En del av bussturerna mellan Valkom och Lovisa gör nuförtiden en sväng längs Helsingforsvägen och in mot gamla industriområdet. Bra så, turen gynnar eleverna vid yrkesskolan och de som vill handla i Lidl. Därförinnan gynnades närmast S-Market på den A-märkta rutten.

Nu är det bara väldigt svårt att stiga av bussen vid Lidl. En gammal rostig skylt visar förvisso var hållplatsen finns. Men avstigningsplatsen är totalt igensnöad och lite mer än så. Då jag tog bilden stod jag på körbanan. Från den till skylten är avståndet flera meter. Vill man stiga av bussen här måste man stiga av på körbanan, och där måste bussen också stanna. Den kan inte vika in på hållplatsen.

Överlag är snövallarna mycket höga här. Sikten för bilister som vill ut från Euromasters gård (det finns tre in- och utkörningsvägar från den) är åtminstone på ett ställe obefintlig. Trafiken på vägavsnittet har, på grund av Lidls popularitet ökat.

Staden och alla privat entreprenörer som plogar lär inte ska hinna med allt arbete så mycket snö som det kommit. Den här hållplatsen, och gatan överlag, har tydligen inte så hög prioritet.
Men vi har fått höra av Helsingforsbor att vi inte ska klaga. Läget är mycket värre i huvudstan.

Dom måtte ha fullständigt kaos där, stackarna.

Då jag tar ett glas från hyllan i skåpet kan jag tänka… jag måste ta det där glaset som stått längst bak rätt länge nu. Annars kan det glaset känna sig orättvist behandlat. Mobbat rentav.

Och när jag diskar för hand tänker jag på besticken som ligger och väntar i baljan. NÄR är det min tur? Måtte jag få komma upp snart, och helst tillsammans med den där snygga kniven, tänker Hon Gaffeln, för Kniven är ju en man eller hur?

För att inte tala om då jag tänker på Svensson. Vår kära Volvo som står ute i vinterkylan.
Jag brukar klappa honom, prata och säga att allt är bra, fastän han måste till doktorn ibland.
– Vi ska bara byta lås i din dörr, säger jag. Det gör inte ont. Och du känner ju doktorn där borta i Tessjö. Dessutom är du redan kompis med många andra bilar där, inte sant?

Glas i skåpet, bestick i diskhon och bilar som fryser på gården HAR en själ och känslor. Så det så!

Jag har förstått att
de som bor
i våningshuset på Södra Åsen 2 har tvingats ta ner tavlorna från väggarna och ställa undan alla andra dyrgripar från kristallvaser till brännvinsflaskor. Annars löper de risk att ramla i golvet och inga försäkringar täcker de förlusterna.

Huset ska, som ni av bilden kan se, få nya balkonger.

Allt blir bra inom sinom tid. Men ibland låter det bara FÖR jävligt från huset. Jag som bor på ett betryggande avstånd av 70-100 meter från detta hus kan bara föreställa mig hur det känns att bo mitt inne i borrhelvetet.

Ungefär som att dela bostad med den värsta tänkbara mardrömstandläkaren.

Lovisa stad uppmanar fastighetsägarna att röja bort den snö som ligger på trottoarerna och de högar som till exempel hindrar räddningsfordon från att ta sig fram.

Och visst ska det vara ordning och reda. Lagar och paragrafer ska följas!

Men stackars de fastighetsägare som bor bredvid den här uppskattningsivs fyrtio meter långa, fem meter breda och över tre meter höga vallen. Som staden eller någon privat snöröjare har jobbat ihop.

Om jag skulle hitta den här snöhögen utanför min stuga en vacker morgon är jag inte säker på att min första tanke den dagen skulle vara särskilt from.

Det är inte så lätt att stava rätt.
Själv brukar jag ofta få ordet församling att bli försmalning.

Här kanske det hade suttit rätt med förPSALMNING också?

Nåååå… man ska inte kasta sten då man bor i glashus, heter det ju.

En gång skrev jag penisonera istället för pensionera. En annan gång skrev jag att en Luciakandidat höll på med krogboll fastän hon spelade korgboll.

Men jakten på tokiga skyltar och allmänt roliga bilder fortsätter.

Hajpen med lås sprider sig över hela världen.
Folk köper lås i olika storlekar, eller andra små mojänger som går att fästa här som där.
Sedan låter de gravera namn på låsen. Någon kanske kommer i håg sin bröllopsdag, någon minns första dagen de träffades. Andra hänger upp ett minneslås för människor som gått bort, eller ett lyckolås för en nyfödd.

Ute i Europa har de här låsen funnits länge om jag förstått saken rätt.
Nu har de också kommit till Finland, och bland annat till gångbron
i Borgå.

Jag tycker att vi i Lovisa också ska köpa lås, låta gravera namn
i dem och hänga upp dem någonstans.

Men frågan är VAR en sådan plats finns. Om inte i Lovisa centrum så kanske ute på landsbygden. I Liljendal, Strömfors, Pernå? Tipsa mig så fort ni vet var första låset kommit upp – carita.liljendahl@on.fi.

(bilden har fotograferats från tidningen Vartti Itä-Uusimaa)

En vän till mig skrev på Facebook så här:

Jag tycker du ska grunda en blogg som heter ”Betär än på Strömsö” där du och andra får ladda upp foton på normal heimlaga mat. Vi köper så mycket färdigmat och översvämmas av pimpade matfoton
i mattidningar att man knappt vågar koka tevatten utan att få djupa trauman.

Jag tyckte det var en underbar kommentar så jag tryckte förstås genast Gilla. Men närmast gjorde jag det för att jag tyckte hennes text var rolig. Hon skriver mycket som är roligt, tänkvärt och fyndigt. Också då och då i kolumner i Östra Nyland.

Dessvärre tror jag inte det blir nån matblogg. Jag kockar så fruktansvärt sällan sådant som går att visa på bild.
Se nu bara på köttbullarna här! Goda var dom, men vackra? För att inte tala om hur de wokade paprikorna och rödlöksbitarna såg ut.

Så matbloggen får vänta tills jag känner mig mogen för en sådan.
”Betär än på Strömsö” finns dock redan, som ett album på min Facebookprofil. Där finns också annat än sånt som går att äta.

I går läste jag
i Helsingin Sanomat ett intressant reportage om bloggare. De säger att de bloggar för läsarnas skull. Vilket också är orsaken till att de inte skriver dagbok.

Och vad gör jag? Jobbar som journalist, bloggar OCH skriver dagbok…

Men det är klart att dagboken är mer privat. Det jag skriver där skriver jag inte på bloggen. Min blogg är inte ytpolerad. Jag skriver inte om vackra kläder eller om vilka hippa vänner jag träffar på alla trendiga barer.

I går kom jag på att jag faktiskt skrivit dagbok, för hand, sedan slutet av januari 1976. Således fyller min dagbok i år 35 år! Vilket får mig att inse att jag inte längre är 25…

Det fanns en tid, för mer än trettio år sedan, då mina klasskamrater fick läsa mina dagböcker… Att jag ens kom på idén! Klart att skriverierna färgades av att jag visste att folk skulle läsa dem.
Ni måste inte tro mig, men de nyfikna stod i kö. Deras namn finns längst bak i dagböckerna från den tiden.

I dag skulle jag nog inte så gärna ge dagböckerna till bibban för allmän utlåning, men jag har heller inga lås på dem. Den senaste dagboken ligger alltid framme på något bord.

Och vilka historier de där böckerna har att berätta… tiotusentals sidor i hundratals häften.

Kanske någon vill köpa rättigheterna och skriva en bok om mig?
Sedan när jag har gått hädan och inte längre är juridiskt ansvarig för nånting.

I rättvisans namn greppade statistikälskaren också söndagens Helsingin Sanomat.

Resultat
36 bilder av män
21 bilder av kvinnor
9 bilder där bägge könen figurerade

På sportsidorna dominerade männen som vanligt. Kvinnorna syns då det är frågan om inredning och kultur. Fördelningen av intervjuade som bor i det mögeldrabbade jättehuset på Grönland gick nästan fifty-fifty.

Artikeln om bloggarna (se bilden) innehöll fler bilder på kvinnor än män.
Är det då så att kvinnor bloggar mer än män? Knappast.
Den här artikeln handlade om inredningsbloggar, modebloggar, receptbloggar – vilket förklarar saken.

Med risk för att bli kallad feminist eller något annat obestämt typ gnällspik, besserwisser, punktknullare eller whatever återkommer jag nu med utlovad uppföljning på statistiken över bilder i Hufvudstadsbladet.

6 januari skrev jag inlägget ”HBL – en bisatidning?” För rikssvenskar som läser min blogg kan jag säga att ”bisi, bisar” är detsamma som ”gubbe, gubbar/man, män”.

Det fanns då avsevärt fler bilder av män i HBL än bilder av kvinnor. En av kommentarerna jag fick på Facebook på min länk till inlägget var att det är klart att det är så… Männen är de som har makten i samhället och media skriver om makten.
Tyvärr verkar det vara så.

I lördagens HBL ingick bilder på 25 män, 9 kvinnor och 7 bilder där bägge könen figurerade.
Jag ville vara rättvis och ge HBL en ny chans.
Söndagen den 16 januari fanns det bilder på 25 män, 9 kvinnor och 7 bägge. Ja, exakt samma antal som på lördagen.

Kollade också lördagens Östra Nyland, där jag själv jobbar (så då tror ju någon förstås att jag påverkat resultatet…).
ÖN hade 3 bilder på män, 4 på kvinnor, 1 på bägge könen.

Konstateras bör att jag var ytterst skonsam mot HBL. Jag räknade inte med männen i tävlingen Duellen och inte de små sportbilderna där de förekom många män på samma bild. Överlag utgör 95 % av sportfotografierna bilder av män.

På bilder där bägge könen förekom var mannen i fokus (ex.europarlamentariker Calle Haglund) och kvinnorna suddiga.

Jag hoppades faktiskt att jag skulle få tji den här helgen. Det vill säga att mitt första inlägg från 6 januari bara visade sig vara ett undantag, men nu vet jag inte vad jag ska tro.

Kvinnor kanske inte gör något tillräckligt bra i samhället, politiken, kulturen, sporten?