Häromdan visade jag mina håriga ben, till mångens skräck och måhända någons illa dolda förtjusning.
Den här bilden visar min vänstra hand. Men nu är det inte hår som sticker upp. Nej, jag är taggad värre. Trots att Lovisa Tor inte spelar slutspel i innebandyligan.
Låt mig få glida från ämnet lite. Jag satt och kollade matchen Oilers-SSV på sportkanalen och tänkte att det ni små grabbar där på planen, ni ska inte klaga om ni får en smäll här och där för med ett tiotal kaktustaggar i knogarna skulle ni inte spela mycket – speciellt inte du käre Henri Toivoniemi i SSV:s mål.

Det här blogginlägget skulle egentligen handla om min stora aralia. Jag skulle be om tips hur och när jag ska beskära den. I samband med den stora fotosessionen av aralian drog jag ner rullgardinen och råkade med knogen stöta till en av mina kaktusar. Och resultatet därav blev min huvudbild. Så kan det gå här på bloggen.

Min fråga lyder nu. Kan jag bara toppa aralian, eller vad nu grönväxten heter. En del av stammen är vedad, men där ska jag ju inte skära av. Den här blomman är resultatet av ett skott, som jag tog från jobbet för 4-5 år sedan. Minns dock ej om jag bara knep av två bladstjälkar, eller…
Detta är ett stort i-landsproblem eftersom blomman växer så det knakar (det hörs, jag lovar). Och den super mycket också.

Skeppsbrons restauranger brukar öppna i medlet av april eller senast till första maj. Dit är det drygt två veckor, eller fem veckor.
Simstrandens kiosk brukar öppna runt 12 juni. Till det datumet återstår elva veckor.
Hur otroligt det än verkar nu, då drivorna ännu på många platser står meterhöga, kommer sommaren. Då sitter vi där på terrasserna och njuter av våra öl, cider eller kaffetårar. Vi äter glass och tar oss svalkande dopp.
Eller har ni glömt hur varm förra sommaren var? Hela sex veckor vill jag minnas att värmeböljan höll i. Då svor och svettades många, de stånkade, pustade och längtade till vintern. I dag  är det många som har nog fått av snön.
Hur ska vi ha det egentligen?

Om man är modig, och det är jag, lämnar man ut sig själv
i bloggen. Med andra ord är man en riktig blottare. Men varför bara visa allt det glassiga? Den nya festklänningen, de högklackade skorna, parfymerna, alla vackra smycken, de delikata bakverken, hyllan man snickrat
ihop enligt Strömsödirektiv utan att slå sig på tummen en enda gång… osv.

Varför visar ingen sina håriga ben? Dem man struntar i att raka om vintrarna. Nyss visade jag också här på bloggen mina kära, slitna tofflor istället för mina vackra högklackade svarta stövlar (för sådana finns faktiskt).

I dag ska jag förstöra mina läsares vackra söndag med en riktig ÄCKELbild 😀
Jag ojade mig i morse då jag i toalettens brutala elektriska belysning såg att mina ben var så här håriga. Då blev jag tröstad med orden ”Det finns säkert en mening med att människor har håriga ben, Gubben Gud har liksom sett till att det ska vara så. Eller varför har män skägg i ansiktet?”

Mitt svar på den sista frågan är: För att Roswalls (en affär  i Lovisa) ska kunna sälja rakmaskiner.

Den här hittade jag
i dag, ganska mitt
i centrum av Lovisa. Den låg på en relativt livligt trafikerad trottoar, så antagligen hade någon tappat den bara sekunder eller minuter innan jag fick syn på sedeln.

Det uppstår ju många frågor då man hittar pengar som inte tillhör en själv.
Var det en fattig studerande som tappade sedeln? Plockade jag upp hans eller hennes sista sedel, som skulle användas för inköp av tonfisk och nudlar? Eller var det en sjukpensionär på väg till apoteket som tappade tian? Blev den människan nu utan medicin?
Ska en upphittad sedel föras till polisstationen? Som inte är öppen
i Lovisa på helgen och inte på vardagar efter klockan 16 heller. Höjden av ärlighet skulle väl vara just det, att vänta över helgen och sedan gå till stationen prick klockan nio på måndagsmorgonen med sedeln i högsta hugg.

Jag spelade på Lotto för tio euro i dag. Så här fick jag pengarna tillbaka, som en skänk från ovan. Kanske som en vink av Gubben Gud att ta den där nu bara, inte är det du som ska vinna på Lotto, det finns andra som behöver vinstpengarna därifrån bättre än du.
Jag har alltid plockat upp pengar, kanske inte fem cents slantar men nog tjugocentare. En gång hittade jag en tjugo euros sedel och tog gladeligen hand om den. Men om jag skulle hitta en 50 euros sedel, eller en 100-200 euros sedel… Vad skulle jag göra då?

Jag hade en gång en kollega som sa ungefär som här: Tala illa om min gumma, det får ni göra. Ni får till och med baktala min katt. Men tammetusan om någon vågar tala illa om mina pipor…

Jag vill nu inte riktigt säga samma som han. Det vill säga jag godkänner inte att ni talar illa om min make, och någon katt har jag inte. Men tammetusan den som vågar tala illa om mina trotjänare till tofflor… den går det illa för.

Tofflorna är tretton år gamla. Det har gått hål på det ena paret framme och det andra har rämnat rejält där bak. Jag kanske ska försöka mig på att sy dem där de rämnat som mest.
Mina trotjänare är fortfarande varma och sköna. Kanske inte en vacker syn för ögat, men vad spelar det för roll. Jag godkänner inte dagens slit-och-släng kultur.
Jag älskar mina tofflor…

Jag tycker synd om Sören från Jakobstad. Inte för att han heter Sören och inte för att han kommer från Österbotten.
Nej. Jag tycker det är orättvist att Sören
i tv-programmet Min Morgons sportpanel ser ut som ett ufo.
De andra panelisterna, Jonas och Bubi, sitter i studion
i Helsingfors. Deras ansikten och tal förvrängs inte men stackars Sörens läppar rör sig inte i takt med det han säger. Hörlurarna som Sören tvingas ha på huvudet bidrar till att han ser helt underlig ut. Kanske han håller näsan för nära datorskärmen, jag vet inte, och Skypesändningar i all ära, men… Inte skulle jag vilja sitta i hans ställe och förvrängas till oigenkännlighet.

Skojigt var det däremot att se torsdagspsykologen Axel Aminoff
i rutan. Han talade om känslor och inlägget var väldigt intressant. Axel har sommarjobbat på Östra Nyland och jag minns honom som en mycket spontan och energisk person. Heja Axel och heja ÖN!

Det finns inget fel väder, bara fel kläder. Det talesättet håller jag med om. Klär man sig rätt kan man vara ute i vilket väder som helst.
Egentligen tycker jag bäst om vädret då det känns och syns. Väder är svårt att fånga på bild, men jag gjorde så gott jag kunde.
Mysigast är det att sitta inomhus och se snöstormen rasa eller höra regnet slå mot rutan.
Både i går och i dag var jag ute i det så kallade illvädret. Och jag gillar då vi har VÄDER.
Kanske det är så att Moder Jord fått nog. Kanske hon tänker såhär: Om människan inte bryr sig så varför ska jag då bry mig.

Moder Jord låter solen skina en stund och i nästa vräker snön ner. Vinden gillar också att leka. Än smeker den vår kind, än vräker sig stormbyarna över slätterna. Bilar kanar av vägen, kastvindarna får tag i långtradarsläp och så är olyckan ett faktum.

Naturen är vacker och dess krafter är starka.
Naturen har inte skapats av människan och kan inte heller tämjas av henne.
Vad vore jorden utan naturen och vädret?

I K-affären i dag plockade jag på mig ett hälsosamt paket av knäckebröd och en flaska sköljmedel för tvätt.
Men då jag kom fram till kassan såg jag till min stora fasa att det också fanns ett fyrpack av Fazers Mignonägg på varubandet. Hur dessa frestelser hade hamnat i min köpkorg fattar jag inte.
Men jag fann mig fort och betalade för äggen.
Väl hemma tänkte jag att åtminstone en av delikatesserna ska vara min och bara min. Så jag skrev CARITAS på skalet till den.
Men när jag sent i kväll kollade förpackningen hade ett ägg försvunnit. Kvar finns bara några skal i soporna.
Har godismonstren från redaktionen i stan hittat skatterna på Åsen?

Då jag fyller år sommaren 2012 ska jag ha Bond som tema på min fest. Kom dock fram till att det kan bli svårt för gästerna att veta hur de ska klä sig, eller vilken rekvisita de ska ha med sig. Sånt där med pistoler, snygga bilar och allehanda rackerier som Bond omgivit sig med genom åren kan vara knepiga att få tag på.

I dag såg jag en BMW på stan. Den var från Estland och hade registerplåten 007 BMW. Den plåten borde jag helt fräckt ha skruvat loss och tagit med mig hem.
Tyvärr vågade jag inte ens fotografera den…

Det enda rätta och riktiga jag kan göra för att få rejäl Bond-feeling på min fest är förstås att bjuda in Daniel Craig till balunsen. Jag är säker på att herr Bond som annars åkt land och rike runt, till och med besökt månen, aldrig har varit på Södra åsen eller Kretsgången i Lovisa.
Han kommer inte att kunna tacka nej till min fest.

Hängde halvvägs ut genom köksfönstret för att få den här bilden. Jag har ingen Superkamera som kan fånga The Supermoon så som vissa andra fångat den. Men min Olympus med 10.0 mega pixels duger bra för mina bloggbehov och för lite utöver det också.
Det blev förresten lite bråttom för att få bilden. Stora molnsjok drog fram och dolde månen. Helst skulle den nog få ligga
i skymundan senare i natt. Annars lär det väl bli lite si som så med sömnen för en mångalen som jag…

Men vad gör man inte för konsten och för bloggen? Bjuder på det man kan. För nog är den här månen, som bara lär ska visa sig just så här vart artonde år, rätt magisk.
Om ni undrar vad det är för svarta streck som korsar månen kan jag berätta att det är en björk. Hade jag haft tid skulle jag ha rusat ut och sågat ner den men den tiden fanns inte.  Sorry folks.