… och Karl och alla hans vänner likaså.
Såg den nya filmen på bio med min syster i dag.
Där var också små barn i publiken och kanske de fick ut något av allt det animerade, farten, ljudeffekterna? Men på något sätt kändes den ändå mer som en vuxenfilm. Med sensmoral.
Hur som helst, jag skrattade högt många gånger. Mest åt Snobben men också åt mycket dråpligt som hände Karl och hans vänner. Sedan blev det rörande på slutet och då fick man allt torka en tår ur ögonvrån.
Valde att se den film där Snobben och hans vänner talade svenska fastän reklamen här är finsk.
Jag brukar inte ge nyårslöften, eller också ger jag något sådant som jag vet att jag absolut kan hålla, typ ”jag ska inte börja röka” 🙂
Men så kom jag på två löften jag kan avge, och det jag sätter på plats ett tror jag att jag har lättare att hålla än det andra. Och det här med löfte nummer två handlar mest om att jag troligen GLÖMMER hela grejen…
1) Fortsätta blogga flitigt! Gärna visa ännu mer bilder från min hemstad.
2) Gå på bio minst en gång i månaden hela år 2016. Förutom då det är sommarstängt förstås.
Det ordet måste jag säkert förklara, åtminstone för de läsare som inte kan finska. Vet inte ens om det är ett riktigt ord, godkänt i ordböckerna alltså.
Men fritt översatt blir det ”en fest där man äter rester”.
Och det var på en sådan jag var i går.
Alla möjliga goda rester. Bröd, fisk, ägg, skinka, korvar, räkor med mera.Här är det ännu ljust ute men stämningen stiger inomhus.Godelimanger till efterrätt.I väntan på att Finlands hockeymatch i U20-VM ska börja.Heja heja! Efter en trög start lossnade det bra för hockeylejonen som besegrade Vitryssland med 6-0.Mitt stora nöje under hockeymatcher i större sammanhang är att lära mig spelarnas namn. Jag vill inte fuska genom att ta laguppställningen från nätet utan lär mig spelarnas namn och nummer genom att titta och anteckna 🙂
… för här är en del av klapparna jag fick i år. Ni vet, man tänker att man inte ska ha några klappar bland vuxna. Men så vill man ju ändå ge något till nära och kära och en del vänner – och visst är det så kul med små paket som man inte har en aning om vad de innehåller 🙂
Årsalmanacka, pulsvärmare, tvål, schampo, ljushållare, godis, spelkort… Tack tomtarna i Lovisa!Hjärta, hjärta, hjärta… Min samling av Bond-prylar växer ❤
Paketet jag skrev om HÄRinnehöll spelkort med bilder av min favoritskådis och en del av hans motspelare i Spectre. Tack tomtarna i Helsingfors!
Stämningsfulla ljus på gamla kyrkogården i Lovisa. Det här är en av de allmänna platser där vem som helst kan sätta ner ljus för bortgångna som inte finns begravda just här eller som inte har en grav.
Det var väldigt stämningsfullt på kyrkogårdarna i går kväll. Och vackert fastän det inte fanns snö. I går varken regnade eller blåste det heller, vilket det gör i dag.
Ha en skön juldag alla, jag ska pyssla här hemma och läsa böcker, tidningar och bloggar.
Jag har skrivit ganska många korta och glättiga inlägg den senaste tiden. Glädjen och humorn i dem har kommit från mitt hjärta. Jag vill vara sann och öppen på den här bloggen, så på det sättet har det inte varit någon polerad yta jag visat.
Men visst har jag djupa tankar också. Ännu för ett år sedan gick livet i berg-och-dal bana efter skilsmässan. Den var ju ett oerhört hårt slag för mig och jag undrade hur jag skulle kunna leva vidare utan den person vid min sida som hade betytt allt för mig.
Men med facit i hand känner jag faktiskt lycka och tacksamhet för allt jag mer eller mindre tvingats ta mig genom.
Det låter som värsta klyschan när någon säger ”det som inte dödar gör dig starkare” och då man är mitt uppe i sin sorgeprocess kan man inte se annat än just den. Man kan bara ta en minut eller en dag i taget och det räcker.
Men minuterna blir timmar som blir dagar, veckor och månader. Såren läker sakta men säkert.
Med tiden kommer tryggheten och jag känner att jag klarar vad som helst i dag. Jag har ett mod och en styrka nu som jag inte hade haft om jag inte hade gått GENOM hela processen.
Jag har inte sopat den under mattan, inte försökt ta mig över, under eller förbi den.
Jag känner att jag har skrivit och pratat mig fri från allt som gjorde ont. Och den jag är i dag skulle jag inte vara utan processen. Den krävde tid och ganska många uppoffringar på flera plan. Men den var värd precis allt.
Hade det inte blivit skilsmässa kanske jag hade varit lika lycklig som jag var fram till den första maj 2014. Men nu blev saker och ting inte som jag förväntade mig då. Däremot fick jag något annat i stället. Jag har fått uppleva så mycket nytt och träffat så många härliga människor. Allt det nya hade jag inte fått om jag levt kvar i äktenskapet.
Dessutom ser jag nu varje ny dag som ett litet äventyr. Om jag vill kan jag köra fort och hojta av skräckblandad förtjusning i alla kurvor och backar.
Men jag kan också ta det lugnt, för jag trivs ensam med mig själv. Här hemma får jag vara precis den jag är.
Kollade ett program på teve om hur det gick till då den nya Snobben-filmen gjordes. Den är i 3D och jag kanske ska se den under julhelgen.
När jag sedan gick ut i hallen hade dammsugarens sladd format sig som Snobbens huvud 🙂 För att göra det hela lite tydligare lade jag en knapp som nos och en liten maskot som öga.
Berättade tidigare i höstas att jag skrev en artikel till Lions-föreningens jultidning. Föreningen sysslar med välgörenhet och fick in många annonser, och jag tror att alla skribenter ställde upp gratis.
Jag hjälpte också min vän Maria att ta foton men det må nu sägas att jag inte alls är en proffsfotograf. Så det kändes verkligen som en utmaning att ta en bild där julstämningen skulle framhävas i stearinljusens sken.
Här kommer nu resultatet, och jag är nöjd – säger bravo åt mig själv och åt alla andra som ställt upp och jobbat för tidningen!
Så här ser tidningens pärm ut. Den har jag inte ritat 🙂Efter de sedvanliga hälsningsorden är Marias reportage och mina bilder det första uppslaget i tidningen. Synd bara att Rogiers ansikte inte syns ordentligt här, det gör det i tidningen men då jag tog bild av bilden blev det tokigt 🙂 På följande uppslag fanns fler bilder men den här var jag mest nöjd med.Detaljstudie av samma bild för jag måste ju bevisa att den är min.Ytterligare några sidor framåt i tidningen finns reportaget jag skrev om operasångerskan och kantorn Rita Bergman och hennes intresse för gamla hus. Tog också den här bilden själv.
Nu har jag skrutit tillräckligt med mig själv för i dag. Men det är sådant jag också övar på – jag får säga om jag är nöjd med något jag gjort 🙂
Fick ett spännande paket med posten i dag. Avsändare var två jultomtar i Helsingfors! Säkert Korvatunturi jultomtens medhjälpare.
Det stod inte på paketet att jag inte fick öppna det så jag slet ju ivrigt bort tejpen. Men aj aj, tomtarna hade varit listigare än så, klappen hade paketerats in! Så nu måste jag vänta till julafton… är det inte så?
AAAARGH … hur ska det gå för en nyfiken som jag?
Men här ska inte fuskas, för det finns tomtar som gluttar in genom fönstren också så här års. Och Daniel Craig som håller sitt vakande agent-öga över mig…
