Blev tvungen att ge Adrian en lektion om vad ordet, uttrycket, lätet ÖÖÖH betyder.
Och i vilka olika sammanhang ÖÖÖH kan användas.

1) Du ombeds beställa drink på en krog och kan inte bestämma dig genast. Då svarar du ÖÖÖH.
Det betyder bara att du är fundersam och obeslutsam.

2) Du sätter dig i taxins baksäte. Då föraren frågar vart du ska svarar du ÖÖÖH.
I småstaden Lovisa blir du då körd till din hemadress, som föraren förstås känner till.
I Helsingfors, där Adrian bor, blir du utslängd i snödrivan.
I detta fall är du för full för att kunna säga något annat än ÖÖÖH.
Lätet ÖÖÖH kan med andra ord betyda lite vad som helst. Men i taxin betyder det ”kör mig hem”.

3) Jag försöker i uppförsbacke i decimeterhög snömodd skjuta fram min kompis som sitter i rullstol.
Vi får möte i backen av en karl som är på väg åt motsatt håll. Han ger artigt plats åt oss genom att stiga åt sidan på den smala trottoaren. Stannar upp, ler lite fånigt och säger ÖÖÖH.
Det här betyder att han är en oföretagsam, tafatt idiot. Han rör inte en fena för att hjälpa oss.

Adrian har en del pengar på banken. Det rasslar in nåt som kallas dividender och så har han plöjt ner kosing i fonder. Han har nåt som heter depositioner också. På dem betalar han källskatt.
– Den där jävla Kjell ska jag ta och sparka i skrevet nån dag, säger han.

När något är bra i Östnyland i södra Finland där vi bor säger vi finlandssvenskar ”det är NOG bra”. Eller då vi vill påpeka att vi verkligen gjort något, till exempel lagt ett brev på posten säger vi ”jag har NOG skickat det”.
Då jag bodde i Sverige blev jag fort medveten om att NOG signalerar osäkerhet.
– Visste du inte att du hade skickat brevet? Varför säger du att det är NOG bra eller att det NOG går bra. Vad i fasiken menar du egentligen?

Då östnylänningen ätit något han eller hon ansett vara gott eller rentav himmelskt gott svarar personen på frågan om hur det smakade.
– Jo du. Int felades de någo!

– Min tidning kommer då aldrig att betala miljoner för att få en intervju med en älskarinna.

Adrian slukar den ena skandalnyhetssnutten efter den andra som svensk media lägger ut på nätet om den otrogne golfsspelaren Tiger Woods.

– Alltså du menar att om det visade sig att statsministern eller nån annan höjdare hade ett dussin älskarinnor? Då skulle du inte betala för att få lägga ut dem på nätet eller publicera dem i din papperstidning? Men tänk så många lösnummer Helsingfors Dagblad skulle sälja.

Han funderar en stund.

– Tror du dom skulle nöja sig med en mugg och en HD-handduk?

Jag har ordinerats en dunderkur, en så kallad hästkur, mot efterskvalpet av svininfluensan.
Varför man talar om hästkur då man ska bota en kraxande kråka mot svinflunsan vet jag inte.
Zithromax 250 mg, två tabletter dagligen kuren till slut – och kuren pågår bara tre dagar.
Därför måste det nog vara frågan om en hästkur. Om den ska göra mig kraxfri på så kort tid måste det finnas real power i den.

Jag brukar sällan läsa det finstilta. Ni vet, i kontrakt och sådant där som jag dagligen konfronteras med.
Men då det gäller mediciner gör jag ibland undantag.

Och om Zithromax 250 mg läser jag att medicinen används för att bota infektioner i könsorganen, sådana som klamydia och gonorré.
Det står nog annat i det finstilta också, om hals, lungor, bihålor, mellanöra osv.

Men av någon anledning undrar man ju ändå vad blodprovet på läkarmottagningen egentligen visat och varför läkaren såg så klurig ut då han till synes lottade fram min medicin.

– Tjaaa… vi ska nu se vad här finns, sade han och olika medicinalternativ flimrade fram på datorskärmen.
– Jag tror vi tar… (och så blundade han)… den där! Det blir nog bra, en riktig hästkur!

I vår familj finns en virkad tomte. Han är femton centimeter hög.
Vanligtvis är tomtar snälla, eller också förväntar de sig att andra ska vara snälla – åtminstone inför jul.
Vår tomte är egentligen ganska elak, men vi älskar honom som om han vore vårt barn.

Han ska med på alla resor. I ett obevakat ögonblick brukar han slinka ner i någon kasse, vanligtvis i handbagaget.
När vi kommit så långt att det är omöjligt att sända honom tillbaka hem, sticker han fram sitt plyte.

– Var är brännvinsflaskan, skriker han. Sitter ni och pantar på den själva era snåljåpar? Ro hit med spriten!

Han var med i Thailand för ett år sedan. På James Bond-ön stal han all uppmärksamhet. Ploppade upp överallt. Han finns på en massa foton vi har därifrån.

Adrian kollade nyligen ett program på TV som handlade om den norske filosofen Arne Naess. Den gamle gode gubben har alltid en gris av tyg med sig i fickan. Han struntar i att han får blickar från höger och vänster. Gubben är ju så gammal, … man måste kanske förstå att han behöver ett gosedjur.

Arne talar med tyggrisen Timotei så som vi talar med vår virkade tomte.
Och Arne är vis på många sätt. Han ser det positiva i att bli gammal och glömsk.

– Fastän jag reser till samma platser där jag varit förr eller på samma rutt med buss och tåg är upplevelserna alltid nya och fascinerande. Jag kommer ju inte ihåg att jag varit där förr.

Underbart!

Jag har haft svininfluensa! Alla ni andra som suttit i samma båt, eller legat i ”samma säng” – vi kan börja hälsa på varandra genom att ropa: Nöff-nöff!

Förr sade man ”mitt hem är min borg” men jag myntade under den gångna veckan talesättet ”min säng är min borg”.

Värken var värst. Så nu vet jag NÄSTAN hur det är att vara reumatiker eller långliggare på sjukhus.
Det var inte så mycket jag orkade göra där jag låg i vågrätt läge. Men jag läste några böcker.

En av dem handlade om vinterkriget.
”En vinter i löpgraven”, minnesanteckningar av Vöråpojken Runar Nyholm.
Då min morfar var en av dem som stupade under vinterkriget (hans kropp återfanns aldrig) gav boken mig otroligt mycket. Jag hade varken tid eller intresse för historia då jag gick i skolan. Då räknade jag bara dagarna tills jag skulle fylla 18 år.
Men med åldern kommer tydligen intresset för det förgångna.

Kunskapen jag erhöll om vinterkriget räknar jag som ett stort plus i min allmänbildning.
Men utöver det förde svininfluensan också ett annat litet plus med sig.

Upptäckte nämligen där jag låg rak lång på rygg i sängen att sovrumsgardinerna var dammiga… tja, de hade ju hängt där fem år så det var väl inte så konstigt att de såg ut som de gjorde. När jag sedan på den sjätte morgonen efter svininfluensans första attack klarade av att stå upprätt plockade jag ner gardinerna.
Jag var helt slutkörd efter det men tänkte att jag inte skulle klaga, jag som inte hade varit med i vinterkriget.

EU:s nya utrikesminister Catherine Ashton är, enligt radion, gift med två barn och tre styvbarn.
Hallååå!!! Tänk att ingen på allvar gjort skandaljournalistik kring det.
Gift med fem barn! Och om man är gift har man väl sex?

Huga! Barnkonventionen firar 20 år i år, och ingen reagerar på att Ashton är gift med fem barn!

Jag tycker det här är häftigt och gottar mig åt radions språkliga groda.
Tills Adrian tar mig ner på jorden igen.

– Jag läste en gång en annons i en lokaltidning, säger han.

– Jahaa, hummar jag.

– Det var i och för sig länge sedan, fortsätter han. Men språkgrodor har en tendens att överleva. Dom är ena sega jävlar.

– Okay, säger jag. Kläm ut med det nu då.

– Kortärmad blus åt barn utan hals, flinar han.

– Gift med fem barn är värre, säger jag.

– Kalsonger åt män utan ben, tillägger han skadeglatt.

Och så är det JAG som har skapat honom. Där fick jag allt så jag teg.

Om en man heter Grönman och ska bli pappa, finns det inte risk då för att han hela tiden får svara på frågan om det är en liten alien som väntas i familjen.

– För du är ju en grön man eller hur?

Man får väl inte vara hur smaklös som helst, men Adrian och jag skrattade faktiskt en del åt det här under helgen.

Sedan skrattade jag åt honom också. Eller närmare bestämt åt hans min då han vaknade i bussen när vi kom till Borgå. Ett tåg av små barn råkade gå förbi. Några var utklädda till allmänna sagofigurer och olika djur. Men mest synlig i gänget var en stor Mumin.

Adrian blinkade ett par gånger. Trodde nog att han drömde.

– Det kanske blev en whisky för mycket i alla fall, sa han och slöt ögonen.

Bäst att sova lite till.

Två snickare jobbade i en lägenhet på femte våningen. Det vill säga på våningen ovanför Adrians bostad på Bulevarden.
Plötsligt kände den ene snickaren att han behövde pissa.
Lyckligt ovetande om bravaderna som försiggick bara ett par meter ovanför deras huvuden satt Adrian med kollegan Lucas och drack whisky i köket.

– Gå ut på den här plankan och pissa ner på gatan så håller jag i, sa den ena snickaren till den andre.
Snickar-Ville gick ut på plankan och började pissa. Men just då ringde någon på dörren och polaren Snickar-Kalle släppte taget om brädan.

På fjärde våningen såg Lucas Snickar-Ville falla förbi.
– Adrian, sa han helt lugnt. Det flög just en bög förbi utanför fönstret.
Adrian såg något skeptisk ut.Han hade rest sig från bordet och vänt ryggen till för att hämta mera whisky.

– Hur vet du att det var en bög, frågade han.
– Jo, sa Lucas. Han hade kuken i handen och jag hörde hur han skrek ”Vart fan tog det där arslet vägen!”

– Nä, nu går det för långt, säger Adrian. Nu slutar du springa på dom där innebandymatcherna. Och dom där kontakterna på det där suspekta BejsFukk – bara namnet alltså! – får det också vara nog med.

Oj, vad jag skrattar åt honom. Han menar ju inte allvar men han försöker se arg ut.

Orsaken till Adrians utbrott är att hela inneabandylag insjuknat. Den mexikanska influensan, även nöffnöff kallad, har nått Finland med besked. Om innebandygänget lider av nöffnöff eller inte må vara osagt men många spelare har insjuknat och morgondagens match i Lahtis är inhiberad.

– Killarna har stegring, säger jag och skrattar ännu mer.

Det vi finlandssvenskar menar då vi säger stegring är att de har lätt feber, cirka 37,5 – 38. Men Adrian tänker förstås på nåt helt annat då han hör ordet.

– Så dom ligger liksom alla på rad och…

– Ta det lugnt, säger jag. Dom är helt däckade. Jag har ingen nytta av dem. Därför tänker jag skriva om dig i kväll.

Han ser genast mycket nöjd ut.

– Va bra, säger han. Och då hoppas jag du ger mig en rejäl stegring.