Vet nu inte hur aptitlig smörgåsen ser ut på bild. Men maken verkar ha överlevt kvällsmiddagen.

På Facebook kom smörgåsen in i samlingen av bilder i albumet ”Betär än på Strömsö”. De gånger jag lyckas med något husligt eller mysigt pyssligt lägger jag ut bildbevis där. Det händer nu inte så ofta… för det mesta sågar jag mig i fingret då jag ska bygga trädgårdssoffor eller sticker mig med nålen då jag ska sy vackra gardiner, så…

Lovade dela med mig av recptet på tonfiskfrestelsen som antingen kan ätas på rostad macka som här eller tillsammans med potatismos (som jag inte gillar själv).

2 burkar tonfisk i olja (á cirka 185 gram), 3 msk fransk senap, 1 msk socker, 1 krm salt, 1 krm vitpeppar, 1 msk pressad citron, 1 dl hackad dill, 1 dl matolja (t.ex. raps), en liten röd eller gul finhackad lök.

Lägg tonfisken i en sil och låt den rinna av väl. Lägg sedan fiskbitarna i en ugnssäker form.
Blanda senap, socker, salt, peppar, citron och dill. Vispa i oljan så att blandningen blir slät. Slå slutligen lökhacket i såsen och bred den över fiskbitarna.
Gratinera högt uppe i ugnen, 200 grader, cirka tio minuter.

Lyssnade i förmiddags på radioprogrammet ”Lördax” . Och nog är ju den där Stan Saanila för gooer.
Han konstaterade att de flesta föredrar hårda pepparkakor. När kakorna blivit mjuka ratas de och tvingas utstå sura miner och elaka kommentarer.

Men Stan han är en god människa. Han mumsar gladeligen i sig de pepparkakor som mjuknat.

Och inte nog med det. Dagen efter festen, då det är dags att städa upp, hittas en skål som innehåller några kvarglömda ostbågar.

Fy farao, tänker gemene man. Mjuka ostbågar! Bara att slänga bort!

Men då ploppar Stan fram som den räddande ängeln. Han ställer sig på de mjuka bågarnas sida, försvarar dem och stoppar snällt dem i munnen.

Han är en snäll människa. Tänk om det fanns fler sådana som han. Då vore världen mycket bättre. Och jag menar vad jag säger, tro inte något annat – jag är ganska snäll jag också!

De där statusupp-
dateringarna som man ombeds kopiera och klistra in på Facebook tillhör inte mina favoriter.

Men en ganska rolig läste jag ändå häromdan.  På finska dock, men här kommer en fri översättning.

Rödluvan lyssnade inte på sin mamma. Pinocchio ljög, Robin Hood var en tjuv, Tarzan gick omkring utan kläder och lekte apa.
Snövit levde tillsammans med sju män, Pippi Långstrump (på bilden) jagades av socialen och Emil i Lönneberga söp redan som barn.

Smurfarna gjorde sig höga på svampar, till och med Muminfigurerna visade sig alltid nakna.

Allt det här har jag vuxit upp med. Så försök förstå mig istället för att klaga på mitt beteende.

Har man rätt att vara besviken och less på ett finlandssvenskt program? Så finlandssvensk in i roten som jag är? Jag gillar ju  FST:s satsning ”Min morgon” och ser på det så gott som varje dag.

Men då programmet körde i gång sades det att pengar beviljas åt projektet förutsatt att ”Min Morgon” också gör inslag från den finlandssvenska periferin.

Ibland har man de facto i ”Min Morgon” noterat Borgå och Ekenäs. Borgåbladets skriverier citeras också tacknämligt.

Men var blev Hangö och Lovisa? Och Österbotten?

Det räcker inte med att man ger några sekunders Skype-tur åt en stackars sportreporter i Pampas för att man ska kunna säga att man gjort inslag därifrån.

Huvudstadsregionen är – om jag säger det snällt – överrepresenterad i inslagen.

Jag kan inte dölja det.
Jag är besviken.
Min Morgon har ännu inte vart MIN Morgon.

(Bilden är fotograferad från FST:s sändning av ”Från Morgon till kväll”)

Döm om min glädje och förvåning då jag traskade hem från jobbet i dag. Vår väg var plogad! Amen och halleluja!

Inte är vi på Åsen bortskämda med sådant inte. Utan att knorra har vi satt ner fötterna där det passat bäst. Knöligt och halt har det varit, men så vet vi också att vår väg inte är prioriterad som etta i staden.

Ibland har jag tänkt att den kanske inte har nån prio alls.
Många invånare har ju bilar, till och med terrängfordon. Då ska man väl inte klaga utan bara köra upp vägen själv.

I dag var vägen bred och fin, gångvägen till och med synlig.
I dag hade vi en riktig autostrada där flygplan hade kunnat nödlanda.

Hur vår kära väg ser ut i morgon återstår att se.
Men- man ska leva i nuet och glädja sig åt små saker i vardagen. Så jag tog och gjorde det.

Det är en fråga som väcks efter kvällens Sportnytt på FST5. Kanalen hade ett inslag om hockeylaget HPK:s tränare Harri Rindell. Han har ett rykte om sig att vara snäll.

Alla vet vi ju att ordet snäll ofta upplevs som ett skällsord. Det är väl inte bra att vara en snäll chef eller en snäll tränare? Åtminstone inte i Finland.

Här räknas det som en merit om man är tuff och hård, gärna ska man kunna ryta till också. Helst visa en nollställd nuna och svara korthugget på frågor.

Rindell är finne men han har varit tränare i Sverige. Har han förvandlats till en mjukis där, frågar sig TV-sporten.

Tavastehuslaget HPK ligger på femte plats i hockeyligan så helt fel metoder kan mannen inte ha.
Enligt TV-inslaget tycker spelarna också att det är helt OK med en tränare som inte är en diktator, som kan föra en dialog, ställa krav då det behövs och som kan jobba i ett team.

Låtom oss alltså hoppas att allt fler finska chefer och tränare tar en sväng via Sverige och blir snälla.
Låtom oss tänka Curre Lindström och hockey-VM guld 1995 – då är allt plötsligt möjligt igen.

Under den egyptiska solens hetta görs många goda affärer. Där ska man helst köpslå länge och väl, pruta och gå på. Mig veterligen går det på riktigt att köpa/sälja också kvinnor.

Inför en ökensafari kom en äldre man fram till min man och frågade om han kunde få mig för fem kameler. Inte mycket, tycker jag, men så närmar man sig väl ocskå bäst-före-datumet.
Också maken ansåg att priset var för lågt och föreslog tjugo kameler, men då lade den egyptiske affärsmannen benen på ryggen.

Lite senare sitter jag ensam bredvid en äldre egyptier i framsätet på en jeep. På sidobänkarna bak i bilen sitter min man med ett gäng tyskar och danskar.
Jag drar lite i kjolen som är ganska kort, men den blir inte mycket längre. Tycker att egyptiern sneglar på mina bara lår.

Då vi kommer fram till målet, ett beduinläger i östra Sahara, nickar föraren mot min make och frågar lågmält: Is he your husband or son?

Hur fasiken ska jag förhålla mig till den frågan? Ser jag ut som en 60-70 åring eller ser maken ut som en 30 åring?
Är egyptiern gay? Vill han be mig, ”mamman”, om ”sonens” hand? Eller vill också den här gubben fråga mitt husband om han kan få mig för fem kameler?

OBS! Mannen på bilden är inte en av dem som kom med anbud av olika slag.

Du man som vill se ut som Pierce Brosnan. Det vill säga som den avdankade James Bond-kopian.
Det här är något för DIG!
Brosnan marknadsför nämligen den här ansiktsgelen – förmodligen för att han är i desperat behov av hyrespengar.

Alltså – vill du se ut som Brosnan? Applicera då krämen på morgonen och du kommer att känna det som om du fick en riktig skurkspark i nunan.

Enligt reklamen lämpar sig krämen bäst för män som har ett hektiskt liv med ett krävande jobb och därmed också sena nätter.

Men först några varningens ord.
Använd inte denna foaming cleansing gel på kvällen, för då lär du inte somna i första taget.
Gnid inte in den i rumpan, för då kan det hela resultera in en Turbo Boost som din partner inte uppskattar.

Och egentligen – sist men inte minst. Vill du se ut som riktiga James Bond, det vill säga som Daniel Craig, då ska du inte använda den här gelen alls.

Den kommer att förvandla dig till en glansbild utan rivig skäggstubb. Med andra ord gör den dig till en sällan skådad mjukost.

Grundavgiften för en trådtelefon är 10,98 euro i Lovisa. Även om du aldrig lyfter på luren, det vill säga inte ringer ett enda samtal betalar du denna summa.

På årsnivå blir avgiften 131 euro och 76 cent.

Känner åldringar som fortfarande tror att det är dyrt att ringa. Så de sitter där med sina telefoner, som för många är trygghetslinor till nära och kära eller till samhället överlag.
När månadsräkningen kommer kanske den går lös på 17 euro. Samtalen har alltså kostat sex euro och två cent.

Många äldre vill säkert inte vara, och ska helst inte heller vara, utan telefon.

Men varför måste de betala 10,98 euro i månaden för ingenting? Jag som inte ännu är gammal och som har en anständig lön kan betala en sådan summa utan att bli ruinerad. Men många äldre personer har det knapert ställt i dag.

Om jag inte är helt ute och cyklar tror jag att äldre människor i Sverige är berättigade till förmånliga avtal med telefonbolagen. De kanske rentav slipper grundavgiften helt och hållet.

Skulle måhända bolaget i Lovisa kunna göra samma sak? Befria äldre och/eller mindre bemedlade från grundavgiften på 131,76 euro i året – en avgift som inte ger kunden någonting.

Man ska tänka positivt, då lever man längre. Eller om man inte lever längre, för att inte levern lever, så har man alldeles säkert lite roligare bara man orkar vara positiv.

Därför klampade jag glad i hågen hem från jobbet iförd en rejäl reflexväst som hade fått vilken hamnsjåare eller vägarbetare som helst att LYSA GRÖN av avund.

Problemet, sådant som den negativt lagda hade sett det, var att jag sällan kunde gå på trottoarerna. De var antingen igenplogade eller glashala.

Så jag promenerade på körbanan i stället. Tryggt förvissad om att ingen bilist skulle köra över en vägarbetare.