I en blogg förväntas man ju bjuda på inlägg från sitt privatliv och här kommer ett från den mindre intima sfären. Det blir fest i kväll med fem personer på plats. Välkomstskål med tilltugg, förrätt, varmrätt, efterrätt.

Om jag minns ska jag fotografera nåt av allt det där, kanske förrätten – och lägga ut recepten här.

För ni kan väl aldrig gissa vad som är på gång då ni ser ingredienserna? Jag har ju bara fotograferat en fjärdedel av dem.

Nu har jag ändå hållit vad jag lovat. Bilder på bloggen varje dag. Ibland lite bling, en annan gång blong, någon sportbild, lite allvar men mest humor och ironi.

Det där med att bjuda på sig själv tycker jag allt fler kunde göra 🙂

Äntligen ett nyhetsinslag som inte handlar om oroligheterna
i Egypten!

Jag spetsar öronen. Radiorösten sa någonting om en åsna i en barack.

Ganska fort inser jag att reportern faktiskt talade om Hosni Mubarak. Så var det med den goda nyheten. Jag som trodde jag äntligen skulle få ta del av något tryggt och vardagsnära.

Det här inlägget skulle jag för övrigt inte kunna skriva om jag var journalist i Egypten. Om jag kom lindrigt undan skulle jag där bara konstatera att internet inte fungerar. Men det skulle också ha kunnat gå så illa att det var någon annan som skrev om mig där jag låg kniv- eller skottskadad på ett sjukhus.

Och på tal om inlägg och bloggande överlag. Såg något slags reklamsnutt i TV, tror det handlade om ett kommande program. Där sade en kille ungefär så här:  Att blogga är väl lika fiffigt som att skriva insändare till Kuponkiuutiset.

Vet nu den där karln riktigt vad han talar om?

(För mina rikssvenska läsare: Kuponkiuutiset är ett litet gratisblad eller -häfte, fullt med olika förmånliga erbjudanden på allt från tidningsprenumerationer till bantningspreparat och sexiga underkläder.)

Snögubbetävlingen har kommit bra
i gång i tidningen Östra Nyland. På bara några dagar har vi fått närmare trettio bidrag. De står nu i kö för publicering.

Och jag älskar alla snögubbar som om de vore mina egna barn. Blir på så gott humör när jag ser dem. Gubbar med kvistar som hår, morötter som näsa, granris som mustasch.

Men nu är hela snögubbetävlingen i fara. Det tisslas och tasslas om bidrag som är på kommande. Det är ingen hejd på idéerna
i bekantskapskretsen.

– Jag ska bygga en snöGUBBE som har stor hmm…hmm…hmm och en snöGUMMA som har stora hmm…hmm…hmm.

– Jag ska bygga en som visar långfingret åt folk.

– Min snöbisi ska ha ölflaskan i ena handen och grillkorven i den andra och cigaretten i truten.

Hjälp! Min seriösa snögubbetävling – mitt stora nöje i arbetsvardagen – är i fara! Snögubbesabotörerna måste stoppas.

Ur detta årssammandrag framgår era inhemska och utländska värdepappers-
innehav i banken…

Detta fina brev väntade på mig då jag i dag kom hem från jobbet.

Ord som värdepapper, avkastning och dividender bidrar till att jag växer många centimeter då jag rätar på ryggen och harklar mig.
Man har liksom kommit upp sig lite i samhället – höh höh!

Sedan läser jag sista raden i brevet.
Spara sammandraget i sex år för skattemyndigheten.

Vad är nu detta för ett trams? Ska jag spara ett papper? I detta numera så papperslösa samhälle. Det är ju knappt så jag hittar ett papper och en penna på redaktionen fastän jag skulle behöva sådana.

Och vad händer om jag INTE sparar papperet? Hur ska jag förklara mig den dag en kostymklädd skattesnubbe knackar på dörren och säger ro hit med årssammandraget över dina inhemska och utländska värdepappersinnehav? Ringer han polisen, får jag handfängsel, kommer jag att ruttna i en fuktig källarcell?

Äsch! Det är ju bara krångligt att vara aktieägare. För att inte tala om den beslutsångest jag får då jag tänker vad jag ska göra med alla pengar som rullar in.

Det känns nästan lite overkligt att tänka att det bara är några veckor sedan vi var
i Egypten.

Bilden är tagen på en safari i östra Sahara.

Ska jag ha dåligt samvete för att jag turistat i Egypten? Har jag på något sätt gett mitt stöd åt Hosni Mubarak? Borde jag ha bojkottat landet då jag valde semesterorten El Gouna (norr om Hurghada), eller spelade mitt val ingen roll? Var det ändå bra att jag spenderade en del av alla euron just i Egypten?

Jag har bara goda minnen från landet.
Men jag såg ju det också enbart med turistens ögon.

Kanske lika bra så – eller?

Är det bara barn förunnat att känna glädje över klisterbilder?
Jag har väldigt svårt att gå förbi en ställning med sådana
i affären.

Sedan pryder jag mina dagbokssidor med bilderna… sådant gör väl varken barn eller tonåringar nuförtiden? Skriver de ens dagbok?

Med högt buret huvud går jag till kassan i K-Supermarket och betalar mitt klisterbildspaket. Jag urskuldar mig varken där eller
i bokhandeln med frasen ”dom är åt barnbarnet” eller ”min dotter älskar klisterbilder”. Stan är ju så liten att så gott som alla vet att jag varken har det ena eller det andra.

Inte brukar jag heller säga att autografer jag vill ha av kändisar är åt någon annan än mig själv. Särskilt svårt är det ju att påstå det om man vill ha autografen på armen.

Jag brukar till och med låta mig fotograferas med de kändisar jag träffar. Bilderna landar i mitt privata album ”Minä ja julkkis”.

Inte har jag mycket skam i kroppen inte.

I går och i dag har jag haft rekordmånga besök på min blogg. Hoppas ingen kände sig lurad av rubriken Dagens SPORTBILD, för ni vet ju – rubriker är till bara för att locka läsare.

Så nu har jag drabbats av prestationsångest. VAD ska jag blogga om i dag?!!? När jag nu flåsar Alex Schulman i nacken kan jag ju inte skriva vilka fjanterier som helst här på bloggen. Folk börjar ju ha förväntningar!

Så hela vägen hem från jobbet funderade jag så det knakade i mitt lilla överarbetade hjärnkontor.

Det gick till och med så långt att jag började skalda halvhögt för mig själv. En försvarsdikt till den hatade vintern.

Jag älskar snö, vem vill ha tö.
Kära nordanvind, du smeker så fint min kind.
Bättre är det väl att frysa, än att av vårens pollen nysa.

ÄH, tänkte jag. Det blir inge bra…
Och det gick som det brukar gå då man låter saker vila, vara för sig själv.
Hemma på köksbordet väntade ett paket och inne i det låg Alex Schulmans senaste bok.

Hah! Han försöker imponera på mig grabben. Nu när jag flåsar honom i nacken i bloggpopularitet försöker han flirta in sig hos mig.

Fick be honom posera ett antal gånger.

Nej, nej, nej… inte så där. En gång till lilla vän. Du kan om du vill.

Och till sist fick jag till det ordentligt.

Tyvärr kunde denna bild inte publiceras på Östis webb med rubriken Josba föll mot Tor för det gick tvärtom.

Jag vet att jag halvt om halvt lovade bilder på domarnas och spelarnas rumpor. Sådana finns nog på kortet, men den här var ändå roligare.

Har en del andra komiska också. Kanske publicerar dem en annan gång OM jag skulle råka få bloggtorka.

(ser nu att detta också blev smygreklam för BMW – ni ska inte undra varför jag överger Volvo och kör senaste BMW:n här inom nån vecka…)

Här har ni honom – Ögonvittnet Östen tillsammans med sin kompis.

Om ni undrar vad jag fotograferade
i fredags då jag skrev om sånt jag sysslade med på jobbet – så var det ÖN:s maskot katten ÖSTEN. Det kan han vittna om. Och klockan var redan 21 då – tidningen packad och klar. Så nöjet skedde utanför arbetstid.

Visst är han och kompisen näpna?
Vi har fått honom av en läsare i Lappträsk, Kristina, som tyckte redaktionen behövde en maskot.

Inte så långt senare fick Östen en kompis, men före det hade vi haft dopkalas för Östen – vi hade ju ordnat en namntävling bland läsarna.

Och sedan började det hända. Vi fick kattmat genom brevinkastet. Och då jag återvände från vinterledigheten hade Östen och kompisen fått de söta vintermössorna (som också passar som tomteluvor).

Nu väntar vi bara på att katterna ska få midsommarkransar att sätta på huvudet till sommaren. All möjlig annan rekvisita välkomnas också.
För det mesta kan katterna beundras i redaktionens fönster mot Alexandersgatan 8.

Läste i dag en intresseväckande kolumn på aftonbladet.se. Du hittar den i sin helhet här: http://www.
aftonbladet.se/
nyheter/
kolumnister/
oliviasvenson/
article8482792.ab

Olivia Svenson har rätt i så mycket av det hon skriver. En dag kan man själv vara en av dem vars blick andra inte vill möta. Man måste inte ens vara ett fyllo för det.

Mitt andra vardagsäventyr från resan Lovisa-Hfors-Ekenäs-Hfors-Lovisa handlar också om fyllon.

Jag satt och väntade på bussen i Kampens underjordiska terminal. Såg, och hörde,  de glada gökarna på långt håll. Vet ju att om man inte möter deras blick får man vanligtvis vara ifred.

Men jag vet inte vad som flög i mig. Jag tänkte bara nu ska jag för fasiken inte vara en fördomsfull människa. Så när fyllona hejade på mig svarade jag hej-hej! Och två sekunder senare satt de bägge bredvid mig på bänken. De presenterade sig glatt och ville artigt skaka hand. Jag hann tänka tanken vilka sjukdomar får jag nu, var finns närmaste behållare med rengöringssprit?

Men hallå! Jag skulle ju vara fördomsfri.
Och det var jag också. Männen frågade om jag ville hänga med på en fest till en förort – jag tackade artigt nej.
De frågade vart jag var på väg – till Lovisa, svarade jag. – Aj, där som det finns ett kärnkraftverk.

Se där! Fyllona var inte alls obildade.

Men när de sedan frågade om de fick följa med mig till Lovisa och festa där i stället svarade jag att kanske ändå inte, ni har nog skojigare i den där förorten.

Behöver jag säga att jag och mina nyfunna vänner fick lååååånga blickar av andra människor som också väntade på bussen?