Mitt huvud är fullt av frågor. Jag vänder mig till Herr Google och får tag på Fru Wikipedia.

Varför har kaktusen taggar? Jo, det är så här: Taggarna på kaktusar ger skydd mot betande djur och skugga mot solen, men samlar också upp den fukt som morgondagg och annan väta kan ge i torra ökenlandskap. Fukten droppar sedan från taggarnas spetsar och rätt ner till rötterna.

Bra svar! Följande fråga.

Hur kan någon gilla potatis?

Varken Google eller någon annan sökmotor hade svar som föll mig i smaken. Förutom nu då det där med att LCHF-dieten bannlyser potatis, pasta och ris. Hurraaaa!
Men inte är det nån bra diet då den också bannlyser bröd.

Så varför finns det ingen diet som bygger på att man får käka hur mycket bröd, ost och köttbullar som helst samt skölja ner det med vin.

VARFÖR?

Söndagslyx kan vara att få sova så länge man vill. Och att efter en lång frukost bara vara. Läsa, skriva, se på tv, hasa på
i de så kallade ullstrumporna.
Lyxig belgisk choklad på pinne hittade jag
i en liten affär på Högbergsgatan i Helsingfors i torsdags. I dag kokade vi upp mjölk och delade på en kopp varm choklad för att testa denna lyx på pinne. På en minut smalt chokladen i den varma mjölken och resultatet var helt utsökt mjölkchoklad.
Nästa gång tar vi varsin pinne och varsin kopp med mjölk.

Tomten (som sitter
i min famn) ropade
i högan sky jag vill med, jag vill med, jag vill med… väl framme at Icebar Cretsgang frös tomten och ropade med ännu högre röst jag vill hem, jag vill hem, jag vill hem!
Men den som sig in
i leken ger får leken tåla.
Det var en riktigt mysig lördags-
eftermiddag med skumvin i snödrivan. Där satt vi och filosoferade tills snön började falla allt blötare och tätare omkring oss. Det finns ju liksom inte tillräckligt av den varan på vår östnyländska jord än.
Vi gick in i stugans iskällare. Där fortsatte vi skåla. Kollade redskap och annan rekvisita som kommer i flitig användning på våren och sommaren. I den här gårdsbyggnaden ska potatis läggas att förgro. I fjol skeddet det här i slutet av april.
Också i år kommer snön att smälta bort. Men exakt när det sker vet vi inte och varför ska vi veta det? Så skönt som det är att bara se tiden an.
Skål på den saken!

I min lilla lilla värld av blommor,
där ska alltid alltid lyckan dröja kvar…

Nåja, jag erkänner… jag lyssnar på Kaffekvarnen på Radio Vega. Så gör ju alla sanna medelsåldersbloggare, inte sant?
Det var ändå inte inspirerad av den som jag fick för mig att fortsätta på min hortonomlinje här på bloggen. Jag lovar att jag ska byta ämne redan i kväll då jag förhoppningsvis kan visa bilder från The Cretsgang Icebar.

Och inom ett par veckor kommer jag att visa vad jag köpte via nätet i går. Paketet väger 26 kilogram. Jag kan ju inte vara sämre än killarna på jobbet som beställer en massa (läs datorer, processorer, spel, program etc.) och talar lyriskt om hur de här ska installeras. Eventuellt misslyckas installationen men då har man ännu mer att diskutera, typ lösningar man kommit på själv och så vidare. Diskussionsämnena tar aldrig slut, och vad är bättre än det?

Men… nu slirade jag från ämnet, som vanligt.
Min fråga lyder. Känner någon igen växten på bilden? Den doftar rätt starkt men gott då man vidrör bladen. Fel svar: cannabis.

Jag utnämnde ju mig själv till Årets Hortonom för ett par veckor sedan. Det som jag trodde skulle bli en liten vacker blomma blev mer än så. Som av bilden synes, minst fyra blommor.
Och inte nog med det. Också på ett annat ställe i det frodiga gröna bladverket har knoppar blivit blommor. Plus att jag kan se ytterligare en knopp ta form.

Jag vet inte hur vanligt eller ovanligt det är att en begonia man köpt i början av augusti blommar om i februari-mars. Jag har inte gett den ny mull, inte näring. Jag har bara vattnat den med en knapp deciliter i ytterkrukan, det vill säga så att den själv kan suga upp vatten om den vill ha.
Gamla blommor har jag plockat bort. Här och där har jag knipit av blomsterstänglarna, det vill säga inte låtit dem bli för långa.

Jag har sagt det förr och jag säger det en gång till. Så länge som det finns minsta lilla liv i mina blommor kastas de inte bort. Först då de är bruna, helt torra, klart döda skiljs jag från dem med en tår
i ögonvrån. Amen.

Någon vill på riktigt bo i husen som håller på att byggas i en av Helsingfors östra förorter. Fastän de knappt har fönster. Och den där muren ska säkert utgöra ett bullerskydd, men… hallååå… får man inte längre bygga vackra hus?
Törnekronan tror jag är P-huset i Östra Centrum. Jag brukar aldrig shoppa där så jag vet inte vad som döljer sig bakom denna fula fasad.
Och så har vi det nyaste av nytt, musikhuset som står mitt emot ärevördiga Riksdagshuset. Detta moderna monster smälter i och för sig in i miljön eftersom Kiasma och Sanomahuset redan förstört området.
Tyvärr finns det väl ingen som vill, har råd eller som kan bygga så som man byggde på den gamla goda tiden i Helsingfors. I sten, med ornament och utsmyckningar, bastant, genomtänkt i minsta detalj, med stil…
Nej, modernt ska det vara.
Månne någon efter ett par hundra år långsamt kommer att vandra längs gatorna i huvudstaden och beundra den arkitektur som skapats i dag. Så som jag beundrade allt det gamla jag såg i dag.
Jag betvivlar.

I dag har Medelålders-
bloggaren från landet besökt StorStaden. Först fångade hon med kameran vyer och byggnader som hon tyckte var vackra. I ett annat inlägg, senare i kväll, visar jag lite annorlunda bilder.
Spårvagnar är fina, inte sant? Här skramlar en fram
i stadsdelen Eira. Man ska förstås som landebo se upp för dem, lika mycket som man ska se uppåt för att inte få istappar
i huvudet. Att bli under en sådan här vagn med skenor kan leda till att man måste utsättas för ytterligare kirurgiska ingrepp – i Eira där jag var på eftergranskning för ett sådant som gjordes i juni 2010.
Nåja… weitermachen! Bara Högbergsgatan i sig bjuder på underbar arkitektur. Tinnar och torn, fina kyrkor, utsmyckade fasader. Och den där brandstationen! Tänk att den fått stå kvar! Ingen galning har kommit och ropat DET DÄR OÄNDAMÅLSENLIGA SCHABRAKET SKA BORT! Några japanska turister fotograferade också den vackra byggnaden. Jag väntade tills de hade försvunnit innan jag som vanlig landebo från Lovisa vågade ta fram kameran och visa att också jag var imponerad.
Från Högbergsgatan kom jag ut till Esplanaden och där i parken har också en härlig gammal kiosk fått stå kvar. Hurraaa!

Det är vad hyllorna
i butikerna är fulla av. Strategiskt utplacerade är produkterna också. Och en del ser så roliga ut att man bara MÅSTE köpa dem.
Se nu på paprikasnacksen
till höger på bilden.
Nå, det var ju ändå något nyttigt, säger ni. Men vad hände sedan? Jo, jag snubblade nästan över en ställning med godis. Sex stänger för 1,95 euro. Klarade mig inte förbi den fällan.
Men påskäggsfällan lyckades jag undvika. Tänk att det redan finns chokladpåskägg till salu i affärerna. Fem veckor före påsk! Antagligen säljer dom memma också… Man ska väl vara glad att julskinkan och -musiken inte ännu kommit.
Följande fälla finns, åtminstone om man handlar i K-Supermarket
i Lovisa, strax efter att man lämnat kassorna bakom sig.
Jag är säker på att dom har något slags insugningssystem
i Systembolagets dörr. Hur kan ni annars förklara att jag plötsligt irrade runt bland hyllorna där?

Traskar längs Trädgårdsgatan rätt ofta. Tänker att det här är min lilla värld. Här går jag med min kamera i högsta hugg. Nästan så jag skäms. Tänk om nån ser mig stanna upp, fiska upp kameran ur väskan. Har hon banne mig inte annat att göra än att ta foton på den här gatan?!?!

Jag hade redan gått förbi den har bamsestora snöhögen som låg mitt på vägen. Sedan tänkte jag hups! jag kunde ha fått det där raset i skallen… och sedan ytterligare en tanke… om jag bloggar om det här kommer folk att tycka det är sjukt, för det som händer i Japan just nu är värre.
Men kanske vi ändå som fotgängare kan se upp – eller som fastighetsägare tänka att det faktiskt finns en risk för att någon blir under den där massan då den rasar ned med ett brak.
Ja-ja… bra var det ju ändå att snön som föll ner täppte till vägbanan precis där. Man får ju ändå inte köra bil i den riktningen.

Det vill väl jag?
Det vill väl alla?
Tänk att få gå
på en jätteglassig BlogAward. Glida fram i högklackat längs en röd matta. Klädd i en tajt långklänning, eller varför inte bara i en svart body?
Kom av en slump in på den här bloggen:

http://spiderchick.nu/category/blogawards-2010.html

Och visst ser det både roligt och fint ut på festen.
Men sedan minns jag det igen. Jag är ingen ungdom längre.
Och ingen blir glad av att se mig i en svart body eller i en tajt långklänning. Allra minst jag själv. Hu en sådan fasa
det vore att tvingas klämma in sig ett sådant fodral.

Nej, jag får nog vänta tills det arrangeras BlogAwards för tanter och farbröder som är 48+.
Tills dess fortsätter jag njuta av brieost och ett par glas vin 😀