Lite spontant ritat för någon vecka sedan, och senare färglagt. Jag har via Facebook fått tips som gäller hur man lär sig teckna, till exempel med cirklar eller andra former, eller siffror, som bas. Ett slags teckningsskola. Troligen algoritmer som analyserat det jag skrivit på bloggen och länkat på FB om teckningar och färgpennor osv.
Man behöver ju i stort sett bara tänka på nya vinterstövlar eller en kappa eller något annat så är algoritmerna där och avläser ens hjärna 😱😂 och så dimper reklam om stövlar och olika plagg in i Facebook-flödet.
Nu har jag börjat färglägga mina teckningar, och så här på Alla hjärtans dag passar det ju med hjärtat på ängelns bröst. Låt oss alla sprida glädje, kärlek och vänliga ord – inte bara i dag, gärna alla dagar året om ❤
Vi har haft kalla nätter så jag steg upp redan strax efter klockan nio för att börja elda. Planering är a och o om vintern i det här gamla, men ack så underbara, huset. Att elda kräver mellan tre och dryga fyra timmar. På eftermiddagen ska jag träffa vänner över en bit mat och en skål. På kvällen har jag bastu. Så om det ska bli varmt här hemma är det förmiddagen som gäller för eldning i dag. En livsstil.
Verkar vara minus 10 grader, fjunlätt snöfall som är fint i solen. Hoppas på några soltimmar, för då värms huset upp också utifrån när vi kommit så här långt in på ”våren”.
I Nya Östis, gårdagens nummer, var temat också vänskap. Jag hade äran att träffa få härliga män. ”Totte” som är promenadkompis/utevän och Sakari som ibland behöver hjälp med bland annat butiksbesök. Men framför allt den trygghet en vän innebär, en person du kan ringa till när som helst och även gå ut på kaffe med.
Lösnummer av Nya Östis kan köpas här. Skriv in tidningens namn i sökfältet.
När var du senast sjuk? Oktober-november 2024. Glömmer det inte i första rasket. Norovirus eller matförgiftning i Montenegro och efter det en seg influensa som krävde antibiotika. Drygt åtta veckor var jag sjuk.
Vad har du alltid hemma när du är sjuk? Värktabletter, honung, slemlösande tabletter, Strepsils-tabletter med citronsmak att suga på.
Tror du man kan boosta sitt immunförsvar? Ja, det finns väl olika knep. Ibland tänker jag också att människan måste vara rejält sjuk ibland just för att då bygga upp sitt immunförsvar.
På vilket sätt får du bäst återhämtning? Vila, vila och åter vila. Mycket sömn och ibland medicin om sådan är nödvändig.
Finns det någon huskur som faktiskt fungerar? Kunde vara varmt honungsvatten eller het kakao mot halsont? Andas in varm ånga om näsan och andningsvägarna känns täppta.
Kanske det är så här man ska fota maträtter? Jämfört med bilderna jag visade igår av focaccian och fastlagsbullen 😀
Och så borde jag förstås ha lyft bort glasen med vin och vatten, så att deras fötter inte syns 🙂
Supergoda blinier åt grannen Pia och jag på Bistro Kronan igår. Det som alltid ingår är rödlök, smetana, saltgurka och honung. Utöver det tog jag rödbetskaviar medan Pia valde löjrom.
Det var lugnt mellan lunchrusningen och innan kvällens gäster kom, för vi gick ut och åt redan 15.30.
I ett annat rum satt flera gäster, här träffas medlemmarna i ett stickcafé om onsdagar.
Jag känner mig ofta som ett trotsigt barn. ”Visa inte foton på bloggen av sånt du äter, det blir sällan bra bilder” 🙂 Jag kan ju hålla med, men det oaktat vill jag fortsätta med mina bilder, det här är ju en icke tillrättalagd vardagsblogg.
En focaccia är ganska flottig. Och jag kan hålla med om att rödlöken på bilden ser ut som maskar och att de supergoda russinen inte heller ser så bra ut på denna bild. Skenet från den starka läslampan gör ju sitt. Men gott var det!
Det här var också mer än lovligt gott 😋 Här har jag redan ”lyft bort taket” från fastlagsbullen och smaskat i mig den. Grädden är äkta grädde, kändes det i alla fall som, inte något som sprutats ut från en burk. Mandelmassan var smakrik och hade fin konsistens. Mandelspånen som låg under locket gav ett extra plus. Och kardemumma i bullen. Den här är från Café Favorit.
Jag ska försöka ta en finare bild senare i dag då jag ska äta blinier med en väninna. Lovar inte att jag lyckas, men försöka duger.
Jag har inte heller skrivit mer om det som hänt efter att jag fick beskedet om cellförändringen efter papa-provet. Jag har fått en tid för undersökning. Den är i mars. Men jag återkommer sedan när jag har varit där.
Den här bilden togs den 20 januari. Då lyste solen lite in i köket och där står också min adventsstjärna kvar 🙂 Jag borde ha tagit nya bilder igår, men den här får duga. Det jag glömde skriva igår var att solen faktiskt börjat värma lite och att den gjorde mig tårögd när den nu äntligen åter visade sig.
”Så vackert” var det enda jag sa. Lutade mig mot en av stolarna i köket och tog in alltsammans.
Sedan kan jag ibland bete mig som en katt eller en hund. Leta upp platsen i soffan eller i en stol i vardagsrummet, dit solen också börjat nå. Och så sitter jag där och bara är glad för att våren är i antågande.
Kan något bli mer finskt? Och det att jag fick det här gjort i dag är också en bedrift.
Nej, jag har inte bakat pirogerna och det lär nog dröja innan den dagen kommer. Jag har aldrig bakat karelska piroger själv. Varför stressa med sånt när det finns färdiga att köpa både i lösvikt och från frysdisken.
Men äggsmöret geggade jag ihop. Och nån sa nån gång, vilket jag upprepar igen, ta inte bilder av mat eller olika tilltugg och rätter, det blir sällan snyggt.
Och precis, vackert blev det inte, men gott var det! Och min blogg är ju allt annat än tillrättalagd. Små cocktailpiroger och äggsmör, mums mums.
En bild från igår då jag slängde några brev i lådan vid taxistationen. Vår polisstation, fotad från lite annorlunda vinkel. Vi får vara glada så länge vi har tjänsterna kvar. Från centrum flyttar poliserna i framtiden till en tomt och ett nybygge utanför centrum, men i Lovisa är avstånden inte stora. Och att räddningsväsendet med brandmän och -bilar finns på samma plats som polisen efter det är ju bara bra.
Detta var inte en vy från jobbet jag gjorde i dag, men jag köpte den här chokladasken från affären där jag intervjuade en prao-elev. Prao = praktisk arbetsorientering och jag har under gårdagen och i dag talat med tre unga som gjort sin prao under veckan.
Grannen gjorde för några dagar sedan TVÅ snögubbar. Rester av dem står kvar, det har ju varit plusgrader och regnat. De tappar ögon och tänder först, sedan kanske något hårstrå… Men snäll som grannen är fixade hon nya sådana åt gubbarna.
Fick ett mindre reportage klart i dag och en del kortare texter. Mycket handlar om att förbereda kommande jobb, komma överens om intervjutider och träffar, och ibland behöver man läsa på vissa saker.
Igår kväll blev jag plötsligt väldigt trött och sedan överrumplades jag av gråt. Jag brukar inte hejda den då den kommer, men jag har inte gråtit så mycket på sista tiden – kanske bara inte haft anledning att vara ledsen eller att sörja, och bra så.
Men nu tror jag att det har blivit för mycket fastän jag försökt undvika nyheter från Sverige och världen. Örebro och all sorg där. Trumpens tokerier som man egentligen inte vet om man ska skratta eller gråta åt. Mina funderingar som kommer och går kring cellförändringarna. Och så ensamheten som pågått snart elva år.
Det sägs ju att ensamhet kan göra en människa sjuk. Jag oroar mig inte alltid för det, och jag tänker inte ”plocka upp en gubbe” bara för att slippa vara ensam. Jag vet att det kommer bättre dagar efter de dagar då jag varit nere. Jag har vänner och tillsvidare har jag ett givande jobb där jag får träffa människor. En sambo vill jag inte ha, men en vän.
Det jag kanske mest saknar i vardagen är djupa samtal tillsammans med en verbal person. Tankeutbyte som sker så att båda ger och tar, pratar och lyssnar. Jag vill gärna också skriva brev eller byta tankar via mejl. Telefon är ok ibland men binder till vissa tider.
Att hitta den där verbala och öppna, empatiska och modiga människan har visat sig vara mer än knepigt. Har skrivit mycket om det här, och ni lär få höra klagovisan också i framtiden.
Föreslå inte att jag ska sluta blogga och bli mindre offentlig som person 😂 Att jag ska gå under jorden och hålla mig tyst. Den gubbe som inte klarar av mig sådan som jag är, han är inte stark nog och honom vill jag inte ha. Men visst har jag tänkt att det är mitt öppna sätt, bland annat på bloggen, som skrämmer många.
Visste inte vilken rubrik jag skulle skriva, men det här blev väl något slags sammandrag av gårdagen.
Livet, för att det är där vi befinner oss varje dag, i nuet.
Ålderdomen. Kollade på Lerin på äldreboendet via SVT Play. Så bra då man kan pausa för att gå och kolla glöden i ugnen, eller gå på toa om så behövs 🙂
Vanmakten… då jag såg nyheterna från Örebro på Sveriges TV4 igår. När jag skriver det här på tisdag kväll var det tio döda och många skadade… Saknar ord för att skriva vad som rör sig i mitt inre. Man är ju maktlös inför vansinnet och det jag även kallar ondskan. Så många som mår dåligt i dag, och låter det flöda ut över andra, oskyldiga.
Bäst att sluta skriva mer om vad jag känner kring alla galenskaper i världen, för det leder ändå ingen vart.
Jag försöker ta en kort promenad varje dag. Det blir 2000-3000 steg. Nu gör jag det inte för att skriva upp det i Hälsostegen. Jag går bara för att jag kan gå nu, utan ont i knäet 🙏☺
Ingen prestationsångest. Och det är väl en sak som hör ihop med åldrandet. Det infinner sig en större acceptans för att man inte behöver behaga andra, inte visa vad man presterat, inte lägga ut bara glansbilder på Facebook, om man nu råkar ha konto där.
Det här är nog en vy jag visat ofta, men jag går ganska ofta här. Från mitt hem, sneddar över Smedsgränd, går mot Degerbygatan, ofta med K-Market som mål. Och sedan Mariegatan hem.
Det här är bara en symbolisk bild, jag har fotat mina levande ljus rätt ofta 🙂
Tankarna går inte att stöta bort helt. Fick brev från HUS i dag att jag i början av mars ska infinna mig i Borgå på undersökning. Det är bra att sådana görs, och såsom jag skrev tidigare i dag, det är sällsynt att cellförändringarna i dessa fall betyder cancer.
Glad är jag också för att undersökningar görs vartannat år, och OM det skulle råka vara något elakartat på gång så finns det chans att åtgärda det i tid.
Jag fick använda paraply i dag då jag gick till frissan. Det blåste också. Så då jag kom hem såg jag ut såhär.
Men håret blev äntligen klippt. Pannluggen hade blivit lång och bångstyrig 🙂
Nu ska jag börja elda, igår hann jag inte då jag hade tre uppdrag efter varandra. Och så ska jag skriva en eller två artiklar, få se vad jag hinner och orkar med.
Tankarna finns nog då och då i framtiden, på undersökningen, sjukhusets mottagning, och det fanns flera papper som skulle fyllas i med alla möjliga data.
Men nog ska här levas också. Den tid som finns kvar. Om det sedan handlar om några dagar, någon månad eller många år, det vet vi ju aldrig.
Ordet cellförändringar väcker troligen många känslor. Första tanken kanske går till cancer.
Själv har jag försökt tänka såhär: Så många vänner eller personer jag känner har drabbats av cancer. Somliga har tillfrisknat, andra har inte gjort det. Någon har haft cancer två gånger, lever fortfarande men andra har gått bort.
Varför skulle det då vara så att just JAG inte skulle drabbas? Jag frågar mig inte ”varför just jag?”… utan istället ”varför inte även jag, då så många andra drabbas?”.
När jag tog den här bilden tänkte jag inte direkt på cancer eller annan dramatik. Men det finns dramatik i bilden ändå. Jag tycker om dimman och de kala träden. Här står jag utanför postlådorna vid mitt hem och väntar på en skjuts. Det var igår. Skulle iväg på ett jobb.
Några dagar tidigare fick jag ett brev från HUS, som är Helsingfors universitets sjukhus, Helsingin yliopistollinen sairaala på finska. Brevet kom från centralen för diagnostik.
Jag hade varit på papa-prov i november och nu visar provet att jag har en lindrig cellförändring som förutsätter fortsatt undersökning.
Brevet är kanske 2000 tecken långt. Jag blir inte speciellt orolig. Där står bland annat ”en cellförändring betyder inte cancer”. Väntetiden för denna typ av förändringar är cirka ett halvt år, eftersom förändringarna ofta läks av sig själva under väntetiden.
Jag tror att många får brev av det här slaget. Somliga blir oroliga, andra tar det lugnt. ”Slutligen konstateras cancer hos högst en kvinna per tiotusen screeningar” står det i brevet.
Jag kan ju vara en av dessa tiotusen. Eller så är jag inte det.
Men det är viktigt att skriva och tala om även det här. För det väcker känslor och tankar och sånt vill jag prata och skriva öppet om.
Den där boken där man ska fylla i ett slags testamente, eller skriva in hur man önskar att allt ordnas efter ens död, blev plötsligt aktuell att skaffa igen. Där kan man skriva in allt om var ens lösenord finns till allt det där, ni vet, som behövs i dag. Man kan skriva hur man vill att ens begravning ska vara, osv.
Men vi är ju inte där riktigt än för min del, hoppas jag 🙂 Å andra sidan. Vem vet när ens sista dag är kommen. Jag kan bli överkörd av en bil eller bara stupa av hjärtslag. Att tänka på allt sånt här är inte hemskt tycker jag. Däremot ”hemskt” nödvändigt och nyttigt 😉
