Varför är det så skamligt att äta pizza? Varför måste man hitta på ursäkter för att få slafsa i sig denna goda rätt? Särskilt om man är en medelålders kvinna med övervikt.
Jag vet faktiskt inte när jag skulle ha beställt en pizza till jobbet, sa jag i dag.
I själva verket har jag inte gjort det en enda gång åt bara mig själv på ett år och tre månader. När vi flyttade redaktionen till nya stället i mitten av december 2009 beställde vi pizza.
Men varför måste jag ursäkta mig med det? Och varför tycker jag det är skönt att pizzabudet kommer i en vanlig bil, inte i en som gör reklam för hans arbetsplats? Varför möter jag honom i dörren och kastar pengarna efter honom? Varför trycker jag mig mot väggen och försöker göra mig så osynlig som möjligt då jag äter pizzan? Hoppas att de förföriska ångorna inte ska leta sig till näsborrarna på alla de duktiga i företaget som lyckas hålla sina stenhårda dieter. Sedan när blev det skämmigt att äta pizza?

Aj jooo… det här glömde jag bort. På Tors fest för sponsorer och fans fick jag det här spelarkontraktet i min hand. Undertecknat av tränaren… tror jag. Hur som helst – det är ett fantastiskt kontrakt! Joni N lovar spela i Tor 4+2 år! Få se hur länge det dröjer innan konkurrenterna hakar på min nyhet 😀

… bör tillfalla den som uppfinner en enda laddare som passar till alla kameror och mobiler. Och helst till så mycket annan elektronik som möjligt också. Det är vansinne att man måste ha olika laddare och batterier i varierande storlekar till kamerorna och telefonerna. För att inte tala om minneskorten. Tack och lov finns det kortläsare som har plats för många kort. Men nog måste man ju säga att vi konsumenter tvingas ta det här som det är, om vi vill hålla oss med mobiltelefon och kamera.

Därför: Nobelpriset i teknik bör instiftas och tillfalla den som uppfinner en multiladdare!
Hörde du det CalleGusta där i Sverige?!

I väntan på sitt nya hem vilar nu mjölk, soppa, ost, margarin, leverkorv och annat smått & gott i en frigolitbox på balkongen. Det här betyder att ett nytt kylskåp och en ny frys är på kommande till vårt hem. Stålgrå kombination som matchar det ganska nya golvet.

På ett sätt är det bra att godelimangerna är ute på balkongen. Dit ut ränner man inte lika lätt som från datorn till kylskåpet i köket.

Men nog kommer det att blir ett buger som vi säger i Östnyland, att flytta de gamla skåpen. Undrar dessutom hur det ser ut där bakom… och kanske väggarna som omsluter kylskåp och frys borde målas. Den nya kombinationen är nämligen lite smalare och lite lägre än den gamla.
Nya bilder utlovas då de nya skåpen anlänt.

Det här är vår hund. Han har faktikst inget namn ännu fastän han funnits i hemmet några år. Så ni som läser min blogg får gärna komma med namnförslag. Då kan vi ha dopkalas senare i vår. Hunden är mycket snäll, han varken kissar eller bajsar inne, han skäller inte och spyr inte på mattan. Han fungerar vid behov som dyna och inne i honom kan man gömma saker. På magen har han nämligen knappar. Det var meningen att hon som gav mig hunden skulle fylla honom med longdrinkburkar. Men hur det nu kom sig stannade saken på idéstadium. Det var tråkigt. Men det går ju att kompensera saken en annan gång… hälsar hunden och ägarna till huvudstadsregionen.

Jag erkänner att jag genom åren som journalist utnyttjat tillfällen då jag träffat kändisar. Jag har låtit någon annan ta foton av mig och kändisen. Samlingen av bilder heter ”Minä ja julkkis – Jag och kändisen”. Vem som har förmånen att vara kändis definierar jag själv.
Ibland blir det lite ”smygfoton” som det här av mig och finansminister Jyrki Katainen. Jag hoppas det inte går för Jyrki som det gick för Håkan (Hemlin i gruppen Nordman). Det vill säga att Jyrki, efter att han plåtats tillsammans med mig, blir misstänkt för någon skumraskaffär.
I samlingen ”Jag och kändisen” figurerar jag med bland andra Remu Aaltonen & Andy Mc Coy, med Niklas Strömstedt, med Kirka, Juice, Pate Mustajärvi, Ville Pusa, Håkan Hemlin.
Sedan har jag också fräckheten att begära autografer av personerna jag definierar som kändisar. Jag hann få en av president Tarja Halonen innan hon blev president. Nu har jag också finansministerns. Månne den är sedlar värd? Eller har han skrivit KALLE ANKA på kortet?

Den här gången blev bilden av kändisföremålet inte den bästa tänkbara. Han är mer alert än han ser ut på bilden. Dessutom är han trevlig och så tycker jag han ser hyfsat bra ut. Men sådant får man väl inte säga utan att bli stämplad som snusktant.

Detta är en gul paprika. Men den har också gröna inslag.
Jag undrar därför. Är det den gula paprikan som blir grön och ändrar smak? Eller är det den gröna paprikan som blir gul? Finns det paprikor som har flera färger – som är gulgröna eller gulröda eller grönröda?
Har man inte i-landsproblem skapar man sådana.
Eller kanske det är bra att man ständigt ställer frågor, funderar, är nyfiken och skeptisk.

I dag invigde jag
vår- och sommarsäsongen
på balkongen. Termometern på väggen visade plus trettiofem. Jippijej!
Men som vanligt var jag klok nog att ha dunjackan på mig för än blåser det snåla vindar runt ett och annat hörn. Speciellt så här i valtider.

Och som av nedersta bilden synes biter sig vintern kvar i form av en envis snödriva. Den må nu smälta bort av sig själv. Jag hade faktiskt inte hjärta att döda den. Den går ju sitt öde till mötes ändå, förr eller senare.
Nästa steg är att skaffa vårblommor. Krokusar och penséer kanske. Skål på den saken!

På fredag är det första april. Efter april kommer maj och då får jag så fröna till den här krassen. På jobbet brukar vi säga, efter måndag kommer torsdag. Så egentligen är det nog bara en hutt och en händelse innan jag får slänga de små fröna i jorden och efter det väntar jag på ett av många Gubben Guds underverk.
På tal om att tiden går fort… efter måndag kommer torsdag… så sa en kollega i dag. Nästa gång jag vaknar upp är jag väl 94 år. Varpå en annan tillade nästa gång jag vaknar har jag mull på näsan.
Säger man så har man väl lite svart humor?
Men mull på näsan har ju också blomsterfröna. Och då kan man säga att det är början till ett nytt liv.
Av jord är ni kommen… osv.

Plötsligt fanns den bara där. På toppen av en flaska. Denna skira skönhet kan spricka och försvinna vilken stund som helst, tänkte jag.
Men den var ganska seg. Så seg att jag hann ta tre bilder. I den tredje måttade jag in huvudet på en som var med i gänget den här kvällen. Men då jag inte är så säker på att han skulle gilla frågan lever han i en bubbla får det duga med den här bilden.
Som är godkänd att publiceras på min blogg av damen till höger.