Regnet smattrar mot rutan. Efter veckor med minusgrader och snöfall.

– Fan, det är ju ett riktigt pissväder, säger Adrian.

Jag kan inte hindra att han svär. Temperamentet har han ärvt av sin pappa Vilhelm. Inte ens som författare av Adrians liv kan jag göra något åt hans ordval.

– Det är Gubben Gud som skapat vädret, säger jag. Därför är det helt onödigt att du svär. Ta det lugnt, han bara vattnar lite.

Adrian begrundar en kort stund vattendropparna som rinner längs rutan.

– Tycker du faktiskt det är vettigt att bara sitta här och ta det lugnt? Inte reagera alls över att gubben har mist förståndet. Regna ska det göra på sommaren. Han har ju för tusan gått och blivit helt dement den där karln.

Jag hade gått med kameran i fickan från Åsen till Lovisa city och konstataterade smått besviken att det inte hade funnits något spännande att fotografera längs vägen.

Så kom jag till Alexandersgården, som är innergård också för redaktionen jag jobbar på. Några sekunder tidigare hade det hörts ett BRAK.
Tre tjejer som var inne på före detta Stella restaurang hade hört oväsendet. Jag fick bara se förödelsen.

Ett tak som fanns ovanför trapporna som leder till mötesutrymmet i källaren hade gett vika för snön. Det hade varit fäst med sex rejäla metallbultar i väggen.
Nu hänger taket kvar på två av dem och trappan är full av blöt, packad snö.

Så nu ska vi ta snöhotet på allvar och putsa alla tak vi bara hinner!

Min trogna vän, Skuggan, finns nästan alltid där. Han följer mer var jag än går. Ibland är han lång, ibland kort.

Ibland går han framför mig, ibland förföljer han mig.
Och klart att Skuggan är en Han. Om inte JAG får vara en man får åtminstone Skuggan vara det.

Han tycker också alltid lika som jag. Nickar instämmande då jag nickar. Skakar på huvudet och signalerar ”nej nej nej”.

Tänk så ensam jag skulle vara utan Skuggan.
Om han gick ifrån mig eller sprang åt ett annat håll?
Om han skulle börja opponera sig och säga ja då jag säger nej och tvärtom?

Huuu – det skulle vara ganska läskigt!

Tidningen som jag jobbar på, Östra Nyland, ger gärna utrymme åt medborgar-
journalistik.
För att läsarna ska kunna skilja på material producerat av journalister och texter skrivna av våra läsare har vi sedan ett drygt år tillbaka tagit i bruk en så kallad läsarstämpel. Det är en grön cirkel försedd med texten ”Läsare skriver”.

Vi publicerar också gärna läsarnas bilder under vinjetten Dagens bild.
Så här på vintern kan det vara bilder av vackra landskap eller roliga snöformationer. På sommaren kan det vara blommor, djur eller barn och på hösten någon jättesvamp.

Så dramatiska bilder som den du ser här i mitt blogginlägg hoppas jag ändå vi slipper på ÖN. Bilden är Årets läsarbild på aftonbladet.se. En man har blivit skjuten utanför en cafeteria och en annan man, Santino Figone, 24 år, har råkat se incidenten där han befunnit sig ett par våningar ovanför.

Andra vinnarbilder i serien föreställde en kista som en likbil hade tappat mitt i en korsning och en bil som gjort en flygtur som slutade nästan uppe på taket till en lada.

Även om jag inte hoppas att vi ska få lika huisiga bilder i ÖN uppmanar jag ändå alla att ha kameran i fickan. Man vet aldrig vad man kan råka ut för. Varje dag händer såväl stort som smått.

Så – ut och fotografera allesammans! Skicka sedan din bild till ÖN.
Medborgarjournalistiken och läsarbilderna ger mervärde åt media.

(Bilden är fotograferad från aftonbladet.se:s hemsida)

Någon gång har det gjorts undersökningar där man räknat antalet bilder på män och antalet bilder på kvinnor i olika dagstidningar.

Kom därför att reagera på dagens HBL. Jag hann fram till sidan 19 innan jag såg första bilden av två kvinnor. På de arton första sidorna vimlade det av pojkar och män. Om man bortser från ett par bilder som föreställde en bloggande redaktör och en kolumnist.

Innan jag kom till sidan nitton hade jag faktiskt hittat två bilder där jag tror kvinnor fanns med. Men på den första lilla såg man bara ryggarna av dem och på den andra var det någon som plaskade i en bassäng.

Jag räknar alltså bara bilder som hör ihop med artiklar och notiser.

Nu vill jag inte påstå att tidningarna måste publicera bilder på kvinnor om kvinnorna inte har något att säga eller inte har åstadkommit något. Men så illa är det väl ändå inte att kvinnorna varken gjort det ena eller det andra.

Kanske det var en slump att dagens tidning såg ut såhär:
Totala antalet bilder av män – 30.
Totala antalet bilder av kvinnor – 5.
Bilder där det förekom både man och kvinna – 2.

Statistikälskare som jag är kanske det är bäst att jag följer upp det här efter nån vecka eller så…
För som jag sa – det kanske bara var en slump att dagens tidning var en riktig ”bisatidning”.

Kan inte låta bli att blogga om kvällens sköna seger i innebandyligan.
14-4! Har ni hört på maken?!
Man brukar säga åt mig att jag INTE får tycka synd om motståndarna, men de tio sista minuterna i matchen gjorde jag nästan det. Men bara nästan. Jag har ju inte glömt hur Nokian Krp krossat våra ligadrömmar en gång…

Tyckte det dröjde länge innan matchresultatet räknades in i ligatabellen i kväll.
Antagligen dubbelkollades resultatet på flera håll.
– Det borde väl stå 1-4 här och inte 14-4… eller kanske 4-4? Månne dom har varit på fyllan där i sekretariatet i Lovisa? Dom har nog snubblat över tangenterna i kväll. Det är ju lillalördag då det är ledig dag i morgon…

Men nix! 14-4 blev det. Inte ens innebandyvärldsmästaren Henri Johansson i Nokian Krp kunde stoppa oss.
Kanske för att resten av lirarna i hans lag inte var Finlands landslag?

I dag fanns det bara ett lag – ett riktigt stort och härligt lag på planen – LOVISA TOR!

Såväl Radio Vega som aftonbladet.se har i dag talat om semestersjukdomar. Indien lär toppa många listor som en av de destinationer varifrån resenärerna sällan återvänder helt friska.

Egypten låg också högt uppe på listan och det är bara att erkänna – även vi drabbades.

Men vad är nu lite magont jämfört med allt annat som händer och har hänt där borta sedan vi var där?

Trafikolyckor är vanliga i Egypten så vi ska väl skatta oss lyckliga att vi inte råkade ut för en sådan. Det är ändå inte vår turistbuss ni ser på bilden. Dessutom har den bara kanat av vägen och fastnat i sanden.

Bra var det att jag först då jag kom hem läste om alla turister som hade mist livet i den egyptiska trafiken. För dom var rätt många på bara två veckor.

Också under och efter den här resan blev det lite så där som jag skrev i ett tidigare inlägg.
Efter att jag besökt Israel blev det krig i Gaza och mitt besök på Island efterföljdes av en finanskris.

Dagen innan vi reste hem från Egypten drabbades landet av ett oväder, de värsta på sextio år har jag hört efteråt.
Och sedan hade vi självmordsbombaren i Alexandria…

Det är BRA att snöhögarna som tornar upp sig överallt i vår lilla stad nu i rask takt körs bort.
För tro mig eller ej – snart kommer det MER snö.

Lite stopp i röret blev det dock allt i dag på Trädgårdsgatan, även för den som promenerade till och från centrum.

Hade jag inte förvissat mig om att förarplatsen i lastbilen var tom hade jag inte vågat klämma mig in mellan dess högra gigantiska bakhjul och den ännu mer gigantiska snöhögen.

Jag är ju ingen smal människa men det oaktat lyckades jag orma mig förbi fordonet.
Dock upplevde jag några sekunder av spänning och skräck.

TÄNK OM där ändå fanns en förare i lastbilen.
Och TÄNK OM han eller hon fick för sig att backa just då jag försökte åla mig förbi…

Ja, om det hade varit så – då hade du inte fått läsa detta inlägg.

Vår käre Svensson står ute året om. Så mycket snö som det kommit, och så mycket som temperaturerna varierat, är det inte underligt att hans dörrar frusit igen.

Jag som åren 1985-1987 jobbade på en servicestation tog till en gammal beprövad metod då inget annat hjälpte. Hett vatten i plastpåse.

Jag visste ju att mekanismen inne i dörrarna funkade då jag hade hört ljudet KLONKS då fjärrkontrollen låste upp dörrarna. Och KLONKS då de låstes fast igen.

Någon gav mig mycket skeptiska blickar. Lilla vän, så där gjorde man kanske i slutet av 1980-talet, men i dag är mekanismen i bilarna en helt annan…

Fem minuter senare hade jag lyckats öppna en av fyra dörrar. Den andra öppnade sig efter femton minuters körning.

Jag är inte av den skadeglada sorten som vill säga ”vad var det jag sa”, men ett nöjt flin hade jag svårt att dölja.

Det kommer inte att bli lätt den 15 januari. Adrian har beslutsångest.

Ska han välja Lovisa Tors hemmamatch eller att svänga sina lurviga tillsammans med minister Thors på Liljendalgården?

Thors dans eller Tors match – det är nu den stora frågan.