Övrigt

Alla bongar vi nånting i livet

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Det kom ett program på TV i dag. En fågelvän berättade hur han är på resande fot 200 dagar per år för att bonga fåglar.
– Jahaaa, tänkte jag. Det är ungefär som jag då jag reser land och rike runt för att se innebandymatcher.
Mannen i tv-programmet sa att han och vännerna ofta frågar sig ”ska vi åka eller ska vi inte åka?”. Medvetna om att det kan bli en resa då man inte bongar ett enda nytt fjäderfä. Jag kan ställa mig samma fråga, väl medveten om att det kanske inte blir någon seger.
Fågelgubben reser när som helst, utan att blinka, 600 kilometer för att kanske kunna bonga en fågel. Carita reser när som helst, utan att blinka, från Lovisa till Seinäjoki, Uleåborg eller Haukipudas… för att få se sextio minuter innebandy.

Från det ena till det andra. I samma tv-program sade fågelgubben att han sett en bergandshona para sig med en vigg. ”Få se hurudana ungar det blir”, sa han.
Där ser man! Det är inte alltid ”folk och fä av samma ras” på naturlig väg parar sig med varandra.

Och har du åsikter om luciatradtionen – är det bara kvinnor och flickor förunnat att uppträda som lucia? Då ska du läsa min andra blogg HÄR!

I väntan på jul – BILDER!

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

1. Pepparkaksängeln köpte jag på Skeppsbromarknaden av en skolklass. Tyvärr gick den i två delar fastän vi var varsamma. Otroligt fint dekorerad är den.
Människor har fantasi och är duktiga.

2. Härlig vinterträdgård inomhus på verandan i Konungsdammens hus hos Olga Isaeva och Markku Pulkkinen
i ett av Lovisa öppna julhem.

3. Dekoration på trädgårdsbordet vid Konungsdammen. I fjol hade vi nästan en meter snö, i år var det så här grönt 🙂

4. Liten lucia med följe på Skeppsbron söndag 11 december.

5. Taklampa med levande ljus och pepparkakor
som dekorationer i Konungsdammens julhem.

6. En dekorativ familj av amaryllis hos Olga och Markku
i Konungsdammens hus. Absolut ett av de mest stämningsfulla husen som jag vill besöka alla år. Ägarna är hjärtliga och vänliga. Hoppas de orkar hålla öppet många år också efter detta.

Smygbesök i pysselverkstaden

~ Carita Liljendahl ~ 1 kommentar

Pysselverkstaden har öppnat. Jag är inte annars någon julmänniska. Ofta har vi rest bort över jul. Varit i Thailand, Egypten eller Danmark för att ta några exempel. I år ska vi till Eskilstuna i Sverige.
Det roligaste inför julen är ändå att för hand skapa julkort. Man tager vad man haver i skåpen och låter fantasin sköta resten. Ibland har jag inte på förhand en aning om hurudant kort jag ska tillverka. Jag tar bara saxen och börjar klippa helt på fri hand. Till exempel pepparkaksgubbar. De ser sedan alla olika ut och börjar leva sina egna liv. De talar till mig och på det sättet får korten sina texter. En del kort blir småfräcka och kan bara sändas till vissa personer, andra får djupare, ibland andliga texter.
I kväll har vi redaktionens julfest men i morgon ska jag hasa på
i ullstrumporna hela dagen och pyssla så mycket jag orkar och hinner.

Jag har hotat en julkalender

~ Carita Liljendahl ~ 1 kommentar

I dag öppnade jag nya luckor i Tors kalender. Faktiskt fram till och med den 11 december eftersom vinstsiffrorna publiceras om tisdagar för en hel vecka i taget.

Har hittills inte vunnit någonting men det är ju understödet till föreningen som är det viktigaste.

Dock minns jag men en viss skammens rodnad på kinderna hur jag för några år sedan hytte med näven och härmade hunden Snobbens arga morrande. Jag hade kommit till de nästsista luckorna. ”Vinner jag inte på nån av dem köper jag ALDRIG mer än ny Torkalender” hotade jag.

Och jag vann…
Men jag skäms nog också, åtminstone lite.

Tack morfar för vår självständighet

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

I dag firar vi vår 94:e självständighetsdag i Finland. En självständighet jag inte längre, nu som vuxen, på något sätt tar för given. Mitt lands historia har först under de senaste tio åren börjat intressera mig, och jag har läst böcker skrivna av män som kämpade i de finlandssvenska kompanierna.

Jag fick aldrig träffa min morfar. Han stupade i kriget och är en av de många, många som aldrig kom hem, vars kroppar inte hittades. Känslan av ovisshet måste ha varit en av de värsta för de nära och kära på den tiden. Det fanns ju inga mobiltelefoner då… och breven slutade komma… någon kamrat hade sett något, hört något… och hur skulle man någonsin kunna vara säker på att ingen av dem som inte återvände hade dött, att de inte var fångar i Sovjet.

Jag brukar lägga ner ett ljus på självständighetsdagen och kring jul på morfars hjältegrav. Ibland är jag där kring dagarna då kriget började eller slutade, någon gång går jag bara förbi fastän det inte är någon märkesdag.

Ibland säger jag bara ”hej då morfar” då jag lämnar minnesstenen. Men en dag som den här säger jag också ”tack morfar för att du gav ditt liv för vår självständighet”. Jag hoppas han hör och ser mig.

Kompensation – detta hade jag tänkt blogga om

~ Carita Liljendahl ~ 1 kommentar

I min kamera hittade jag flera bilder om saker som jag hade TÄNKT blogga om. Men så fick vi ett par dödsbud under loppet av en vecka och då försvann både energi och lust för bloggandet.
Bubble Witch Saga är en av många favoriter av spelen på Facebook. Tänk att det kan vara så trevligt att pricka bubblor, försöka slå rekord, samla stjärnor och avancera från en värld till en annan på kartan 🙂

En annan sak jag gillar är ljus. Det här fick jag av min syster. Jag kan sitta och titta in i lågan och förundras av hur stearinet smälter och ljuset formas på olika sätt.

Chokladen på bilden köpte jag på flygplatsen i Ungern på väg hem. Jag blev kvar med en del ungersk valuta och hittade en liten butik med en jättetrevlig försäljerska. Jag sa hur mycket pengar jag hade och köpte choklad för ALLT. Det blev ganska mycket, så en del gav jag bort då jag kom hem.

En annorlunda sovplats

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

Här, i arbetsrummet, ska jag sova tre nätter. Det ska bli spännande!
Jag tycker om att sova på golvet, vilket nu inte automatiskt betyder att jag inte vill sova bredvid min guube 😀
Jag vet inte varför jag tycker om enkla förhållanden.
I min ungdom hade jag för avsikt att sova ute på balkongen en vinternatt. Jag klädde mig varmt och hade det bekvämt. Men då vattenglaset jag hade tagit med mig sprack på grund av kölden gick jag in.
Att sova i enkla stugor, tält eller på golvet i vår kiosk är alltid lika kul.
Jag har antagligen i något av mina förra liv levt under mycket enkla förhållanden. Jag tycker också om att åka buss, långa långa sträckor. Eller tåg. Funderar på att åka transsibiriska järnvägen i sommar. Men inte i någon lyxvagn.

Varför jag inte bloggat

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Det har hänt en del tråkiga saker på sistone.
Fastän döden hör livet till är det sorgligt då nära går bort.
Man töms liksom på energi och idéer, och att blogga känns inte riktigt roligt just nu.
Men lite har jag skrivit på min andra blogg som finns här.
Och jag tror att jag återkommer med ny energi på den här bloggen en bit in i december.

Inte varje dag man träffar en världsmästare

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

I dag har jag varit på medaljkaffe hos en världsmästare. Hans mamma och jag skålade i mousserat. Själv dricker världsmästaren ingen alkohol. Chokladkaka och ett fång rosor fanns också på bordet.

Matias Neuvonen från Lovisa har vunnit VM-guld i styrkelyft för juniorer i åldern 20-23. Han tävlar i klassen för killar som väger under 125 kg. Det finns inte många som väger så mycket, eller ja… det finns det förstås… men få som tränar så hårt som Matias.

Lite tråkigt är det att den här sortens sport inte får så stor uppmärksamhet. Och att det finns människor som säger ”det är väl ingen konst att bli världsmästare då man är ensam i sin klass”. ”Man kan liksom lyfta 50 kg och vinna ändå”. Men med ett så futtigt resultat nöjer sig nog inte den som tävlar i styrkelyft.

Så jag lyfter på hatten som jag inte har – jag bugar, bockar och gratulerar Matias. Likaså gratulerar jag hans mamma som ställt upp i vått och torrt.

Här finns artikeln jag skrev om Matias i dag.

Hjälp – jätten kommer!

~ Carita Liljendahl ~ 1 kommentar

Jag har sådan fantasi att det behövs inte mer än en sopbil för att få i gång en berättelse. Bilen var väluppbelyst och då föraren backade fordonet hördes som sig bör en pipande signal.
Sopbilen skulle anlända till gården där vår lägenhet finns ungefär samtidigt som jag till fots skulle nå platsen. Tanken som formades i mitt huvud var ”tänk om jag precis nu håller på att gå mina 348 sista steg i livet” – ”tänk om sopbilen backar på mig, ett sådant tråkigt slut på ett annars, enligt mitt eget tycke, rätt färgstarkt liv”.

Men jag hade ju kunnat skylla mig själv, åtminstone lite, i så fall. Jag saknade reflexväst. Eller egentligen inte, den fanns i väskan, men där gjorde den ju ingen nytta.
Då fick jag syn på grannens barn och deras kompisar. Fem ungar i åldern 4-8 år. De var alla mer förnuftiga än jag, varenda kotte bar reflexväst. De stod och tryckte på skogsbacken, väl medvetna om att den farliga sopbilen snart skulle backa in.
– Jätten kommer, skrek de på finska. Den farliga jätten kommer!
Deras kvällsäventyr var i full gång. Men nog hade de ju rätt också. Sopbilar, och i synnerhet då deras gap, är stora och farliga.
Och som ni ser… svårfotograferade.