Övrigt

Livet, ålderdomen, vanmakten

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer

Visste inte vilken rubrik jag skulle skriva, men det här blev väl något slags sammandrag av gårdagen.

Livet, för att det är där vi befinner oss varje dag, i nuet.

Ålderdomen. Kollade på Lerin på äldreboendet via SVT Play. Så bra då man kan pausa för att gå och kolla glöden i ugnen, eller gå på toa om så behövs 🙂

Vanmakten… då jag såg nyheterna från Örebro på Sveriges TV4 igår. När jag skriver det här på tisdag kväll var det tio döda och många skadade…
Saknar ord för att skriva vad som rör sig i mitt inre. Man är ju maktlös inför vansinnet och det jag även kallar ondskan. Så många som mår dåligt i dag, och låter det flöda ut över andra, oskyldiga.

Bäst att sluta skriva mer om vad jag känner kring alla galenskaper i världen, för det leder ändå ingen vart.

Jag försöker ta en kort promenad varje dag. Det blir 2000-3000 steg. Nu gör jag det inte för att skriva upp det i Hälsostegen. Jag går bara för att jag kan gå nu, utan ont i knäet 🙏☺

Ingen prestationsångest. Och det är väl en sak som hör ihop med åldrandet. Det infinner sig en större acceptans för att man inte behöver behaga andra, inte visa vad man presterat, inte lägga ut bara glansbilder på Facebook, om man nu råkar ha konto där.

Det här är nog en vy jag visat ofta, men jag går ganska ofta här. Från mitt hem, sneddar över Smedsgränd, går mot Degerbygatan, ofta med K-Market som mål. Och sedan Mariegatan hem.

Brev från HUS och behövdes paraply i dag

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

Det här är bara en symbolisk bild, jag har fotat mina levande ljus rätt ofta 🙂

Tankarna går inte att stöta bort helt. Fick brev från HUS i dag att jag i början av mars ska infinna mig i Borgå på undersökning. Det är bra att sådana görs, och såsom jag skrev tidigare i dag, det är sällsynt att cellförändringarna i dessa fall betyder cancer.

Glad är jag också för att undersökningar görs vartannat år, och OM det skulle råka vara något elakartat på gång så finns det chans att åtgärda det i tid.

Jag fick använda paraply i dag då jag gick till frissan. Det blåste också. Så då jag kom hem såg jag ut såhär.

Men håret blev äntligen klippt. Pannluggen hade blivit lång och bångstyrig 🙂

Nu ska jag börja elda, igår hann jag inte då jag hade tre uppdrag efter varandra. Och så ska jag skriva en eller två artiklar, få se vad jag hinner och orkar med.

Tankarna finns nog då och då i framtiden, på undersökningen, sjukhusets mottagning, och det fanns flera papper som skulle fyllas i med alla möjliga data.

Men nog ska här levas också. Den tid som finns kvar. Om det sedan handlar om några dagar, någon månad eller många år, det vet vi ju aldrig.

Cellförändringar

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer

Ordet cellförändringar väcker troligen många känslor. Första tanken kanske går till cancer.

Själv har jag försökt tänka såhär: Så många vänner eller personer jag känner har drabbats av cancer.
Somliga har tillfrisknat, andra har inte gjort det. Någon har haft cancer två gånger, lever fortfarande men andra har gått bort.

Varför skulle det då vara så att just JAG inte skulle drabbas? Jag frågar mig inte ”varför just jag?”… utan istället ”varför inte även jag, då så många andra drabbas?”.

När jag tog den här bilden tänkte jag inte direkt på cancer eller annan dramatik. Men det finns dramatik i bilden ändå. Jag tycker om dimman och de kala träden. Här står jag utanför postlådorna vid mitt hem och väntar på en skjuts. Det var igår. Skulle iväg på ett jobb.

Några dagar tidigare fick jag ett brev från HUS, som är Helsingfors universitets sjukhus, Helsingin yliopistollinen sairaala på finska.
Brevet kom från centralen för diagnostik.

Jag hade varit på papa-prov i november och nu visar provet att jag har en lindrig cellförändring som förutsätter fortsatt undersökning.

Brevet är kanske 2000 tecken långt. Jag blir inte speciellt orolig. Där står bland annat ”en cellförändring betyder inte cancer”. Väntetiden för denna typ av förändringar är cirka ett halvt år, eftersom förändringarna ofta läks av sig själva under väntetiden.

Jag tror att många får brev av det här slaget. Somliga blir oroliga, andra tar det lugnt.
”Slutligen konstateras cancer hos högst en kvinna per tiotusen screeningar” står det i brevet.

Jag kan ju vara en av dessa tiotusen. Eller så är jag inte det.

Men det är viktigt att skriva och tala om även det här. För det väcker känslor och tankar och sånt vill jag prata och skriva öppet om.

Den där boken där man ska fylla i ett slags testamente, eller skriva in hur man önskar att allt ordnas efter ens död, blev plötsligt aktuell att skaffa igen. Där kan man skriva in allt om var ens lösenord finns till allt det där, ni vet, som behövs i dag. Man kan skriva hur man vill att ens begravning ska vara, osv.

Men vi är ju inte där riktigt än för min del, hoppas jag 🙂
Å andra sidan. Vem vet när ens sista dag är kommen. Jag kan bli överkörd av en bil eller bara stupa av hjärtslag.
Att tänka på allt sånt här är inte hemskt tycker jag. Däremot ”hemskt” nödvändigt och nyttigt 😉

Innebandyresa och energikick

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

Såhär kan det se ut då vi är på innebandyresa. Jag satt på första bänkraden den här gången. Efter att jag hade tagit det här fotot tilltog dimman och då vi reste hemåt mellan 21 och 23.30 var det förstås mörkt 🙂

Men stämningen är alltid god, vare sig vi vunnit eller förlorat. Nu råkade vi förlora 9–7, men matchen var fartfylld och jämn.

En av frestelserna på långa resor utgörs av längre pauser på platser där vi kan äta och där finns också annat än mat att frestas av. Den här Nanso-affären fick mig att köpa en varm tröja i mossgrön nyans. Den syns där borta till vänster mellan några vita och randiga blusar.

Jag sa att vi borde kanske stanna på mindre frestande platser, typ någon liten bensinstation som inte erbjuder annat än kaffe och mackor 😂 Nå, hur som helst – tröjan är skön och behövs här i gamla trähuset ❤

Uppvärmning pågår för Tor. Hallen var en kombinerad sport- och simhall.

Idag var jag på jobb här för Nya Östis då Lurens sommarteater hade sin första audition för musikalen Fame som visas i sommar. Teatern visas utomhus i slutet av juni och juli, men de första övningarna och uttagningarna hölls här, på Lovisa Gymnasium.

Bara det att vara där en timme gav mig massor av ungdomlig energi. Sång, musik, entusiasm, förväntan och spänning låg i en salig blandning i luften.

Mina artiklar och mammas namnsdag

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

Jag har ju glömt att marknadsföra mina artiklar, eller rättare sagt hela Nya Östis 🙂 Den finns att köpa som lösnummer via lehtiluukku.fi. Skriver du i sökfältet uppe till höger Nya Östis hittar du tidningen.

Jag visar inte hela artiklar här på bloggen eller överlag på nätet, för tanken är ju att människor ska köpa lösnummer eller prenumerera på tidningen.

Så det här är en liten del av en stor skörd som flera frilansare har bidragit med i den här veckans nummer av Nya Östis. Allt är totalt lokalt. Att tidningen är ”totalt lokal” var ett uttryck som jag myntade för kanske tjugo år sedan, under gamla Östra Nylands tid. Efter det har många andra tidningar gått in för liknande slogans.

Mammas namnsdag i dag, Ingegerd. Vi överraskade henne med favoritmaten, wienerschnitzel, ett fång gula tulpaner och en korsordstidning. Här sitter vi på lokala pizzerian Newroz och väntar på maten som vi sedan fraktade hem till mamma.

Det fanns mycket grönt i min aura

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

… fick jag höra i dag. Det är tecken på kreativitet, och såsom jag skrev igår… den har fått flöda de senaste månaderna. Jag skriver mer än förr, allt från artiklar till fler och ibland lite längre blogginlägg. Jag ritar mina underfundiga figurer och skriver ibland texter till dem.

Det kom kanske fem centimeter snö i natt och nu kan jag hålla med dem som säger att det vita gör allt vackrare och ljusare. Den nya snön äter upp den gamla, eller ännu såhär års täcker den i alla fall det smutsbruna. Och så länge som det inte häver ner 20–50 cm på en dag är det bra!

Det här är parkområdet utanför mitt hem.

Jag fortsätter med vardagssysslorna här hemma, eldar, kör en tvättmaskin och plockar bland grejer som ännu inte på sju månader hittat rätta platser i hemmet. Allt julpynt är nu borta och hyacinterna hade blommat ut så det åkte i sopcontainern igår. Har ofta lekt med tanken på att spara dem och plantera dem på våren och se om det kommer upp något ett år senare, men det har aldrig blivit av 🙂

Jag är tacksam för min blogg och alla vänner här som skriver stöttande kommentarer. Att få läsa att även andra fått ”skäll” för sina bloggar, att arbetsgivare eller andra lagt sig i, ifrågasatt texter osv. är ju inte KUL, men det som andra berättar visar åter en gång att jag inte är ensam.

Att bara strunta i att man blir ifrågasatt eller påhoppad är inte så lätt. För somliga kanske det är enkelt att bara skaka av sig allt, låta skiten rinna av en som vattnet rinner av en gås.
Men jag tror att om man såsom jag blivit mobbad längs med åren, på olika sätt och i olika sammanhang, och mera ifrågasatt än uppmuntrad, då blir det så att man lite kryper längs väggen, tittar ner i marken och skrapar kanske försynt med foten där.

Men man fortsätter tjurigt ändå. Lite som ett envist barn. Ge dig inte. Stå på dig, säger rösten inom en. Och så kommer de där uppmuntrande orden ändå, eller texterna och samtalen av andra som gått igenom samma sak.

Då brukar jag tänka att det kanske är just det som allra mest retar ”våra motståndare och dem som inte gillar oss”. Att vi inte ger oss. Att vi som upplevs som ”udda och störande” fortsätter köra våra egna race.

Kreativiteten kommer långsamt tillbaka

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Mina teckningar är naivistiska. Jag kommer inte att försöka sälja dem eftersom jag ibland ritar Muminliknande figurer. Men att bara teckna för sig själv och sedan skriva texter till, texter som är min personliga humor, med ordlekar och sånt, det är säkert ok.

Jag har ju varit så pass förföljd under åren då jag bloggat, att jag därför blivit helt överdrivet försiktig. Jag har omkring 10 000 läsare i månaden, men alla ger sig inte till känna med kommentarer. Det har ändå funnits tider då jag tvingats förklara för bland annat chefer vad jag menat med det jag skrivit, eftersom någon nagelfarit mina texter och känt sig träffade eller fel behandlade.

Egentligen är ju allt sånt här löjligt. Med tanke på vad människor tillåts skriva på sociala medier i dag, utan att bli tillrättavisade och ifrågasatta. Men den lilla staden och mitt ”kändisskap” här har bidragit till en del konsekvenser och krav. Tänk efter, vad skriver du och om vem, hur kan det tolkas… osv.

Jag känner ändå nu då jag återfått mer frihet genom att bara vara en frilansare bland många andra, utan chefsmantel över axlarna – att jag kanske åter kan börja skriva vad jag vill och rita vad jag vill. Sätta färg med färgpennor på mina teckningar, skriva noveller, böcker, vad som helst!

För länge sedan fick jag idén om att skriva ”Lilla kukboken” istället för ”Lilla kokboken”. Det fanns så många roliga historier om en snopp som tänkte och sa olika saker och jag såg alla teckningar av den framför mig. Det här skulle inte vara något sexistiskt, inte ens erotiskt i någon upphetsande grad, utan mer något som vilken vuxen som helst kunde skratta lite igenkännande åt.

Jag tänker ofta även på att skriva min fjärde roman. Adrian Debutsky finns kvar i mitt liv, vi umgås dagligen.

Någon gång i framtiden kommer också mina memoarer, en bok som handlar om mitt liv, hoppas jag. Livet har ju varit, och är faktiskt även just nu, mycket spännande. Fullt av människomöten. Möten jag alltid kommer att behandla respektfullt ❤

Nitromatch… men vi vann!

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

Ett mål på ensamt genombrott gjorde Olli Taskinen och sedan satte han, såsom ofta förr, säkert in en straff i straffslagstävlingen. För det behövdes straffar för att matchen mot SS Storm från Sjundeå skulle avgöras. Tor hämtade upp sig från 1–4 underläge till 5–5 i fulltid, så det var fantastiskt strongt.
Förlängningen blev mållös, och straffarna vann vi sedan med 3–0, det vill säga motståndarna missade alla sina, eller vår målvakt parerade.

Det var eftermiddagsmatch som slutade kring halv sex på kvällen, och före det satt jag på bokcafé på jobb för Nya Östis. Synnerligen intressant om Tom Olanders bok, ”Harsböle bys historia”, som NÖ skrivit lite om tidigare på sin webb. På bokcaféet får besökarna ut mer då det är en person som intervjuar en författare.

I morse kunde jag åter inte låta bli att fånga solens strålar som föll in genom fönstret på min kroton och på en glasvas.

Få se vilka figurer som föds!

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

Jag har alltid tyckt om att rita och måla, men anser mig inte vara så bra på det. Varför jag då inte gett det mera tid vet jag inte. Jag gick en kurs för några år sedan och lärde mig lite om akvarellmålning och oljemålning, men den sistnämnda var rätt avancerad. Det blev en del abstrakta verk som jag också visade här på bloggen, jag tror det var hösten 2014 eller våren 2015. Det var i alla fall efter smärtsamma skilsmässan och jag bearbetade känslor då.

Nu är de tiderna förbi och inspirationen till att rita fick jag egentligen då jag såg ”Lerin på äldreboendet”. Där satt en dam och pillade med teckningar, medan andra svepte stora drag med penslar och färger.

Jag köpte nu två blyertspennor, mörka och mjuka, och en tuschpenna, och ett block med lagom mjukt papper. De tar ingen plats här hos mig såsom målarattiraljerna en gång genom tiderna gjorde, så det här passar mig bättre.

Jag ska inte börja plagiera Mumin men det kan bli figurer i den formen och egna Mumisar eller änglar eller nåt annat. Jag vet inte.

Det här kortet for idag iväg till Schweiz i postcrossingen.

Vackert och enkelt, men inte är det förstås så enkelt att rita som det kanske ser ut.
Vi får se vad jag åstadkommer framöver 🙂

Hemmadag med jobb i arbetshörnan

~ Carita Liljendahl ~ 21 kommentarer

Såhär ser det ut i min arbetshörna. Tavlan på väggen utgörs av en bild som förra rektorn Jasse Lindh har ritat. Det är en fantasifull vy över Lovisa stad. Där finns badstranden, många kända byggnader, till exempel svenska gymnasiet och kyrkan. Fästningsholmen Svartholm, fartyget J.L. Runeberg, museet, rådhuset, Kuckustenen, drillflickorna, Saltbodtorget, gamla stan, segelbåtar, Skeppsbron… ALLT som var och är viktigt i Lovisa.

Bilden trycktes någon gång för länge sedan på Östra Nylands tryckeri och därifrån fick jag ett exemplar. Det har gjorts tavlor även i mindre format och en del av dem har getts som gåvor och pris i olika sammanhang.

Men ja, det är här jag sitter då jag jobbar för Nya Östis eller för andra uppdragsgivare. Här spelar jag ibland mina datorspel och jag har utsikt över Mariegatan, parkerna, gamla Skansenrestaurangen och en del andra byggnader.

Eftersom gårdagen var en riktig flänga-runt-dag och mycket pling på telefonen behöver jag i dag en vara-hemma-dag. Minst två dagar i veckan behövs för återhämtning, utan en massa rundlar och texter i kalendern med sånt som måste göras.

Det betyder ändå inte att jag bara rullar tummarna. Har hämtat in ved, har förberett kommande uppdrag, skrivit ett brev som vården behöver med tanke på den hjälp mamma ska få i framtiden. To-do-listan blev kortare, men allt fick jag inte gjort i dag.

Såg att jag hade arton kommentarer jag inte hunnit läsa och godkänna så det ska jag göra nu. Ibland får mina bloggvänner ha tålamod ❤