Den här sången råkade spelas på radion då jag körde till stan i dag. Orden gick rakt in i mitt hjärta.
Övrigt
Lovisabild, Vacker villa
Lite synd i det här fallet att jag inte fick den fina spiran på toppen av taket med på bilden. Känns ibland lite pinsamt då man står och fotograferar hus, man vet ju inte om nån tittar ut på en från fönstren och undrar vad man håller på med. Hade ju i så fall kunnat svara att jag är en mäklare – ”visste ni inte att det här huset ska säljas?” …
Huset ligger på Alexandersgatan, som ni ser, mitt i en backe. Hittade ingen information om det på nätet men andra Lovisabor kanske kan upplysa mig om husets historia.
Hade faktiskt tänkt fotografera en riktigt ful och förfallen kiosk som står vid busstationen med inslagna fönsterrutor… men tänkte att mitt liv just nu också känns sönderslaget, det skulle ha blivit lite för mycket av sorgsen symbolik.
Bilder från min dag
Jag jobbade tre timmar i kiosken men sedan beslöt vi att vi stänger tre timmar tidigare än vanligt. Vi hade haft två kunder på fyra timmar och meddelade på vår FB-sajt att vi stänger på grund av snöfall… Något liknande har inte hänt på de sexton år vi haft kiosken.
Då vi hade stängt kiosken åkte jag till nya loppmarknaden på Borgågatan här i stan. Skulle inte köpa något men kom hem med ett stort vitt ljus och den här lyktan som kanske platsar i mitt kök i nya bostaden.
Jag älskar ljus och jag tycker själv att jag har ett gott hjärta. Ljuslågan som kommer att flämta bakom det här hjärtat får symbolisera det.
Bland det vackraste jag fått
Har en nära vän som är väldigt duktig på allt möjligt som kräver tålamod och fingerfärdighet. Hon är en av de mest kreativa jag mött.
Då hon fick höra om sorgen som drabbat mig knåpade hon ihop det här vackra kortet. Dikten har jag läst flera gånger och den ger mig varje gång lite ny styrka.
Personen som gett mig kortet har också gett sitt tillstånd för att jag visar upp det här. Hon är en fin och empatisk människa och fastän jag redan tackat henne mycket vill jag tacka henne också här ❤
Fram med kniven!
Hahaaa, nu fick jag till en dramatisk rubrik!
Men det är helt sant att jag tog fram kniven i går. Har en stor krukväxt, prickblad tror jag den heter. Den hade vuxit sig så hög att den nådde taket och den behövde allehanda stöd för att inte ramla omkull.
Jag har kapat den förr och satt topparna att rota sig, men jag har varit lite lat med det hittills. I går fick jag äntligen jobbet gjort!
Till hösten ska jag ju flytta bort från den här lägenheten så nu är det dags att städa och röja på många plan. Oerhört skönt egentligen.
Vem vet om ni får se riktiga inredningsinlägg efter den första september 🙂
Jag som sagt att jag inte sysslar med sånt, men jag planerar redan för fullt hur jag vill att det ska se ut i min nya bostad.
Och förresten – ni som ännu inte deltagit i utlottningen av nyckelringen med Muminmotiv! Ni har ännu nästan två veckor tid, sista datumet att delta är söndagen den 29 juni!
Solsidan
Jag försöker se symboliskt på allt möjligt i dag.
Om mitt liv just nu känns som en rishög dit inte allt för många solstrålar hittar så vet jag ju att solen finns.
På släktens sommarställe får själen ro. Jag behöver bara gå ner dit för att vattna grödorna eller för att sitta en stund i solen så mår jag lite bättre. Inte ens regn och rusk gör mig nedstämd där.
Det ser ut att bli en fin dag. Snart ska jag åka ner till ett annat härligt ställe där jag känner att jag behövs och där jag är omtyckt av många – nämligen till badstranden och Plagens kiosk!
Söta små krukor
Efter en vecka på stugan är jag åter tillbaka i ”civilisationen”.
Men jag går ner till sommarstället varje dag för att vattna blommorna och grödorna.
Här tankar jag också själv energi. Det är roligt att se ekorrarnas lek eller fasanen som stolt spatserar som om ägorna var hans. I tidig morgonstund eller sent på kvällen kan fältharen skutta över gräsmattan.
Kråkorna, skatorna, måsarna och en massa olika småfåglar är också intressanta att studera.
Mycket långsamt återhämtar jag mig från den chock jag fick för drygt sex veckor sedan. Det kommer att dröja länge än innan jag är en hel människa. Terapeuterna talar om en sorgetid på ett år.
Men bloggen är mitt andningshål. Och en dag ska jag berätta om allt som hänt. Om det bara blir på bloggen eller om det blir en bok återstår att se.
Den dagen är inte riktigt nu, men den dagen kommer – en dag då jag är mycket starkare än just nu.
Kramar till er alla där ute!
Sommarens första pepparbiff
… men förhoppningsvis inte den sista den här sommaren.
I går bjöd Benny sin faster och mig på mat och gott vin på Restaurant Saltbodan. Bland annat som tack för att vi hade hand om kiosken då han var bortrest.
Stugliv
Mobil bastu till Playan
Det var den lokala tidningen Pikkukaupunki som gjorde så kallade photoshoots. Så småningom blir det här bilder i tidningen, men jag lovade för tidningens chefredaktör att inte berätta mer i det här skedet. Roligt hade hon och många andra kring projektet i alla fall 😀
