Adrian ondgör sig över att jag ger allt för lite tid åt honom. Först spelade jag en timme Bejeweled Blitz på Facebook för att kunna klå värsta konkurrenten Annika. Sedan hängav jag mig åt onlinerapportering från innebandymatchen M-Team-Tor. Min minisemester till trots.

– Bah, säger Adrian. Jag skulle ha tagit det där skottet som Tors målvakt missade. Det är hur enkelt som helst. Man iklär sig en uppblåsbar dräkt och pressar in sig i målet. Förresten, varför har dom inte tänkt på att dom kan ha en sumobrottare där?

Adrian är duktig på idrott. Speciellt på volleyboll och tennis. Ville han skulle han klara ett maratonlopp men han säger att det finns behagligare sätt att pina sig på.

Jag förklarar åt honom att han efter innebandymatchen får några timmar med mig igen, och imorgon ska jag skriva om honom hela dagen. Men han låter sig inte helt övertygas.

– Förresten, säger han. Nyårsresan du bokade åt oss den går till Lettlands huvudstad Riga. Det finns en innebandykoppling där också. Säg inte att vi ska dela hotell med Mihails, Aigars och Ingus också?

Gillebröderna, mina vänner, ska få besök av en psykolog.
Alltså han ska vara föreläsare.
Kvinnor äro inte välkomna på dessa suspekta Gillebröders möten, men jag har min plan klar.

Burkhadräkten byts snabbt ut till en kostym. Med lösmustasch och diverse andra attiraljer (kanske en gurkha innanför brallorna) smyger jag mig in på mötet.

Och då dom minst anar det klär jag av mig och frågar psykologen.

– Vad är det för fel på mig?

(skrib.anm. Författaren till Horny24 och Uppdrag Utrotning har allt för många gånger i författarsammanhang sagt att hon önskade hon kunde vara en man ens för en halv dag)

Östnylänningar är ett frisinnat folk. Eller hur?
Om jag iklär mig en burkha då jag går på följande innebandymatch – kommer jag in utan problem?

Mitt svar är ja.
Innebandysektionen har knappast diskuterat huruvida en sådan ska godkännas eller ej.
Genom tyget säger jag vem jag är och marscherar in med kalaschnikovs och granater under dräkten.

– Nä men hallåååå, ropar Adrian. Sluta nu för fan! Det räcker väl med att det på Facebook finns galningar som hotar spränga riksdagen.

– Jag hotar inte spränga nåt, säger jag. Jag gör bara ett test. Kommer jag in eller inte.

– Och om du kommer in klandrar du dem för brister i säkerheten? Kommer du inte in säger du att dom är rasister.

– Journalistik på låg nivå alltså.

– Just det. Jag ska pröva det där med gurkhan istället, säger han. Den ligger ju under bältet.

– Hahaa, säger jag. Då missar du matchen. Nån släpar iväg dig – antingen till herrarnas eller damernas toa.

– Jag såg dig i TV, säger Adrian.

– Nåjoo, säger jag. Lovisa har ju varit i rampljuset på sistone, men nu är det slut på det. Kommunalvalet är över och om tre år är hela Finland med i valsvängen.

– Du var i närbild i Närbild.

– Hahahaa. Hade gärna fått vara ännu mera närbild. Så att man inte hade sett min bak. Bakifrån.

– Det var väl inte så farligt. Värre var att du pekade på ett namn på whiteboarden. Katainen.

– Är det mitt fel att högdjuren rände hos oss stup i kvarten före valet?

– Men i följande bild pekar du på en annan text. Pumpakarneval står det.

– Det hade varit en karneval i Strömfors där man tävlade om vem som hade den största pumpan.

– Hahahaa. Det fattar ingen annan än du. I nästa Seiska kommer du att få läsa om Katainen som varit och pumpat på karneval.

Har hittat en klippbok från 1976. När jag skapade den var jag 14 år. Där finns allt från idrottresultat och bilder från tävlingar jag själv deltog i…

Adrian lyfter på ögonbrynen.

– Jo, säger jag. Jag hoppade faktisk 145 cm i höjd. Utan studsbräde.

– Det betvivlar jag inte alls, svarar han. Men vad är det där?

Han pekar på ett av urklippen.
Ja, herregud, vad är det? Jag blir röd om öronen. I klippboken finns ju en massa kommentarer om vad jag tyckte om det andra könet. Killar i min egen ålder var inte pop, jag gillade vuxna män.

Där finns en bild som  föreställer en modell, eller en kille som kanske på den tiden var med i en Snyggaste Man-tävling… jag minns inte varifrån jag klippt ut bilden. Jag köpte väl tyska poptidningar på den tiden?

Adrian har blivit jätteintresserad. Jag vill bläddra vidare för den här nostalgiska trippen är verkligen pinsam. Som om jag stigit in i en skum garderob där hyllorna bågnar under tyngden av allt jag sagt, gjort, fantiserat om och – framför allt – ljugit om då jag var en fjortis.

– Kolla byxorna. Spända som korvskinn. Den där är ju inte så liten heller, om han inte satt in en gurka i fickan förstås.

Jag smäller honom på fingrarna.

– Jag vara bara 14 år då, säger jag. En liten flicka som inte tänkte på sånt.

– Dieter, läser Adrian högt. Gud så snygg han är, min Q-man. Du kan inte ha menat hans frisyr så jag vet precis vad du tänkte på. Redan då.

– Det är sant, säger jag med eftertryck. Jag såg en uggla när jag kom hem från jobbet.

Adrian ler det där sneda leendet som bara han kan le. Det kan tydas på många olika sätt. Ibland driver det mig nästan till vansinne men för det mesta tycker jag han är ganska söt då han ler.

– En uggla, säger han. I den här urbana miljön. Vet du. Jag börjar ana ugglor i mossen. Du har nog jobbat lite för mycket. Med fel saker dessutom.

– Är du sotis på statsministern?

– Den ugglan? Hahahaa. Aldrig i livet.

Men han låter inte så där jätteövertygande.

– Lyssna nu, säger jag. Det var en miniuggla, cirka 15 centimeter hög. När jag var bara en meter ifrån den flög den iväg.

– Han var ganska smart ändå. Det där var mer än jag trodde om honom.

– Vad dillar du om? Jag måste ringa Naturväktarna.

– Ring skyddspolisen istället. Det är nåt han ljugit om igen. Varför skulle han annars klä ut sig till en uggla. Hade den glasögon?

Träffade statsministern i dag. Det kliade faktiskt lite i fingrarna.

Nej, nej – inte så att jag ville tafsa på honom. Vad tror ni om mig egentligen? Den biten får ministern sköta själv.

Men det fanns en bild från nåt slags videokanon på väggen. Det lokala företaget han besökte låg i bakgrunden och texten på första sidan löd. Tervetuloa herra pääministeri. (Välkommen herr statsminister)

Tänk så enkelt det hade varit att ändra två bokstäver via datorn, sekunderna innan ministern anlände. Då alla stod ute på gården och väntade på honom.

Tervetuloa herra puuministeri (träminister), skulle det ha stått. Och jag hade blivit mäkta populär.

Till de svenskar som läser min blogg måste jag förtydliga att ministern för ett tag sedan misstänktes för att ha tagit emot ett gäng bräder gratis av ett företag. Som han byggde hus av.

Om jag ännu hade fått stanna kvar i byggnaden efter det skulle jag på knagglig engelska har frågat vad han tror om sina möjligheter in the next erection. Vad jag menade var förstås in the next election.

Senast då hade jag flugit ut ur företaget.

– Vill du ha ett glas whisky, frågar Adrian av sin spegelbild.

Han får en nick till svar.
Hahahaa! Jävla skönt att det inte finns någon som säger att jag redan har druckit tre glas, tänker han.
Ingen som med is i rösten tilllägger att det fjärde glaset kanske är ett för mycket på en söndag.
Han fyller på glaset och återvänder till spegeln.

– Skål, säger han. Jag gillar dig. Du är en lättövertalad jävel.

Jag laddar upp inför kvällens innebandymatch Tor-Kaneetti.

– Jag trodde det bara var spelare som laddade upp, säger Adrian. Du ska ju dit på jobb. För att vara en opartisk journalist. Eller hur?

– Jag är en opartisk journalist. Efter att vi började med onlinerapporteringen hinner jag varken applådera målen eller skälla ut domarna. Det sköter nog andra om.

– Men jag tycker ändå det gått lite väl långt med ditt innebandyintresse, fortsätter Adrian.

Han är inte sur på riktigt och jag vet var skon klämmer.

– Du ränner land och rike runt med dom där killarna. Fejsbukkar, onlinerapporterar och bloggar så…

– … att jag inte har tid med dig, säger jag och ler så vänt jag kan mot honom. Jag borde hinna skriva om dig också.

– Just det. Och vet du vems namn du mumlade i natt? Innebandyn har satt sig på din hjärna. Du kanske ska vara glad att din make är bortrest just nu.

Jag känner mig ertappad. Minns att jag i natt faktiskt hade drömt om en resa jag gjorde med innebandygänget. Och att en spelare och jag… *censur*

– Du kunde ju ha väckt mig. Då hade du avbrutit oss och gjort en god gärning.

För att visa att jag också kan vara lika tydlig som Adrian tillägger jag ett ”eller hur?”.

– Jag är väl inte hur grym som helst heller, säger han. Nåt roligt måste väl också du få ha?

Adrian Debutsky tvingades lämna ”Idols” efter denna fredagsfinal
(Rubrik i fejkade lokaltidningen.fi)

– Det var helt underbart att det blev så, kommenterar han och ser uppriktigt lättad ut. Jag kan inte sjunga. Jag kan inte ta en enda ton rätt.

Reportern som ska intervjua Adrian ser allt annat än glad ut.

– Men…?

Han är utsänd för att göra ett gråtmilt reportage om Adrian som trillade ur ”Idols”.

– Men vadå, frågar Adrian.

Reportern har fått röda fläckar på kinderna.

– Är du inte tillintetgjord och bestört, frågar han med eftertryck. Känner du dig inte ratad, orättvist behandlad? Finns det inget som gör dig flyförbannad?

– Förbannad är jag bara för att jag lät mig övertalas till att gå med i den här tävlingen, fortsätter Adrian oberörd. Jag har några vänner som var säkra på att jag skulle vinna. Att det liksom skulle vara nog med att jag visade mitt fejs. Men nu vet vi att Idolsjuryn har hjärnor. Det är mer än man kan säga om många andra.