Äldre konstapel Anders Henriksson är bra på att berätta vitsar.
Det är ju bara så att somliga kan konsten medan andra sabbar det roliga genom att börja skratta innan han/hon kommit halvvägs i berättandet.
Värst är det då vitsberättaren glömmer själva poängen.

Men Anders berättar utan att röra en min. Han ändrar röstläge och kan det där med dramatik.

Adrian har nästan hasat ner från köksstolen vid frukostbordet. Vi är hemma hos Anders och Minna i Gumtäkt. Barnen är hos mormor och morfar. Och Anders berättar.

– Två rejält berusade damer är på väg hem från krogen. Plötsligt blir dom kissnödiga och stannar vid en kyrkogård för att lätta på trycket.

Nu har det redan börjat rycka i Adrians mungipor. Han behöver bara se på Anders allvarliga min.

– Okay. Så står dom där och den ena torkar sig i skrevet med sina trosor. Men den andra vill inte söla ner sina fina underkläder utan väljer att torka sig med en gravbukett.

Minna skakar på huvudet. Hon har hört vitsen förr och är glad att barnen inte är hemma.

– Nå, fortsätter Anders. Dagen efter ringer den ena kvinnans  make till den andras och säger att hördu, det gick nog vilt till på tanternas fest igår.  Min fru kom hem utan trosor.

Anders tar tre sekunder paus innan han fortsätter.

– Nå jag tycker int att du behöver klaga säger den andra maken. Min fru kom hem med ett visitkort instoppat i baken och där hittade jag en lapp med texten  ”Vi glömmer dig aldrig, alla medlemmar i Metall Avdelning 23”.

I den lilla staden rör sig nuförtiden många människor med välfyllda plastkassar.
– Se så mycket jag fick, säger de. Och för en så här liten summa.
De viftar med sina kassakvitton.

Amelia Henriksson, 5 år, är på besök hos Adrian och mig i denna lilla stad.
Hon är numera övertygad om att julgubben (= tomten i Sverige) kommer från LIDL.
Den stora tyska affärskedjan som nu på allvar etablerat sig i Finland.

– Nej huh-huh, säger Adrian. Jag skulle nog inte vilja möta den riktiga julgubben från Korvatunturi i en mörk gränd.

– Han kanske skulle vifta med en tändsticka, säger jag.

Adrian nickar instämmande.

– Hit men inte längre skulle julgubben morra.  Håll er borta från Lappland.

– Var ligger Stora Barriärreven?

Anders, som är äldre konstapel och Adrians bästa vän, håller på med en frågesport på internet och vill ha hjälp.

– Vet du vad det är, frågar Adrian.

– Klart jag vet. Korallrev som…

– Nej nej, säger Adrian. Det är de homosexuellas stora skräck. Tänk! En barriär-reve!

(för rikssvenska läsare måste preciseras att vi finlandssvenskar ofta talar om reven, uttalas med två snabba e-ljud – jämför med röven – när vi menar stjärt, rumpa)

Vi såg ett TV-program på datorn häromkvällen med Adrian. Vi hinner så sällan kolla programmen då de sänds i riktiga burken, så det är bra att internet finns.

Programmet handlade om Eva Wahlström. Hon är toppboxare som vunnit tio finska mästerskap och hon är hemma från samma stad som jag – lilla fina Lovisa. Boxningen är Evas jobb.

I programmet hos Bettina S berättade Eva att hon jobbat som guide i kyrkan nån gång då hon var ung. Hon hade aldrig lärt sig ”den där högen med papper” utantill, som guiderna förväntades kunna. Så det blev väl lite si och så med de rätta uppgifterna under guidningen. ”Bland annat påstod jag att det låg kungligheter begravda under golvet i Lovisa kyrka”, sa Eva.

– Det är bra att du inte är nyhetschef på en skvallertidning, sa Adrian då. För då hade du tvingats skriva rubriken ”Toppidrottare ljög i kyrkan”.

– Minns du den där gången då du sparkade på en sten, frågar jag.

– Den söndrade fönstret till en porrbutik i Helsingfors.

– Desperat nyhetschef, säger jag.

– Löpte amok i porrkvarter, säger han.

ÅÅÅÅH så roligt det skulle att få jobba på en skvallerblaska!

– Om alla skulle bete sig som jag gör skulle det aldrig bli några proppar vare sig i kassakön, i affärernas dörrar eller i trafiken.

I dag var en sådan dag då mycket irriterade Adrian. I affären stannade en dam vid kassabandet, precis framför kassan, då hon  började packa sina varor. Hon gick inte, så som han tyckte att hon borde ha gjort, bort till slutändan av bandet.
Han kom alltså inte framåt med sin tomma vagn fastän damen i kassan redan tagit betalt för hans varor. Han kom inte ens så långt att han hade kunnat kvittera köpet han gjorde med bankkortet. Han tvingades med lång arm räcka kortet åt damen i kassan och snällt vänta på att Långsamma Tantkunden hade packat sina varor, på fel ställe!

Följande propp uppstod i Alkos (Systembolagets) kö. En gammal-sprit-och-smutsiga-kläder-luktande gubbe trängde sig förbi Adrian och blev stående där bandet började. Smutsgubben plockade mynt från fickorna. Det gick inte särskilt fort.

– Det var så jävla trångt i affärn att jag inte kunde byta kö fastän jag ville, muttrade Adrian då vi var på väg ut från affärskomplexet.

Men vi kom ju inte heller ut utan problem. Det hade bildats en propp i en av dörrarna, så breda som de ändå är. Dels för att många väntade med kundvagnarna på hissen, dels för att en del människor blev jätteglada för att de träffade en bekant de inte sett på länge… och bara ställde väskorna ifrån sig där de stod, bredde ut sig och började snacka. De hade ingen brådska någonstans.

– Så skönt att alla inte är stressade, sa jag. Vänta bara, snart är det jul…

Det förvånade mig stort att han inte sa något ogenomtänkt åt propparna. Inget FUCK YOU-finger åkte upp heller. Inte innan vi kom ner i parkeringshallen. För då blev det propp i in- och utfarten. Jag tänker inte återge hans svordomar här.

– Du är inte någon propp, sa jag. Så visst – jag kan säga ”om alla ändå vore som du”. Men du ska kanske akta dig så att du inte FÅR en propp i dag.

Adrian brukar få höra att han ser bra ut.

– Tacka våra städerskor på redaktionen för det, säger han.

Och menar att fönstren alltid är välputsade.

– Men om du skulle behöva läsglasögon, säger jag. Skulle du då välja sådana som gör att du ser BRA ut eller sådana som gör att du SER bra ut.

– En sån fråga, säger han. Klart att jag vill SE bra med dem. Och också se bra UT genom dem. En gång köpte jag solbrillor för 3 euro. Dom såg coola ut, helt svarta. Sedan insåg jag att glaset var målat svart. Då såg jag inte bra UT. Men jag kanske ändå såg BRA ut.

– Du ser alltid BRA ut, säger jag.

– Se bra, säger han. Vilken jävla zebra talar vi om egentligen? Och BRA, är inte det en behå?

– Jag sa ju att det är bortkastade pengar att be heraldiker rita ett nytt vapen åt Lovisa Nya Stad då det vapen som redan fanns var bra, och det är ju vad dom kommit fram till nu också, att det ursprungliga vapnet är bäst, som om det hade behövts några fiffikusar att besluta det!

Adrian brukar säga att jag ska andas mellan meningarna. Men i dag lever han inte som han lär.

– Men om dom inte hade låtit heraldikerna säga nåt, säger jag. Då hade…

– … kanske nån protesterat, ja, men so what, det hade ändå ingen betydelse, dom hade på förhand bestämt att Lovisas vapen var bäst men för att ingen skulle bli sur och för att dom inte skulle behöva behandla protester så bad dom några fisförnäma heraldiker lämna in sina förslag och…

– Kan du inte ta det lite lugnt nu?

– Nej! Jag kan inte ta det lugnt. Det är mina skattepengar dom missbrukar. Jag hade varit gladare om dom ärligt hade låtit några lågstadieelever rita sina förslag och sedan sagt att oj-oj-oj så fina förslag ni pluttisar ritat men aj-aj-aj dom passar nu inte riktigt in… vem fan vet förresten… dom kanske hade kommit med de bästa förslagen!?… Nä nu blir jag ju för helvete arg på riktigt!

– Den lilla baljan tänker jag aldrig sätta min fot i, säger Adrian.

Han talar om lyxkryssningsfartyget  Oasis of the Seas.

– Då jag aldrig betalar för att få en orgasm – varför skulle jag då betala för att tvingas klä mig i frack innan jag ens kan gå på en allmän toa på den där skorven?

Jag låter honom hållas. Han älskar att överdriva. Men jag säger ändå att han kanske inte skulle ha något emot att vara en av 6 296 passagerare som låter sig passas upp av 2 165 man. Så stor lär besättningen nämligen vara på det enorma fartyghet.

Han höjer på ögonbrynen.

– 2 165 man? Näe du. Jag klarar av mycket men åtminstone en av alla dom där kunde väl vara kvinna ändå?

– Månen är full, säger Adrian.

– Och du med, säger jag.

– Du har alltså fullt upp med en full tupp.

Jag beundrar Adrians kreativitet. Han blir alltid så där efter tre whiskyn.

– Stress-ande, säger han. Är det ett spöke som har bråttom?

Han halvligger i stolen och skrattar för sig själv.

– Berätta, säger jag.

– Så snopet det skulle vara att dela säng med en pyroman som säger ”jag tänder inte på dig”.

 

Jag har så otroligt svårt för att hålla hemligheter. Alltså inte sådana där riktiga, som mina bästa vänner ber mig hålla tyst om.

Men då jag t.ex. köpt en födelsedagsgåva, eller som i dag, en julklapp som Adrian ska få… då är jag som ett litet barn. Tänker hela tiden på hur fin gåvan är och hur glad han ska bli.

Fyra timmar klarade jag av att hålla tyst. Sedan avslöjade jag att jag hade köpt en julklapp, men inte VAD han ska få.

Femtiosex dygn åtestår till jul. 56 x 24 = 1344 timmar.
Det kommer alltså att gå lysande för alla affärer i Lovisanejden.
Många julklappar blir det…