Den här bilden togs den 20 januari. Då lyste solen lite in i köket och där står också min adventsstjärna kvar 🙂 Jag borde ha tagit nya bilder igår, men den här får duga. Det jag glömde skriva igår var att solen faktiskt börjat värma lite och att den gjorde mig tårögd när den nu äntligen åter visade sig.
”Så vackert” var det enda jag sa. Lutade mig mot en av stolarna i köket och tog in alltsammans.
Sedan kan jag ibland bete mig som en katt eller en hund. Leta upp platsen i soffan eller i en stol i vardagsrummet, dit solen också börjat nå. Och så sitter jag där och bara är glad för att våren är i antågande.
Kan något bli mer finskt? Och det att jag fick det här gjort i dag är också en bedrift.
Nej, jag har inte bakat pirogerna och det lär nog dröja innan den dagen kommer. Jag har aldrig bakat karelska piroger själv. Varför stressa med sånt när det finns färdiga att köpa både i lösvikt och från frysdisken.
Men äggsmöret geggade jag ihop. Och nån sa nån gång, vilket jag upprepar igen, ta inte bilder av mat eller olika tilltugg och rätter, det blir sällan snyggt.
Och precis, vackert blev det inte, men gott var det! Och min blogg är ju allt annat än tillrättalagd. Små cocktailpiroger och äggsmör, mums mums.
En bild från igår då jag slängde några brev i lådan vid taxistationen. Vår polisstation, fotad från lite annorlunda vinkel. Vi får vara glada så länge vi har tjänsterna kvar. Från centrum flyttar poliserna i framtiden till en tomt och ett nybygge utanför centrum, men i Lovisa är avstånden inte stora. Och att räddningsväsendet med brandmän och -bilar finns på samma plats som polisen efter det är ju bara bra.
Detta var inte en vy från jobbet jag gjorde i dag, men jag köpte den här chokladasken från affären där jag intervjuade en prao-elev. Prao = praktisk arbetsorientering och jag har under gårdagen och i dag talat med tre unga som gjort sin prao under veckan.
Grannen gjorde för några dagar sedan TVÅ snögubbar. Rester av dem står kvar, det har ju varit plusgrader och regnat. De tappar ögon och tänder först, sedan kanske något hårstrå… Men snäll som grannen är fixade hon nya sådana åt gubbarna.
Fick ett mindre reportage klart i dag och en del kortare texter. Mycket handlar om att förbereda kommande jobb, komma överens om intervjutider och träffar, och ibland behöver man läsa på vissa saker.
Igår kväll blev jag plötsligt väldigt trött och sedan överrumplades jag av gråt. Jag brukar inte hejda den då den kommer, men jag har inte gråtit så mycket på sista tiden – kanske bara inte haft anledning att vara ledsen eller att sörja, och bra så.
Men nu tror jag att det har blivit för mycket fastän jag försökt undvika nyheter från Sverige och världen. Örebro och all sorg där. Trumpens tokerier som man egentligen inte vet om man ska skratta eller gråta åt. Mina funderingar som kommer och går kring cellförändringarna. Och så ensamheten som pågått snart elva år.
Det sägs ju att ensamhet kan göra en människa sjuk. Jag oroar mig inte alltid för det, och jag tänker inte ”plocka upp en gubbe” bara för att slippa vara ensam. Jag vet att det kommer bättre dagar efter de dagar då jag varit nere. Jag har vänner och tillsvidare har jag ett givande jobb där jag får träffa människor. En sambo vill jag inte ha, men en vän.
Det jag kanske mest saknar i vardagen är djupa samtal tillsammans med en verbal person. Tankeutbyte som sker så att båda ger och tar, pratar och lyssnar. Jag vill gärna också skriva brev eller byta tankar via mejl. Telefon är ok ibland men binder till vissa tider.
Att hitta den där verbala och öppna, empatiska och modiga människan har visat sig vara mer än knepigt. Har skrivit mycket om det här, och ni lär få höra klagovisan också i framtiden.
Föreslå inte att jag ska sluta blogga och bli mindre offentlig som person 😂 Att jag ska gå under jorden och hålla mig tyst. Den gubbe som inte klarar av mig sådan som jag är, han är inte stark nog och honom vill jag inte ha. Men visst har jag tänkt att det är mitt öppna sätt, bland annat på bloggen, som skrämmer många.
Visste inte vilken rubrik jag skulle skriva, men det här blev väl något slags sammandrag av gårdagen.
Livet, för att det är där vi befinner oss varje dag, i nuet.
Ålderdomen. Kollade på Lerin på äldreboendet via SVT Play. Så bra då man kan pausa för att gå och kolla glöden i ugnen, eller gå på toa om så behövs 🙂
Vanmakten… då jag såg nyheterna från Örebro på Sveriges TV4 igår. När jag skriver det här på tisdag kväll var det tio döda och många skadade… Saknar ord för att skriva vad som rör sig i mitt inre. Man är ju maktlös inför vansinnet och det jag även kallar ondskan. Så många som mår dåligt i dag, och låter det flöda ut över andra, oskyldiga.
Bäst att sluta skriva mer om vad jag känner kring alla galenskaper i världen, för det leder ändå ingen vart.
Jag försöker ta en kort promenad varje dag. Det blir 2000-3000 steg. Nu gör jag det inte för att skriva upp det i Hälsostegen. Jag går bara för att jag kan gå nu, utan ont i knäet 🙏☺
Ingen prestationsångest. Och det är väl en sak som hör ihop med åldrandet. Det infinner sig en större acceptans för att man inte behöver behaga andra, inte visa vad man presterat, inte lägga ut bara glansbilder på Facebook, om man nu råkar ha konto där.
Det här är nog en vy jag visat ofta, men jag går ganska ofta här. Från mitt hem, sneddar över Smedsgränd, går mot Degerbygatan, ofta med K-Market som mål. Och sedan Mariegatan hem.
Det här är bara en symbolisk bild, jag har fotat mina levande ljus rätt ofta 🙂
Tankarna går inte att stöta bort helt. Fick brev från HUS i dag att jag i början av mars ska infinna mig i Borgå på undersökning. Det är bra att sådana görs, och såsom jag skrev tidigare i dag, det är sällsynt att cellförändringarna i dessa fall betyder cancer.
Glad är jag också för att undersökningar görs vartannat år, och OM det skulle råka vara något elakartat på gång så finns det chans att åtgärda det i tid.
Jag fick använda paraply i dag då jag gick till frissan. Det blåste också. Så då jag kom hem såg jag ut såhär.
Men håret blev äntligen klippt. Pannluggen hade blivit lång och bångstyrig 🙂
Nu ska jag börja elda, igår hann jag inte då jag hade tre uppdrag efter varandra. Och så ska jag skriva en eller två artiklar, få se vad jag hinner och orkar med.
Tankarna finns nog då och då i framtiden, på undersökningen, sjukhusets mottagning, och det fanns flera papper som skulle fyllas i med alla möjliga data.
Men nog ska här levas också. Den tid som finns kvar. Om det sedan handlar om några dagar, någon månad eller många år, det vet vi ju aldrig.
Ordet cellförändringar väcker troligen många känslor. Första tanken kanske går till cancer.
Själv har jag försökt tänka såhär: Så många vänner eller personer jag känner har drabbats av cancer. Somliga har tillfrisknat, andra har inte gjort det. Någon har haft cancer två gånger, lever fortfarande men andra har gått bort.
Varför skulle det då vara så att just JAG inte skulle drabbas? Jag frågar mig inte ”varför just jag?”… utan istället ”varför inte även jag, då så många andra drabbas?”.
När jag tog den här bilden tänkte jag inte direkt på cancer eller annan dramatik. Men det finns dramatik i bilden ändå. Jag tycker om dimman och de kala träden. Här står jag utanför postlådorna vid mitt hem och väntar på en skjuts. Det var igår. Skulle iväg på ett jobb.
Några dagar tidigare fick jag ett brev från HUS, som är Helsingfors universitets sjukhus, Helsingin yliopistollinen sairaala på finska. Brevet kom från centralen för diagnostik.
Jag hade varit på papa-prov i november och nu visar provet att jag har en lindrig cellförändring som förutsätter fortsatt undersökning.
Brevet är kanske 2000 tecken långt. Jag blir inte speciellt orolig. Där står bland annat ”en cellförändring betyder inte cancer”. Väntetiden för denna typ av förändringar är cirka ett halvt år, eftersom förändringarna ofta läks av sig själva under väntetiden.
Jag tror att många får brev av det här slaget. Somliga blir oroliga, andra tar det lugnt. ”Slutligen konstateras cancer hos högst en kvinna per tiotusen screeningar” står det i brevet.
Jag kan ju vara en av dessa tiotusen. Eller så är jag inte det.
Men det är viktigt att skriva och tala om även det här. För det väcker känslor och tankar och sånt vill jag prata och skriva öppet om.
Den där boken där man ska fylla i ett slags testamente, eller skriva in hur man önskar att allt ordnas efter ens död, blev plötsligt aktuell att skaffa igen. Där kan man skriva in allt om var ens lösenord finns till allt det där, ni vet, som behövs i dag. Man kan skriva hur man vill att ens begravning ska vara, osv.
Men vi är ju inte där riktigt än för min del, hoppas jag 🙂 Å andra sidan. Vem vet när ens sista dag är kommen. Jag kan bli överkörd av en bil eller bara stupa av hjärtslag. Att tänka på allt sånt här är inte hemskt tycker jag. Däremot ”hemskt” nödvändigt och nyttigt 😉
Såhär kan det se ut då vi är på innebandyresa. Jag satt på första bänkraden den här gången. Efter att jag hade tagit det här fotot tilltog dimman och då vi reste hemåt mellan 21 och 23.30 var det förstås mörkt 🙂
Men stämningen är alltid god, vare sig vi vunnit eller förlorat. Nu råkade vi förlora 9–7, men matchen var fartfylld och jämn.
En av frestelserna på långa resor utgörs av längre pauser på platser där vi kan äta och där finns också annat än mat att frestas av. Den här Nanso-affären fick mig att köpa en varm tröja i mossgrön nyans. Den syns där borta till vänster mellan några vita och randiga blusar.
Jag sa att vi borde kanske stanna på mindre frestande platser, typ någon liten bensinstation som inte erbjuder annat än kaffe och mackor 😂 Nå, hur som helst – tröjan är skön och behövs här i gamla trähuset ❤
Uppvärmning pågår för Tor. Hallen var en kombinerad sport- och simhall.
Idag var jag på jobb här för Nya Östis då Lurens sommarteater hade sin första audition för musikalen Fame som visas i sommar. Teatern visas utomhus i slutet av juni och juli, men de första övningarna och uttagningarna hölls här, på Lovisa Gymnasium.
Bara det att vara där en timme gav mig massor av ungdomlig energi. Sång, musik, entusiasm, förväntan och spänning låg i en salig blandning i luften.
Jag har ju glömt att marknadsföra mina artiklar, eller rättare sagt hela Nya Östis 🙂 Den finns att köpa som lösnummer via lehtiluukku.fi. Skriver du i sökfältet uppe till höger Nya Östis hittar du tidningen.
Jag visar inte hela artiklar här på bloggen eller överlag på nätet, för tanken är ju att människor ska köpa lösnummer eller prenumerera på tidningen.
Så det här är en liten del av en stor skörd som flera frilansare har bidragit med i den här veckans nummer av Nya Östis. Allt är totalt lokalt. Att tidningen är ”totalt lokal” var ett uttryck som jag myntade för kanske tjugo år sedan, under gamla Östra Nylands tid. Efter det har många andra tidningar gått in för liknande slogans.
Mammas namnsdag i dag, Ingegerd. Vi överraskade henne med favoritmaten, wienerschnitzel, ett fång gula tulpaner och en korsordstidning. Här sitter vi på lokala pizzerian Newroz och väntar på maten som vi sedan fraktade hem till mamma.
… fick jag höra i dag. Det är tecken på kreativitet, och såsom jag skrev igår… den har fått flöda de senaste månaderna. Jag skriver mer än förr, allt från artiklar till fler och ibland lite längre blogginlägg. Jag ritar mina underfundiga figurer och skriver ibland texter till dem.
Det kom kanske fem centimeter snö i natt och nu kan jag hålla med dem som säger att det vita gör allt vackrare och ljusare. Den nya snön äter upp den gamla, eller ännu såhär års täcker den i alla fall det smutsbruna. Och så länge som det inte häver ner 20–50 cm på en dag är det bra!
Det här är parkområdet utanför mitt hem.
Jag fortsätter med vardagssysslorna här hemma, eldar, kör en tvättmaskin och plockar bland grejer som ännu inte på sju månader hittat rätta platser i hemmet. Allt julpynt är nu borta och hyacinterna hade blommat ut så det åkte i sopcontainern igår. Har ofta lekt med tanken på att spara dem och plantera dem på våren och se om det kommer upp något ett år senare, men det har aldrig blivit av 🙂
Jag är tacksam för min blogg och alla vänner här som skriver stöttande kommentarer. Att få läsa att även andra fått ”skäll” för sina bloggar, att arbetsgivare eller andra lagt sig i, ifrågasatt texter osv. är ju inte KUL, men det som andra berättar visar åter en gång att jag inte är ensam.
Att bara strunta i att man blir ifrågasatt eller påhoppad är inte så lätt. För somliga kanske det är enkelt att bara skaka av sig allt, låta skiten rinna av en som vattnet rinner av en gås. Men jag tror att om man såsom jag blivit mobbad längs med åren, på olika sätt och i olika sammanhang, och mera ifrågasatt än uppmuntrad, då blir det så att man lite kryper längs väggen, tittar ner i marken och skrapar kanske försynt med foten där.
Men man fortsätter tjurigt ändå. Lite som ett envist barn. Ge dig inte. Stå på dig, säger rösten inom en. Och så kommer de där uppmuntrande orden ändå, eller texterna och samtalen av andra som gått igenom samma sak.
Då brukar jag tänka att det kanske är just det som allra mest retar ”våra motståndare och dem som inte gillar oss”. Att vi inte ger oss. Att vi som upplevs som ”udda och störande” fortsätter köra våra egna race.
Mina teckningar är naivistiska. Jag kommer inte att försöka sälja dem eftersom jag ibland ritar Muminliknande figurer. Men att bara teckna för sig själv och sedan skriva texter till, texter som är min personliga humor, med ordlekar och sånt, det är säkert ok.
Jag har ju varit så pass förföljd under åren då jag bloggat, att jag därför blivit helt överdrivet försiktig. Jag har omkring 10 000 läsare i månaden, men alla ger sig inte till känna med kommentarer. Det har ändå funnits tider då jag tvingats förklara för bland annat chefer vad jag menat med det jag skrivit, eftersom någon nagelfarit mina texter och känt sig träffade eller fel behandlade.
Egentligen är ju allt sånt här löjligt. Med tanke på vad människor tillåts skriva på sociala medier i dag, utan att bli tillrättavisade och ifrågasatta. Men den lilla staden och mitt ”kändisskap” här har bidragit till en del konsekvenser och krav. Tänk efter, vad skriver du och om vem, hur kan det tolkas… osv.
Jag känner ändå nu då jag återfått mer frihet genom att bara vara en frilansare bland många andra, utan chefsmantel över axlarna – att jag kanske åter kan börja skriva vad jag vill och rita vad jag vill. Sätta färg med färgpennor på mina teckningar, skriva noveller, böcker, vad som helst!
För länge sedan fick jag idén om att skriva ”Lilla kukboken” istället för ”Lilla kokboken”. Det fanns så många roliga historier om en snopp som tänkte och sa olika saker och jag såg alla teckningar av den framför mig. Det här skulle inte vara något sexistiskt, inte ens erotiskt i någon upphetsande grad, utan mer något som vilken vuxen som helst kunde skratta lite igenkännande åt.
Jag tänker ofta även på att skriva min fjärde roman. Adrian Debutsky finns kvar i mitt liv, vi umgås dagligen.
Någon gång i framtiden kommer också mina memoarer, en bok som handlar om mitt liv, hoppas jag. Livet har ju varit, och är faktiskt även just nu, mycket spännande. Fullt av människomöten. Möten jag alltid kommer att behandla respektfullt ❤
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 