Då och då får jag som lokaltidningsjournalist uppmaningen att skriva positivt. ”Vi vill ha goda nyheter”, säger läsarna.
Och jag förstår dem. Det är inte konstigt om man får känslan av att vara nära drunkningsdöden i dagens nyhetsbrus.
Rubrikerna skriker ut TERROR, KAOS och skapar det vi inte vill ha – otrygghet i vår vardag.

Så nu kommer då en GOD nyhet. Min tredje rapport om antalet bilder på kvinnor och män i Hufvudstadsbladet.
Efter den här positiva rapporten slutar jag förfölja mina kolleger. Det känns bra att göra det efter att jag kunnat berätta något GOTT om dem.
I fredagens tidning fanns det 10 bilder på kvinnor och 11 på män. I dagens HBL fanns det 9 bilder på kvinnor och 12 på män, så det är inte fullt lika katastrofalt som då jag gjorde mina första stickprov.

Men, men. Jag kan inte bara servera beröm, då blir jag stämplad som mesig.

Dagens mediekritik går till radion. I programmet ”Lördax” försökte man förklara vilken pryl det var man talade om, eller ge det ett namn som finlandssvenskarna förstår.
– Det är sådana där coffeetablebooks, som de heter på rikssvenska, sade killen i programmet.

Är det ingen skillnad på rikssvenska och engelska nuförtiden?

Vad har varit viktigt på jobbet i dag?

 

1) Att fotografera bilder till bloggen.

2) Att hitta godisgömman.

Om det står Yra
i stället för Yrsa
i morgon i tidningen eller sida
i stället för skida.

Det är väl inte viktigt?



Har i dag färdats sträckan Lovisa-Helsingfors-Karis-Ekenäs-Karis-Helsingfors-Lovisa. Med buss och tåg.

Reseupplevelserna blev många. Jag kommer att dela upp dem i olika avsnitt under rubrikerna Vardagsäventyr.

I det första avsnittet tar jag upp busschaufförens arbete.

Hans eller hennes främsta uppgift bör väl vara att köra passagerarna tryggt från punkt A till punkt B? Eller bör tidtabellen hållas till vilket pris som helst?

Hoppade på en reguljärtur från Ekenäs till Karis i dag klockan 15.30. Chauffören var trevlig. Han talade finlandssvenska och sjöng till och med en trudelutt innan avfärden. Den handlade om en busschaufför som inte kör på spår.

Efter att ha åkt med mannen två minuter önskade jag att han hade haft spår under bussen.
Inte nog med att han körde 90-100 km/h där högsta tillåtna hastighet var 60-80  km/h.
Knogarna vitnade på passagerna i framsätet. Jag var själv en av dem och jag brukar inte gnälla för små saker. Tvärtom – jag brukar ropa JIPPIII då det bjuds på äventyr och går undan.
Men i dag var jag lagom kaxig.

Föraren talade också gladeligen och hurtigt i telefon medan han körde och tro inte han saktade in då han skulle svänga in på en hållpats. Nej. Han körde in med ungefär 50-70 km/h på glashalt underlag och nitbromsade. Han lyckades hålla bussen på vägen varje gång. Hurraaa och halleluja!

Eftersom jag skriver detta inlägg vet ni att jag överlevde.

Och när vi kom fram till tågstationen i Karis klev alla ut och tackade chauffören.
Men inte med tillägget ”för att jag kom fram med livet i behåll”.

Vi var nog alldeles för chockade för det.

Jag undrar varför vi inte under färden med höga klagande stämmor ropade  ”staaaanna, stopp, snälla… kör försiktigt… vad fan håller du på med karl?… släpp av mig… idiot… jag vill inte dööööö…”

Så här vackra vyer kan jag beskåda då jag står i väntan på det stora äventyret. Det vill säga bussfärden från Åsen till Centrum.

Ibland är jag ganska ensam på färden, om det inte är skolbussen jag hoppat på förstås. Men i dag var det rätt mycket folk i bussen, och glatt pladder.

Det var en tant som höll låda precis hela tiden. Om medpassagerarna inte hade läst tidningarna eller tittat på TV-nyheterna de senaste 24 timmarna gav tanten nu nästan allt
i repris.

För några månader sedan hände samma sak. Men då var det en annan passagerare som tröttnade och på finska sa ”sluta nu pladdra redan, det finns faktiskt dom som vill sitta här i lugn och ro”. Tanten kom helt av sig. Slutade tvärt att prata och då hon hade hämtat sig bad hon förnärmat om ursäkt för att hon stört.

Den situationen kändes helt absurd och jag tyckte faktiskt att den tant som hade bett den andra tanten att sluta prata var mer oförskämd.
Det är inte ofta man får skavsår i öronen av att höra för mycket prat på en buss i Finland.

Om jag inte blir Chef för skyddspolisen (jobbet jag sökte för några dagar sedan) kanske jag vid behov kan vikariera Sveriges finansminister Anders Borg.

I dagens Hufvudstadsbladet säger han såhär: – Sköter ett land sin ekonomi så går det bra, gör man det inte så får man problem.

Heureka!

Han medger dock att detta inte är några unika insikter. Att ha ordning på statsfinanserna är bara sådant som ekonomer rekommenderar för de flesta länder.

Jag är nog mycket fiffigare än jag har trott att jag är, det inser jag nu.

Fotograferade i dag en snögubbe. Det ska så småningom bli en liten artikel i tidningen.

– Varför fotar du gubben, frågade en liten flicka på ungefär fyra år då.

– För att den är fin, svarade jag. Den ska få komma i tidningen.

– Den är inte alls fin, sa flickan.

Okay, hon hade kanske rätt. Vackrare och mer stilrena gubbar har man kanske sett. Den här var dessutom sned. Men mycket charmig och ett bra exempel för vår tidning.

Måhända av blotta förskräckelsen över bedömningen snögubben fick tappade han näsan. Jag tryckte dit den igen, men kanske den kom på fel plats. Sitter den inte i munnen på gubben nu? Nå, det gör väl inget det heller.

Flickan kom också fort på andra tankar.

– Du har ena tanden framför den andra, sa hon sedan åt mig.

Dagens sanningar alltså. Ful gubbe och medelålders tant med sneda tänder.
Inte ofta så där hårda sanningar får en på gott humör men det var med lätta steg jag lämnade fotograferingsplatsen.

Se så omåttligt populär jag är! Inkorgen full med brev!
Nähäpp? Sanningen att säga är detta resultatet av att jag är medlem på Facebook. För det behövde jag en e-postadress som inte slutade på .fi.
Samma adress använder jag också för beställnings-
formuläret då jag säljer mina böcker via nätet.

Tänkte i morse att jag kanske borde rensa G-mejlen. Där har nog samlats en hel del under de två år jag haft adressen.

Och döm om min förvåning. 10700 brev i Inkorgen!
Längst nere på sidan kunde jag läsa, du använder 52 MB (0 %) av ditt lagringsutrymme på 7544 MB.

Då jag ändå bestämde mig för att radera de äldsta mejlen frågade G-mejlen mig ”varför gör du detta då du har så mycket lagringsutrymme kvar”?

Ja, varför gör jag detta? Är jag helt bakom flötet i dagens it-samhälle om jag tycker att den som struntar i att rensa i sina lagringsutrymmen är en miljöbov?

Jag vet att bilder och filmer och gud vet vad allt annat material som i miljontals dagligen läggs ut på nätet tar mest plats. Mina ynka mejl är som ett sandkorn i Sahara.

Men ändå… många bäckar små… Någon gång måste väl alla dom där grottorna som lagrar allt det här bli fulla?

Då tv-programmet OBS under vecko-
slutet visade ett av sina inslag i repris var det faktiskt första gången jag såg och hörde om toalett-
stolslocket som hade väckt sådan rabalder inom Svenska folkpartiet.

Kort sagt för icke invigda: Kanalen FST5 hade intervjuat en gubbe som inte har mycket till övers för finlandssvenskar. Han hade
i toaletten en toasits och -ring prydd med nyckelpigor, vilka är symbolen för Sfp.

Denna ”humor” har upprört många i Sfp:s led. Medan andra frågat sig ”Har Sfp ingen humor?”. Förnedrade gubben oss finlandssvenskar då han sa att han har valt att skita i Sfp? Var går gränsen för vad public service får och ska visa? Vilket ansvar är högsta chefernas, vilket den enskilda journalistens?

Min personliga, och OBS läs nu PERSONLIGA, åsikt är att man inte ska ta sådant där så hårt. Nu fick gubben med nyckelpigesitsen verkligt stor  uppmärksamhet. Var det månne meningen?
Sfp-politikerna som inte gillade inslaget har i och för rätt att tänka och känna vad de vill.

Alla sätt att få uppmärksamhet, så här i valtider, är ju också bra
– förutom de dåliga.
Det kanske var ett smart drag av Sfp att fortsätta debatten om dasslocket… vem vet?

Vem av oss har inte någon gång tänkt att man kanske borde göra något annat i livet än det man sysslat med de senaste tjugofem åren. Sadla om helt och hållet. Kasta sig ut för stupet och lita på att vingarna bär.

Bläddrade i dagens Husis och insåg att överläkare med särskilt ansvar för hjärt- och thoraxkirurgi kanske inte är något för mig. Och absolut inget val som kommande patienter skulle applådera.

Direktör för viss tid på St Petersburgstiftelsen intresserar men min ryska är ännu efter tre års studier för knagglig.

Överdomare vid försäkringsdomstolen… låter ganska tråkigt. Universitetslektor likaså. Nyhetsreporter för Husis… tja, skulle inte vara något nytt direkt… undervisningsråd på utbildningsstyrelsen… njaa… kanslichef på justitiekanslerämbetet… hmmm… skulle vara svårt att efter några whiskyn uttala den titeln.

Men här har vi det! Chef för Skyddspolisen! Med uppgift att bekämpa förehavanden och brott som kan äventyra stats- och samhällsskicket. Tänk att få vara med om att skydda rikets inre och yttre säkerhet!

Kastar in min ansökan bums!
Blir jag inte chef där kanske Västra Nyland kan förbarma sig över mig och anställa mig som sommarredaktör.

Såg tillsammans med över fyrahundra andra musikvänner gruppen Nordman på Alexia i går. Under gigget kom managern fram och frågade om jag ville träffa Håkan Hemlin och Mats Wester efter spelningen.

Hur ofta går det till så? Som journalist brukar man få tjata sig till träffar av det här slaget. Kanske det faktum att vi bor i en liten stad spelar sin roll. Allt sker i liten och familjär skala. Samarbetet mellan managern, mig och restaurangchefen hade också från första början löpt bra.

Tidningen förutsätter inte att krogen annonserar för att vi ska publicera förhandsintervju med någon – inte heller tvärtom, att annons sätts in först då vi skrivit en artikel.
Det handlar helt enkelt, enligt min åsikt, om ömsesidigt förtroende, bägge ger och tar.

Vad gäller Håkan Hemlin, frontfiguren i Nordman, valde jag att inte alls skriva om orsaken till att gruppen splittrades 2004. Det är SJU år sedan. Jag tycker Håkan kan få vara ifred och slippa frågor om vad som hände då och varför. Alla har vi benrangel i våra skåp. Men klart att det är intressantare att läsa om kändisarnas benrangel än om mina.

Jag vet också att mitt inlägg kan reta somliga. Måste hon lägga ut en bild på sig själv och Håkan? Man ska ju inte tro att man är nåt här i våra trakter.
Jag brukar försöka strunta i sådant där. För mig var det en upplevelse att få träffa Nordman öga mot öga. Något jag i dag är tacksam och glad över.