Det är inte alltid så lätt att komma på vad man ska blogga om. Om bloggen är en dagbok på nätet borde jag ju skriva om och fotografera allt det jag gör i min vardag. Men den är inte alltid så glassig,  fylld av flärd och bling & blong, vackra kläder och spännande människor.
Och även OM den är full av spännande människor, så är jag inte säker på att de alla vill synas på bild på min blogg.
Så när jag slumpade runt på andras bloggar föddes en idé.
Har jag bloggtorka tar jag bara och kollar vad andra runtom
i världen skriver. Och så gör min version av deras idé.
Det här är en del av de flaskor jag har i mitt kylskåp.
Sehr intressantes, nicht wahr?

Plötsligt en dag fanns dom bara där. De gröna bebisarna. Från roten till en större aloe vera, som för övrigt bara växer och växer – tittade de här bebisarna fram.

Nu är jag lite osäker på hur jag ska gå till väga. När kan jag lyfta bort dem? Ska jag överhuvudtaget ta bort dem från modern? När är skotten klara att rota sig? Ska de läggas i vattenglas eller direkt i mull?

De nya bladen eller stjälkarna, vad de nu kallas ska – är mellan tre och tolv centimeter långa. Riktigt söta tycker jag, stolta bonusmodern.

Först sallad gjord på lite friséegräs, gul paprika, ananas, äpple. Ett par skivor köttfärslimpa. Fetaost, körsbärs-
tomat. Till efterrätt kladdkaka med kaffe och whisky. Melodi-
festivalens final. Och vad som inte syns på bilden – vitt vin, Carillo med isvatten, Minttu. Kan en lördagskväll bli bättre? Tja – det skulle väl vara dubbelt upp av allt det redan nämnda
i så fall? Med puss och kram.

Nåja. Nu tillåter jag att livet går vidare. I går stannade jag upp för en stund, tände ett ljus för offren i Japan. Jag slutar inte tänka på dem efter det här och jag tänder ljus även i dag. Men jag bloggar vidare.

Inspirerad av SminkMaria på sminkmaria.ratata.fi måste jag ju visa att också jag, Medelåldersbloggaren, hänger med. Rekommenderar för kvinnor i min ålder (femtio minus) att täcka mörka ringar under ögonen med Kanebos Sensai. Och räcker inte den till brer jag på med Chanels Vitalumière Éclat. Simsalabim!

Tror att det här blev dagens bling&blong inlägg. Nästa torde handla om små gröna bebisar…

Ett nytt sätt att använda varnings-
plankor för snö eller is som faller ned från taket? Då de här hindren
på Degerbygatan
i Lovisa inte var självlysande tycker jag att de mer är farliga för gångare
i nattens mörker än märken som varnar för något som kan ramla ner från skyn. Eller kanske det bara är något slag av nya farthinder? Bilden fotograferades cirka klockan 19.30 fredagen den 11 mars.

Känns trivialt att blogga en dag som denna. Efter att ha sett på BBC World News ett par timmar känns det fel att ironisera och skämta och lyfta fram problem i vår vardag.
I vardagsrummet står TV:n på och förmedlar det ena scenariot värre än det andra. I arbetsrummet skvalar radion. Tongåvan efterföljs av rapportering från idrottstävlingar och sedan blir det mera musik.

Visst. Livet går vidare. Men för min del får det göra det i morgon.

Inlägget som jag hade tänkt skriva i kväll skriver jag kanske
i morgon.
Just nu har jag tänt ett ljus till minnet av alla som förlorat nära och kära i jordbävningen i Japan.

Här har vi på redaktionen
i Lovisa jagat godisgömmor
i flera veckor.
Och så finns den
i Kouvola!

Bättre där än ingenstans på jorden alls tyckte alla små gottegrisar från Lovisa. Det fanns så mycket mums, både salt och sött, att det inte hade tagit slut fastän vi stannat där över helgen.
Lite diskreta försökte vi ändå vara då vi mumsade i oss choklad på löpande band. Omslagspapperen klämdes in under skålens kant. Men ju mer vi åt, desto svårare blev det att dölja spåren.

… ger jag åt den som sett till att åsens vandringsstråk varit farbart, eller kanske närmare sagt gångbart, trots den snörika vintern. Den här vägen kan jag ta från jobbet hem. Jag tror att jag bör rikta mitt ödmjuka tack till Lovisa stad. Kanske parkavdelningen?

Då jag promenerar brukar tusen tankar likt Pendolinotåg korsa min hjärna. Den ena tanken ger utrymme för den andra och den tredje. Slutligen har jag fem bloggidéer och ett par idéer till artiklar i hjärnan. Plus att jag har hunnit resonera rätt mycket med min romankaraktär Adrian.

Där i skogen tänkte jag såhär: – Nu vågar jag gå här, när det är så ljust ännu runt femsnåret.
Följande tanke: Och vad är du rädd för? Att någon snuskhummer ska stå bakom ett träd och bara vänta på att få överfalla dig? Tänk efter. Vem skulle vilja antasta en medelålders tant?

Nej, just det. Vem skulle vilja det?
Men nog finns det ändå en orsak att överfalla mig.
Ättestupan är avskaffad. Och nu då jag med stormsteg närmar mig pensionen kan det nog finnas någon illbatting till ungdom som vill slå mig med en klubba i huvudet.

Den där tanten är det bäst att bli av med så fort som möjligt. Hon kommer ju att sno VÅRA stålar!

Plötsligt fanns han bara där. Mammas granne. Förra gången jag besökte henne, för någon dag sedan, såg jag honom inte.

– Goddag goddag, sa jag. Jag heter Carita, vad heter du?

Inget svar. Gubben tittade bara hålögt på mig.

– Hur länge har ni stått här?

Fortfarande inget svar. Av utseendet att döma har ni stått här länge och spanat på min morsa, tänkte jag. Vad är ni ute efter? Hennes pengar? Ni ser ganska sliten ut. Hatten har sett sina bästa dagar.

Jag fotograferar honom och avlägsnar mig snabbt från platsen. Det här är ett fall för polisen, snuskhummern står ju helt ogenerat och glor in genom fönstret till en äldre dam.

… tycks vara SAND. Se nu på dessa futtiga små korn som ligger på gatan. Är det meningen att de ska hjälpa en medelålders tant att hållas på benen?

Annat var det i min barndom. Mycket snö då också, men rejält sandade var trottoarerna. Riktigt så det såg ut som om någon hällt tonvis med chokladströssel över dem.

Och gatorna var fint plogade. På dem kunde man färdas med sparkstöttning. Det var minsann inga knöliga puckelpistar som
i dag!

Alltså: SAND på trottoarerna, SANDFRITT på gatorna. Tack.

Så var det FÖRR!