

    ~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer

    Igår fick jag tre kort från Brasilien, via postcrossingen. Avsändaren har tagit fotot på storstaden själv, de två andra korten var vykort. Så jag fick dem i ett kuvert. Vanligtvis sänder man bara ett vykort, och det måste inte ligga i kuvert. Men den som vill får sända fler, och som sagt fick jag tre.

    Fantastiska frimärken också! Hela kuvertet fullt.

    I dag ska jag hämta ut mitt nya pass, eller id-kortet. Jag vet inte vilket jag får först, men polisen meddelade nyss att det ena kan avhämtas. Jag tycker jag såg ut som en bov på fotot 🤣 Man får ju inte le på passfotona. Ögonen ska vara öppna och munnen stängd, sade fotografen.

    I dag är det bara företag med tillstånd som får ta passfoton och samarbeta med myndigheterna. För trettio år sedan kunde man ta sina foton själv. Jag minns när jag skulle ta passfoto av dåtida chefredaktören Kim W på Östra Nyland. Jag använde ett kompakt objektiv och tog en närbild. Kimmen sa sedan att alla som såg passbilden, där han hade en oproportionerligt stor näsa, höll på att kissa på sig av skratt 🤣 Det var på den gamla goda tiden det!

    Utsikt från nya kyrkogården

    ~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

    Åh, du härliga försommargrönska! Den här vyn har jag nog visat förr.
    Vi trodde att vi skulle hitta penséerna på pappas grav helt uttorkade efter den varma veckan, lika väl som vi för några veckor sedan trodde de skulle ha dött av snö och kyla. Men fina var de efter kylan, och även solgasset hade de klarat. Vi plockade bort några torra blommor och det var allt.

    Benet, knäet, en historia för sig själv. Tar jag en Burana 600 mg som jag ännu har recept för, då kan jag gå ganska bra. Men lämnar jag bort värkmedicinen, som jag inte vill ta egentligen för att jag inte har värk, då blir det problem… då kan jag inte gå så bra. Vilket frestar på höft och rygg.

    Har nu telefontid till min läkare en bit in i juni, då har drygt tre månader gått efter smällen i knäet.

    Räknar nu dagarna till det datum då jag ska kunna berätta lite mer om vad som sysselsatt mig de senaste veckorna. Jobbet tar ju sin tid förstås, och mycket tid egentligen – men här är även annat på gång.

    Lyssnar på mitt hjärta ❤ Vill uppfylla drömmar, så länge jag orkar och kan ❤

    Skyltsöndag, den 19 maj 2024

    ~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer

    Att tiden går fort, det har jag konstaterat förr och jag vidhåller det. När jag städade bland gamla betalda fakturor, sådana som jag inte angått mitt företag och som jag därmed inte behövt lämna in hos bokföringen, hittade jag papper från 2021. En del till och med så gamla som från 2019…

    Därför kan jag lite sådär symboliskt hålla fast vid gamla foton också i dag. Ett är från juni 2023 då en utställning började i Kapellparken. Lovisabor, låt er alltså inte luras att gå dit 😀 Detta gäller inte längre.

    På en utfärd i augusti ifjol tog jag den här bilden. Så visst är det bra med bildarkiv ibland 🙂

    Fler skyltar och skyltare hittas via BP:s blogg!

    Nostalgitripp, nio och tjugo år tillbaka i tiden

    ~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

    Av olika anledningar, som jag skriver mer om senare, städar jag mer än vanligt just nu. Jag har ett arkiv av gamla tidningar och artiklar och jag tänkte att om jag inte kollat materialet allt för ofta under sju år kanske där finns urklipp jag kan slänga.

    Och ja, det finns det sannerligen. Men det finns också klipp och minnen som jag absolut varken vill eller kan kasta. Jag stannar upp och läser nyheter från tiden då Östra Nyland och Borgåbladet slaktades och då föddes regiontidningen Östnyland. I dag är Östnyland åter Borgåbladet och Östra Nyland blev Nya Östis.

    Jag fick äran att skriva en kolumn i det sista numret av Östra Nyland den 10 januari 2015. Allt det här hände för nio år sedan. Men för mig känns det som att det var minst 15–20 år sedan. Jag vet inte varför, men så är det. Gulnade urklipp. Så mycket som har hänt sedan dess.

    I dag tittade vi också med mamma ute på hennes gård på gamla fotografier. Vissa var från 1970- och 1980-talet. Andra från 1998–1999. Det var en nostalgitripp som hette duga. Några få foton som inte väckte några minnen hos någon av oss slängde vi. Det var okända personer på olika fester och evenemang.

    Men resten sparades. Åtminstone för en tid framöver. Och samma gäller här hemma hos mig. Vissa urklipp, de som har med min livshistoria att göra, sparar jag, tillsvidare.

    Nattlampa, och gård i vårskrud

    ~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

    Utmaningen i veckans Hoppa på tåget är Nattlampa. Jag har ungefär en likadan som Åke visar på sin blogg, men den använder jag endast ibland och mest på vintern då det är beckmörkt och jag behöver ha en säker väg till toaletten.

    Den här lampan som står på bordet bredvid sängen fotades inte heller på natten, för då sov jag 🙂

    Ett fenomen med sömn som jag undrat över för egen del är: Jag kan inte somna på rygg på kvällen, natten – hur gärna jag än vill. Däremot kan jag göra det på morgonen. Om jag efter ett toabesök har svårt att somna om där vid fem-sex-tiden lägger jag mig på rygg och somnar för det mesta fort och sover gott 🙂

    Den större nallen har varit min vän uppskattningsvis 58 år, tror att jag var fyra år då jag fick honom. Den lilla nallen har jag fått av en väninna. Ängeln likaså, en gåva av en nära vän. Madonnor, änglar och Jesusbilder har jag också på bordet, de flesta köpta på resor utomlands.

    Denna skira grönska älskar jag. Snart är lövverket tätare och då börjar det susa på ett annat sätt i trädens kronor då det blåser.

    Få se vad dagen hämtar med sig. Jag röjer här hemma med hård hand. Otroligt så mycket en människa samlar på sig fastän hennes intention under de senaste åren varit ”städa hela tiden – släng, sälj eller ge bort det du inte behöver, köp inget nytt som du inte behöver” osv.

    Och så här i hockey-VM-tider, och inom sport överlag, tycker jag att det här citatet från boken ”Du klarar allt” passar bra. Det är så som jag har tänkt länge själv, och försökt uttrycka det också då mitt favoritlag i innebandy här hemma gått på snöpliga förluster.
    ”Jag tror verkligen att vinnare formas av hur väl de repar sig efter en förlust, inte av sina vinster”. (Serena Williams)