Övrigt

Dagen dokumenteras i dagboken

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

Hade sovmorgon. Lördag är ibland min enda helt lediga dag, så då passar jag på att ”göra ingenting” och att sova så länge jag kan. Frukosten påbörjades därför först efter halv tolv.

Det här med att ”göra ingenting” och inte ha några måsten, betyder de facto sällan att jag inte gör nånting. Det finns ju massor som behöver göras hemma, också fastän vi inte talar om att städa, diska eller sånt.

Jag beslöt mig för att i korta drag dokumentera i min dagbok allt jag gör i dag. Då ser jag vart timmarna tog vägen.

Här läser jag Hufvudstadsbladet, hela långa intervjun med statsminister Petteri Orpo. Jag tycker det låter rimligt att Finland måste spara då statsskulden är så stor att vi börjar klassas som Rumänien.

Kan vi inte själva få bukt med ekonomin kommer EU-kommissionen att lägga sig i, såsom den gjorde i Grekland för några år sedan. Frågan är ju sedan HUR man ska spara, var och på vem. Jag har nog lätt att säga att de som jobbar i riksdagen har superhöga löner, några av dem drar på två månader ihop det jag förtjänar under ett år… men kanske deras ansvar och kravet på tillgänglighet också är större.

Det blir allt möjligt smått pulande i hemmet. Bland annat köpte jag till påsken dessa strån. De är gjorda av plast men ser äkta och fina ut tycker jag. De fick nu en plats i köksfönstret.

Tålamodet tryter just nu, men…

~ Carita Liljendahl ~ 28 kommentarer

… det finns de som har det värre. Så försöker jag tänka de dagar jag knappt kan gå på benet. Många sitter i rullstol, somliga har inga ben alls. Folk lider i krig och annat elände.

Men jag har också fått mig sagt att det är tillåtet att sörja ett ont knä, ett tillfälligt ”förlorat ben”, eller i alla fall förlorad normal rörelseförmåga. Jag får gråta över det, på samma sätt som vem som helst annan får sörja och gråta över olika förluster i livet.

Sedan har jag min egen speciella humor. Här kommer jag med flottigt hår ut från massören. Således inte till min fördel på bilden, men sånt vill jag sluta tänka på. Det är som det är. Livet och utseendet.

Mottagningen ligger i ett servicehus där det bor många äldre personer. Ledstången passade mig perfekt i dag. Jag sa ”hit flyttar jag, då har jag nära till allt, kanske jag också skulle få en plats i vattengymnastiken som mitt ben skulle behöva”.

Att handla till mamma blev en pärs. Kundvagnen utgör ganska bra stöd, men leder till att jag nog inte rör mig på korrekt sätt.

I dag var alltså en dag då knäet knappt höll alls. Det går att leva här hemma, men ska jag ut och gå 50–100 meter är det kört – just nu.

Efter att vi hade handlat till mamma funderade vi med syrran var vi kunde ta en behövlig paus. Var kommer jag in, där det inte finns trappor. Dörren från trädgården till Café Favorit var öppen och jag klarade 50 meter från bilen. En liten prosecco hägrade framför mina ögon och då gick det ju att kämpa för den. Den lilla bakelsen är en muffins med fantastisk smak av citron.

Och långt inlägg blir det men jag vill också svara på Elisamatildas fredagsfrågor.
Temat är Roliga frågor.

Vad kommer spela mest roll när du blir 80?
– Känns nu som att hälsan är viktigast. Ben som bär, huvud som funkar.

Har du lånat eller tagit något du sen aldrig lämnat tillbaka?
– Det har säkert hänt, men inte varit medvetet drag.

Fixar du saker själv, eller låter du någon annan fixa åt dig?
– Ber numera rätt ofta om hjälp, men kan fixa rätt mycket själv också om jag orkar och vill.

Vad var din favoritleksak som barn?
– Troligen min första nallebjörn.

Vilket är det konstigaste djuret?
– Dyngbaggen. Såg ett intressant program om den en gång. Ett sånt liv den har 😱🤣 Men allt har en mening. Livet för den fullt av viktigt arbete!

    Mitt gamla kära gymnasium

    ~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

    Lovisa Gymnasium. Här blev jag student 1982. Skolan är sig ännu i mångt och mycket lik. Det är härligt att så mycket av det gamla har bevarats. Den nyare flygelbyggnaden har fått hiss, vilket passade mig bra då jag skulle ut. Klarade mig att gå upp till andra våningen genom att ta ett trappsteg i taget och vila lite halvvägs.

    Men se på dessa trappor och det vackra räcket, de härliga fönstren och fina lamporna och målningarna på väggarna.

    Elin, Victoria och jag var här och delade ut Nya Östis i dag. Vår praktikant Annika tog många bra bilder. Det var riktigt roligt att träffas IRL, för annars sker ju vårt jobb för det mesta på distans och kontakten är digital.

    Vi intervjuade elever om deras läsvanor, papper eller digitalt och varför. Skolan hade också besök av Nordplus, det vill säga av elever och lärare från Norge, Island, Danmark och Sverige, så det blev intervjuer även med dem.

    Jag tog bilder då alla elever var på lektioner 🙂 Blir krångligt annars att be om tillstånd att få publicera på bloggen.

    På min tid i skolan fanns det inga myshörnor och ergonomiska gungstolar och andra fräscha möbler i den här aulan. Men tiderna förändras och här är så fint i dag, samtidigt som mycket av det gamla finns kvar, i alla fall arkitektoniskt sett.

    Så här har det alltid sett ut. Höga fönster, inga gardiner tack och lov. Och den där bänken, hur många elever har inte suttit på den?

    Jag glömde ta foto utifrån i dag. Den här bilden togs i januari 2021 av kollegan Pia Calenius. Så ni behöver inte förskräckt tänka ”oj, så mycket snö dom har”. För nu är snön nästan borta. Vi hade sol och cirka 10 grader i dag. Det började blåsa nyss och imorgon ska regnet komma hit från Sverige.

    Blandade känslor, seger och segt

    ~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

    Efter att ha legat under med 0–1 hemma mot Italien i EM-kvalet reste sig Finland igår på ett nästan ofattbart sätt till 2–1 seger. Jag ser sällan hela matcher, gör annat under tiden, följer lite med ett öga så att säga. Men nu blev det så att jag såg sista halvtimmen och extra spännande var det då det blev sju minuter tilläggstid… Men vi red ut stormen!

    Idag var den en ganska tung dag på jobbet. Jag är inte längre i den här åldern så stresstålig då det gäller att bli avbruten stup i kvarten. Överlag är det nog ett dilemma för många i dagens värld. Det gäller att lära sig att ha fokus, att kunna stänga av vissa ”pling” för stunden, bara göra en sak i taget. Ibland går det bättre för mig, ibland sämre. Och den här dagen hörde till kategorin ”det gick lite sämre”.

    Den svaga rörelseförmågan stressar ju också på olika vis. Allt tar lång tid och kräver planering. Här har jag varit ute med skräppåsen och stannar upp för att fånga nuet. Vackra blommor vid ingången till husets trappa.

    Det har alltså varit lite trist och segt i dag, men ljusa kvällar med några solstrålar som visar sig nu klockan 19.15 och +8 grader ute gläder mig ändå.

    Som små fjärilar är blommorna

    ~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

    Visst ser blommorna ut som små fjärilar? Penséer var det enda som nu fanns att tillgå, för att kunna sätta utomhus på gravgården. Risken för köld verkar vara över, men även om det kommer en liten knäpp klarar de här blommorna den. Alla påskliljor och andra blommor som såldes till helgen var ju slut i affärerna då påsken kom så tidigt i år.

    I dag är det 46 år sedan min pappa lämnade oss. Därför förde vi blommorna till graven redan igår.

    På dagen har vi haft +15 grader. Så fantastiskt skönt! Solen har också börjat hitta till min balkong, men jag kan sitta där först efter ett par veckor.

    Dagen har gått i jobbets tecken men varit lite annorlunda och mer social än annars, då vi har en praktikant som kom på besök till mig. Vi kollade även layouten som görs i annan lokal.

    Jag känner att jag lever upp till våren, fastän knäet förstås begränsar min tillvaro. Det mesta kan jag ändå vara med på, uppleva och göra, men allt kräver lite mer tid, planering och framför allt tålamod. Även de som är i min närhet får ha tålamod med mina långsamma steg 🙂

    Dagens WP fråga och min nya vän

    ~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer
    Dagligt skrivförslag
    Om du kunde vara en karaktär från en bok eller film, vem skulle du vara? Varför?
    Visa alla svar

    Man får vara kreativ på olika sätt då benet sätter stopp för ett rörligt liv. Jag säger som bloggvännen Nicki, som på Facebook nyligen skrev att hon mest fotat prylar hemma då hon inte kunnat röra sig utomhus så mycket.

    Således, svar på dagens WordPressfråga: Jag skulle utan vidare vilja vara Adrian Debutsky, huvudpersonen i mina böcker. Jag är ju honom på sätt och vis från och till, för han lever inne i mitt huvud. Men att på riktigt kunna vara en lång och attraktiv man, det skulle vara kul! Och varför? För att känna vad som rör sig inne i hans huvud, få göra hans jobb och få vara en gentleman.

    Nutida mackapärer för trådlösa anslutningar, supersnabb uppkoppling osv. De kan se ut så här som min AX3000 Deco X50, Whole Home Mesh Wi-Fi 6. Bra att den var vit och dekorativ – inte rosa 😱🤣 Då hade jag nog bett om en annan färg.

    Den här installerades i fredags. Med hjälp av lokala telefonandelslagets tjänstvilliga personal gick det undan på en halvtimme, och min vardag, mitt jobb, var åter säkrade.

    Bloggvännen BP brukar ibland skriva om sina mackapärer, och en del namnger hon, som en infravärmare på balkongen, tror den heter Conny 🙂 Här finns en grunka hon gillade men inte ändå köpte.

    Min nya vän heter kort och gott Deco.

    Lite dåligt med foton

    ~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

    … då vädret varit lindrigt sagt förfärligt några dagar. I kombination med att jag måste promenera väldigt försiktigt har det betytt att jag inte varit så jättemycket utomhus. Förstås kommit iväg till affärer då och då och med specialarrangemang även kunnat träffa vänner på krogar som inte ligger långt från mitt hem.

    Lördagen den 30 mars tog jag den här bilden då jag satt i bilen utanför K-Supermarket. Kala träd är ju egentligen vackra, som skulpturer. Men visst längtar jag nu efter att de ska få små späda blad som sedan växer och ger såväl grönska som skugga.

    Det är Kapellparken som syns på bilden och den vita träbyggnaden är Restaurang Kapellet.

    Fyra veckor sedan jag skadade mitt knä. Eller då som det började värka så att jag kallade på ambulans. Men sedan hände något med ett knak och efteråt har jag förstått att en benbit, eller brosk, troligen flyttade på sig men samtidigt, av någon anledning, slets ett muskelfäste av, eller en del av en muskel i högra benet gick sönder. Det blev ganska stora inre blödningar, men den här skadan är av den typen som måste självläka. Läkaren sa att det kan ta tre månader. Så två månader ska jag räkna med att kämpa ännu.

    En liten fest ska det bli senare i dag, ska se om jag kan ta foton där!

    Fem frågor, MINNEN

    ~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

    I dag är jag trött, för att inte säga utmattad. Vädret är en orsak. Storm, snöfall, minusgrader.

    Utöver det sade min internetuppkoppling upp kontraktet i morse. Från att ha fungerat normalt igår kväll funkade inget i morse, inte skrivaren heller. Allt hänger ihop med allt då det är trådlöst som gäller. I det skedet visste jag inte att tv-kanalerna inte heller hade visat sig om jag knäppt på den.

    Sex timmar utan internet. Det kan väl inte vara så svårt att överleva? Nej, visst överlevde jag. Men sex timmar jobb blev ogjort och ska nu fördelas på lördag och söndag istället. På tal om hur sårbara vi är utan tekniken. En teknik som vi överlag nog annars hyllar och tackar.

    Tacka vet jag ändå glad, god och snabb service från lokala telefonandelslaget. Jag var inte tvungen att vänta till nästa vecka!

    Skål på den saken! Att allt ordnade sig. Med ett vackert MINNE från gårdagen då vännen Marina och jag tillbringade några trevliga timmar på restaurang Fylla.

    MINNEN är också temat hos Elisamatilda i dag.

    Kycklingmacka på salladsbädd, det var gott! Gillar också picklad rödlök speciellt mycket.

    Aftonen avslutades med ett litet glas Jägermeister för Marina och en Minttu för mig. Vi tappade inte MINNET för det 🙂

    Så till veckans frågor och svar.

    Vad är något du kommer ihåg hur man gör från ditt första jobb?
    – Mitt första jobb. Hmm, var det då jag var badvakt på stranden? På den tiden, för över fyrtio år sedan, krävdes ingen utbildning för jobbet… Sedan var jag springflicka på Lovisa stad och lärde mig använda telefonväxeln och hur man svarade i den.

    Vad kommer du ihåg från din första resa utomlands?
    – Månne det var Mallorca på 1980-talet? Att jag lärde mig några ord spanska tillsammans med några barn i poolen.

    Vad kommer du ihåg från ditt första skolår?
    – Det var 1969. Minns nog inte så mycket från den tiden. Vägen till skolan, skolbyggnaden, gården, parken intill och en del kompisar förstås.

    Vad kommer du ihåg från när du flyttade hemifrån?
    – Tror att jag flyttade till mormor, bodde i hennes övre våning. Minns möblerna där och utsikten från fönstret.

    Vilken kommer du ihåg var den första maträtten du kunde laga?
    – Oj! Inga minnen kring det. Kanske stekta plättar? Blev aldrig en virtuos i köket.

      Naturens konstverk

      ~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

      Det har hänt mycket i dag.
      Varit på många sätt en bra dag!
      Det får bli bilder från det senare 😍

      Just nu bjuder jag bara på ett fint konstverk av istappar i en buske på mammas gård.
      Man må säga vad man vill om april månad. Vi vill ha vår och värme, men nu bjöds det på -7 grader i morse, någon plusgrad på dagen och när jag skriver detta -3 grader. Förrädiskt halt på sina ställen.
      Men jag tog fram cykeln.
      Inte galen nog att åka med den.
      Men den funkar som stöd då jag ska gå på ett knä som ena dagen säger ett och andra dagen ett annat 🙂