… på helgen gäller det att hitta på annat att göra.
Byta lakan, köra tvättmaskin, cykla till bankomaten (ja, det är cykelväder igen), köpa gratulationskort i kiosken, sticka sig in via affären efter mat och vin.
Och sedan att ta sig till krogen för att träffa en väninna, äta gott och snarvla om ditt och datt. Vi förbättrade världen, och kom på flera idéer till filmer och böcker. Frågan är bara vem som ska stå för fiolerna då vi kör igång våra projekt 😀
Jag har bestämt mig för att ha ett öppet sinne. Eller i alla fall att sträva till att ha det. Inte döma någon på förhand. Lyssna på alla, prata om allt och därmed att hela tiden lära mig nya saker.
Arbetsdagen inleddes hemma med en massa texter. Sedan gjorde jag layout på en sida av det jag hade producerat. Och avslutade dagen med ett par glas skumpa och tapas tillsammans med en väninna på en av de lokala krogarna.
Plötsligt bara händer saker. När jag kommer hem runt sjusnåret på kvällen hittar jag en inbjudan till en vänfest som jag vet kommer att bli toppen.
Jag har många härliga ”gamla” vänner, och många som jag knutit band med under de tre senaste åren. Dessutom har det kommit en del nya, intressanta bekantskaper till under bara några dagar. Och på vänfesten kommer jag att träffa ytterligare ett gäng nya personer.
Jag är SÅ tacksam för livet, och för allt det som har hänt efter att mitt liv tog en tvärt vändning i maj 2014.
Ingenting har ändå kommit gratis. Jag kan också tacka mig själv för att jag vågat börja bejaka allt mer i livet ❤
… det var då redaktionen träffades i dag! 😀
Ni kan väl aldrig ana vad vi höll på med?
Intervjuer och möten avlöser varandra i strid takt, men jag gillar jobbet.
Friheten jag har som företagare vill jag inte byta bort mot något annat just nu.
Jag behöver sällan stiga upp före 8.30 om morgnarna, jag lägger mig 23.30 och den rytmen passar mig utmärkt.
Att inkomsterna varierar och att utgifterna det oaktat alltid är lika enorma varje månad är ett faktum. Att jag måste sköta en del krångliga skatterelaterade saker själv och att jag inte längre har sju veckor betald semester (sex på sommaren och en på vintern) är också något jag valt själv.
Men, det bästa av allt – jag är min egen herre, eller min egen kvinna om det uttrycket passar bättre.
Jobbet är ett slags livsstil. För det mesta väldigt roligt och givande.
Köpte vinterns andra tulpanbukett i dag. En av stjälkarna hade gått av. Hoppas den här lilla blomman klarar sig ett tag ändå ❤
Ett av mina favoritprogram på tv är Lerins lärlingar på SVT.
Kort sagt, konstnären Lars Lerin är en underbar person.
Han får mig att minnas att vi alla är unika individer.
Hans sätt att närma sig alla som deltar i programmet är fantastiskt. Tänk om fler kunde vara som han ❤
En diskussion på Facebook nyligen fick mig åter en gång att reagera. Den handlade inte om mig, men jag kände igen mig – som en av många utsatta.
Det finns personer som tycker att den som öppnar sig på sociala medier, som berättar om mentala problem eller om annat som tynger hjärtat, har sig själv att skylla om andra börjar hacka på henne/honom efter det.
”Var försiktig, skriv bara dagbok, berätta inte offentligt hur du känner dig, för då får du vara beredd på att ta en massa skit”.
Jag vill bara säga… va? Och en gång till – va?
Är det den som öppnar sig, som berättar om mobbning, om illamående och förtal som han/hon blir utsatt för, som ska skylla sig själv?!
Har inte de som skrattar bakom ryggen på andra något ansvar? Du som hånar den som vågar vara öppen, den som har modet att dela med sig av sina problem? Är det inte DU som ska skämmas?
Jag tycker att det här stället är mysigt. Just för att fönstren att stora och gardinlösa. Men jag vet också att det finns människor som inte gillar att synas här. De tycker att de sitter som i ett akvarium – på en plats som det är lätt att se in till då det är mörkt ute.
I början av veckan stänger baren så här vintertid redan klockan sju på kvällen. Det tycker jag att är synd, men jag förstår att det är av lönsamhetsskäl.
Varför går inte folk i Lovisa ut om kvällarna? Skäms de för att synas på krogen, är de rädda för vad andra ska tänka? Är det skamligt att gå ut en måndagskväll eller mitt i veckan?
Man kan ju ta en kopp kaffe om man inte vill dricka öl eller vin.
Vi hade ett möte med en förening här i går och det var hur mysigt som helst, men någon trängsel var det ju inte.
Minus arton grader på tisdagsmorgonen.
Minus fyra i dag.
Plus fyra utlovat till helgen.
Så man kan föreställa vilken sörja det blir av det här 😀
Hade träff med två trevliga tjejer på gymnasiet. De ska hjälpa oss göra tidningen. Vi behöver ungdomar i vårt team. Särskilt bra känns det att de här tjejerna vill ha växelverkan, respons på både texter och foton. Jag tror vi kommer att få ett bra samarbete!
Kompositören Jean Sibelius, som det finns mycket info om på nätet, tillbringade somrar i Lovisa och bodde då i det här huset.
Nu finns bland annat musikinstitutet här.
Visit Lovisa har ganska bra info om ”Sibbe” som vi kallar honom.
Troligen har jag visat bild på huset tidigare, men jag tycker det är ett av många vackra, gamla trähus vi har kvar i stan. Alldeles intill kyrkan.
Nu ska jag försöka ta resten av kvällen ledigt. Fick nästan allt redaktionellt klart, förutom en artikel som jag skriver i morgon. Och det dyker hela tiden upp mer som ska med i tidningen 🙂
Läste i går kväll en del gamla inlägg här på bloggen…
Fy, så ledsen jag var då skilsmässan var färsk 2014 och ännu en bit in på 2015.
Så bra att jag skrev ner allt, och ännu fler detaljer finns förstås i mina dagböcker. För människan har en förmåga att glömma och gudskelov även att komma över saker.
Tror att just det att jag skrev av mig och talade öppet om allt hjälpte mig överleva. Den metoden kanske inte passar alla, men jag ville inte sopa något under mattan, tiga ihjäl saker eller låtsas som om det svåra inte fanns.
Jag har räknat ut att jag har ungefär 350 meter till närmaste mataffär.
I brist på andra bilder blir det fler bilder från olika vinklar i Lovisa 😀
Lugnt och stilla en söndagseftermiddag.
Namn på hus kan leva kvar länge, i en generation eller två, eller ännu längre. Det här kallades förr Holmströmska huset för att det fanns ett bussbolag som hette Holmström och som hade sin depå för bussarna där loppiset finns i dag, till höger utanför bilden.
Lugnt var det också i och utanför K-Supermarket där jag oftast handlar då jag gör det med cykel eller till fots.
Jobbade cirka fem timmar i dag, mest med innebandy men med lite annat också. Nästa vecka ser ut att gå i samma tecken, gäller att få in lite lediga stunder då och då 🙂
Lovisa Tors innebandylag har under mer än tjugo år bjudit mig på storartade upplevelser. En del besvikelser hör idrotten till, men mestadels har roliga och fina minnen skapats från alla matcher.
I går spelade vi i finska cupens final i Tammerfors. Vi hängde bra med i två perioder, men i den tredje visade regerande finska mästarna var skåpet ska stå. Slutresultatet blev 9–2 (3–0, 1–2, 5–0). Som ni ser vann vi andra perioden, verkligen något att glädjas åt!
Fina bilder från cupen hittas även här.
Bilden togs på självständighetsdagen då rådhuset, som ligger till höger men som inte syns på bilden, var belyst i blått och vitt. Finlands självständighet firade 100 år då.
Nu är julgranen borta och vi har fått mycket snö.
Men jag tycker bilden är fin.
Och eftersom hela dagen går i Tammerfors på cupfinalen i dag – HEJA TOR ❤ – så kanske det här blir enda inlägget idag. Vi kommer ju hem från matchen först efter midnatt.
