Adrian skulle gratulera sonen till en kompis i Sverige. Ett lämpligt och snabbt sätt är ju att göra det via Facebook där man köpa virtuella gåvor.

Han satsade på två glas champagne. Killen skulle ju ändå fylla 18, bli myndig.

Döm om hans förvåning då följande meddelande ploppade upp på skärmen.
”Du kan inte ge denna present åt en minderårig person”.

– Fan att man ska bli ertappad här också, muttrade han. Allt håller dom reda på.

Att Sverige har strängare alkoholpolitik än Finland hade vi glömt.

– Jag kanske inte ska skriva ”puss på dig” åt Anders dotter Anna heller? Då kommer det väl upp en röd varningstriangel med texten ”PEDOFIL! Vi vet nog var du finns!”

Adrian kom hem nyss. Känner på mig att han inte sovit så mycket den här natten, han drog ju iväg i går på eget äventyr. Jag unnar honom allt det där. Själv är jag ju mitt uppe i Lovisa Tors ligakval.
Men Adrian är alltid fräsch. Vet inte hur han bär sig åt. 40+ och aldrig syns det om han festat för mycket eller sovit för lite. Ofta ger ju det ena det andra.

Nu beslöt han sig för att komma med till Björneborg och hålla reda på vad jag gör med ”dom där innebandykillarna”.
– Jag måste ju ta reda på vad som är så speciellt med dom, säger han. Dom verkar ju ha nåt jag saknar.

Huh-huh, tänker jag. Det är inte DÄRFÖR jag åker på alla innebandymatcher. Inte för att spana in killar. Jag kunde ju vara deras mamma och jag är INTE en Desperate Housewife.

– Nä men okay då, fortsätter Adrian. Låt mig då studera DITT beteende. Ta reda på vad det är som får dig att åka flänga land och rike runt, om det INTE är för att kolla på killar.

– Matcherna, säger jag. Dessa killar spelar innebandy och det är ett jäkla intressant, fysiskt och snabbt spel. Dessutom är jag på JOBB, om du nu inte råkat tänka på det.

Han ler sitt sneda leende. Det kan betyda vad som helst. Det där illmariga och kaxiga har alltid tilltalat mig.

– Jag ska helt enkelt göra en djupdykning i idiotoptimistens hjärna, säger han.

– Just så. Jag är ett psykologiskt experiment. Nästa steg är väl lobotomi?

Han försäkrar mig att vi inte ska gå så långt. Han vill ju att jag ska fortsätta skapa hans liv. Låta honom stå i centrum.
Jag lovar att göra det från och med 15 mars.

Adrian tog och drog iväg till annan ort över natten. Han vet ju att jag tillbringar helgen med innebandygänget. Säsongen kulminerar ju nu i ligakval.
Första matchen spelades i dag i Lovisa. Den förlorade vi knappt.
Andra matchen går imorgon i Björneborg, tredje på onsdag i Lovisa. Och sedan hoppas vi att på en fjärde match där Tor vinner sin tredje… hajar ni?

Däremot tror jag inte Tors lagkapten skulle ha förstått om jag hade tagit honom på orden då han i sin kolumn i vår tidning skrev ungefär såhär: ”Om ni blir nervösa, luta bara era huvuden mot min axel så löser sig alla problem”.

Hmmm. Hur skulle det ha sett ut? Om jag hade rusat ut på planen mitt under matchen och lutat mitt huvud mot lagkaptenens axel.
Tror ni domarna hade blåst av spelet? Eller hade Tor fått utvisning för att de hade sex ”spelare” på planen?
Ska testa imorgon i Björneborg.

Fantasins värld är förunderlig.
Fem timmar har jag suttit och skrivit om Adrian. Ibland är det jag som styr, ibland är det han.
Vi har måhända lite olika åsikter om hur saker och ting ska framskrida i den tredje boken, men han vet att det är jag som bestämmer.
Å andra sidan, dum vore väl jag om jag inte lät honom komma med sina synpunkter.

Men ni ska veta att han gör mig matt 😉

Det händer ibland att jag tror att någon ska mörda mig. Man har ju genom tiderna, såväl i tidningar som i böcker,  skrivit saker som alldeles säkert retat upp folk.

Så i dag var jag på väg hemåt, till fots.
En fet Mercedes gled upp ganska tätt intill mig där jag gick på trottoaren. (dåligt plogat staden!)
Föraren körde framåt cirka 200 meter, stannade på en parkeringsplats, vände om, så att fronten pekade mot mig.
Jag hörde hur motorn rusade, mördarmaskinen under huven gick upp i varv.

Absolut en lejd mördare, tänkte jag. Jag skulle inte ha skrivit den där kritiska kolumnen.
Jag går ändå modigt framåt. Kastar förstulna blickar mot bilen. Föraren ser skum ut.
Hur lite betalt får han för det här, tänker jag. För att mörda mig?

Jag passerar bilen. Inget händer.

YES! Verkar som om jag inte helt förlorat förmågan att fantisera.

Känner att det är dags att träffa Adrian igen.

Adrian får ett sms till sin privata telefon. Jag ser en viss förväntan i hans ögon. Vet att han har en del saker på gång.

I sådana fall kan ju jag, författaren, egentligen hur lätt som helst ta över. Rätt ofta har jag lust att göra det. Särskilt då han själv börjat ta hand om tyglarna för att kunna fara fram precis hur han vill. Och det gör han rätt ofta nu då jag jobbat hårt för mitt levebröd och gett alldeles för lite tid åt honom.

– Saldot för era Sonera Etu-abonnemang 24.1-17.2  är sammanlagt 57 euro.

Han blundar och suckar. Lägger telefonen ifrån sig på bordet, öppnar ögonen, möter min blick och höjer på ögonbrynen.

– Har du en lika trogen vän, frågar han. Punktlig varje vecka. Det är bara puss och kram älskling som saknas.

Kanske dags för mig att börja ge honom lite tid av mitt liv igen?

Ju äldre man blir desto mer rutiner anammar man.
Du behöver bara fråga dig själv: vad gör du på morgonen efter att du stigit upp från sängen?

Går till toaletten? Sätter dig ner och gör dina behov? Tvättar händerna?

Sedan äter du frukost i ditt kök. Eller kanske du frukosterar först och bajsar sedan? Men hur du än gör så gör du allt enligt vissa rutiner. Skär upp brödet på ett visst sätt. Lägger osten på korven eller tvärtom. Steker ägget på ena eller bägge sidorna, använder samma kryddor, vet precis var de står i hyllan osv.

Rutiner skapar trygghetskänsla. Vad vore vardagen utan sina invanda mönster?

Jag tror min hjärna mår gott om jag bryter en del rutiner och mönster.
Jag vet inte när jag skulle ha gått in i bastun med torrt hår och torr kropp.
Det hör ju till att duscha innan!  – – – Eller gör det?

I dag bröt jag ett mönster – krossade en rutin. Och jag överlevde.

”Vem skulle registrera sig och betala för en tidningsartikel på nätet? Vi har en hel generation som är van vid att allting bara finns där. Visa mig en person under 25 år som tecknat en fortlöpande prenumeration på en pappersdagstidning.”

Så här skriver Jonas Jungar i en kolumn på yle.fi/svenska.

– Vi har massor med prenumeranter som inte fyllt 25 år, säger Adrian Debutsky.

Som nyhetschef på Helsingfors Dagblad vet han förstås vad han talar om.

– Om det sedan är föräldrarna som prenumererar på tidningen åt sina barn gör väl det samma. Klart att människor vill betala för nyheter. Men då ska dom vara välskrivna samtidigt som dom är kortfattade och innehållsrika.

Han talar om sättet att föra fram information. Och om snuttifieringen. Om hur stress och brådskan att få ut en nyhet snabbt urholkar innehållet. Eller i värsta fall leder till att en massa sakfel publiceras.

– Webben har kommit för att stanna och det mesta kommer också att förbli gratis där. Men att ingen nånsin mer skulle vara beredd att betala för nyheter, det stämmer inte.

Såväl HD som Östra Nyland, där jag själv jobbar, publicerar så kallade teasers på nätet innan papperstidningen kommer ut.  Korta snuttar av intressanta texter, såväl av nyheter som av reportage. Teasern avslutas med Läs mer i HD / ÖN + datum.

Svårare än så är det faktiskt inte. Någon dag efter att nyheten eller reportaget publicerats i papperstidningen lägger vi ut hela artikeln. Men varför lägga ut precis ALLT på webben som finns till pappers? Man behöver väl inte vara dum heller?

Webben ska erbjuda också annat än artiklar. Till exempel interaktivitet. Så att läsarna kan delta – med bilder, korta texter och kommentarer.
Sådant tror Adrian och jag att konsumenterna är beredda att betala för. Inga stora summor men några euro i månaden.

Och många bäckar små gör som bekanta en stor å.

Jag hävdar ett även män kommer in i klimakteriet.
Dom blir ojämna i humöret och så vidare bortåt. Vallningar och utebliven mens slipper männen ju, men så har det ju alltid varit- jag menar – att män slipper det ena och det andra.

– Vaddå klibb-bakteriet, frågar Adrian.

Stackarn är förkyld. Han har däbbt däsa.
Och när en karl är förkyld… då ska en kvinna sannerligen inte tala om klimakteriet.

Äter cornflakes som chips. Tappar ett på golvet. Böjer mig för att fiska upp det. Hittar inget. Detta är ett fenomen.

För tio år sedan hade jag en hund som gladeligen åt upp allt jag tappade på golvet. Men han finns inte mer. Det jag tappar stannar således kvar tills dammsugaren gör sin sällsynta odyssé över golvet.

Att lämna matrester på golvet känns inte rätt.
Ändå är det ju på golvet det mesta landar. Aldrig har jag i taket hittat nåt jag tappat.

Jag lever i en barnslig tro om att de saker som försvinner då jag tappar dem kommer någon, någonstans, till riktig nytta.