Temat för vecka 5 i Gemsweeklyphotochallengeär Här och nu.
Det kan tyckas vara ett enkelt tema eftersom allting vi gör, var vi än är, är Här och nu.
Men på ett sätt känns temat också svårt, eftersom Här och nu för mig innebär något slag av medvetande, kanske även stillhet.
Så mina bidrag kommer från en stund på eftermiddagen då jag stod och väntade på att två tjejer som jag skulle fotografera skulle dyka upp.
När jag stannade upp där och bara väntade såg jag hur vackra träd där fanns. Likt skulpturer.
… att måndag, tisdag, onsdag är så späckade med jobb att det inte finns tid för djupare inlägg på bloggen.
Jag försöker besöka mina vänners bloggar så ofta jag kan, och jag vill kommentera där, för jag tycker att det utgör en viktig interaktion.
En gör så gott en kan 🙂
Vy från Mannerheimgatan.
Vi hade radio och tv på besök på vårt måndagsmöte i dag. En liten snutt om Nya Östis går ut i morgon i TV-nytt kl. 19.30 på Yle Fem. I något annat skede blir det säkert en webbartikel också som handlar om hyperlokal journalistik.
Jag har fullt upp de närmaste veckorna, och en del spännande på gång de närmaste dagarna. Vågar berätta om det och visa bilder sedan då projekten rotts i land!
Jag älskar naivistiska, färgglada konstverk i den här stilen!
Glömde att kolla konstnärens namn, det verkar finnas nere till höger.
Tavlan finns i Strömfors bruk, i ett slags allaktivitetshus där det bland annat finns hälsomottagning, bibliotek, ungdomshörna m.m.
Om du är med i Glad måndag – låt mig veta det, så sätter jag gärna in en länk här till din blogg!
Bland annat 10 råd till dig som vill bli gladare, hos Geddfish!
Väldigt vackra vintriga och soliga vyer att bli glad av hos Tomtan.
Skojiga nycklar och diverse annat kul hos BP!
Och Kajsalisa har sin speciella humor 😀
Glädje över handbollssilver hos Anki – jag grattar också!
Ett sött litet vårtecken hos Minton.
Har nu bott i den här bostaden i fem månader. Älskar huset, platsen, grannarna, lugnet.
Börjar också hitta min stil, vilket har tagit tid. Dels för att jag flyttat så ofta, dels för att jag behövt göra mig av med saker som inte passar min stil.
När man gör sådana ”renoveringar och omprioriteringar” går det inte över en natt.
Jag har många favoritprogram, på Yle Fem är ett av dem Strömsö. Jag gör knappast så här pyssliga luftväxter hemma hos mig, men själva idén – att ta i in fler av sådana som trivs med liten dusch då och då, och som kan bo i en glaskupa eller i en genomskinlig vas – känns som min stil.
Jag har ju inte mer så mycket plats för stora krukväxter, så något i den här stilen blir jättebra på sikt!
… på helgen gäller det att hitta på annat att göra.
Byta lakan, köra tvättmaskin, cykla till bankomaten (ja, det är cykelväder igen), köpa gratulationskort i kiosken, sticka sig in via affären efter mat och vin.
Och sedan att ta sig till krogen för att träffa en väninna, äta gott och snarvla om ditt och datt. Vi förbättrade världen, och kom på flera idéer till filmer och böcker. Frågan är bara vem som ska stå för fiolerna då vi kör igång våra projekt 😀
Kvällens efterrätt. Min till vänster, väninnans till höger. Det är glasskompisar, som vi åt upp!
Tapas på Hotel Degerby. Låt er inte luras att det där till vänster är en stor soppskål 🙂 … eller det till höger en mattallrik. Knytet är som en mini-vårrulle. På den lilla brödbiten en underbar blandning av färskost och lax.
Jag har bestämt mig för att ha ett öppet sinne. Eller i alla fall att sträva till att ha det. Inte döma någon på förhand. Lyssna på alla, prata om allt och därmed att hela tiden lära mig nya saker.
Arbetsdagen inleddes hemma med en massa texter. Sedan gjorde jag layout på en sida av det jag hade producerat. Och avslutade dagen med ett par glas skumpa och tapas tillsammans med en väninna på en av de lokala krogarna.
Finaste inbjudningskortet på länge!
Plötsligt bara händer saker. När jag kommer hem runt sjusnåret på kvällen hittar jag en inbjudan till en vänfest som jag vet kommer att bli toppen.
Jag har många härliga ”gamla” vänner, och många som jag knutit band med under de tre senaste åren. Dessutom har det kommit en del nya, intressanta bekantskaper till under bara några dagar. Och på vänfesten kommer jag att träffa ytterligare ett gäng nya personer.
Jag är SÅ tacksam för livet, och för allt det som har hänt efter att mitt liv tog en tvärt vändning i maj 2014.
Ingenting har ändå kommit gratis. Jag kan också tacka mig själv för att jag vågat börja bejaka allt mer i livet ❤
Intervjuer och möten avlöser varandra i strid takt, men jag gillar jobbet.
Friheten jag har som företagare vill jag inte byta bort mot något annat just nu.
Jag behöver sällan stiga upp före 8.30 om morgnarna, jag lägger mig 23.30 och den rytmen passar mig utmärkt.
Att inkomsterna varierar och att utgifterna det oaktat alltid är lika enorma varje månad är ett faktum. Att jag måste sköta en del krångliga skatterelaterade saker själv och att jag inte längre har sju veckor betald semester (sex på sommaren och en på vintern) är också något jag valt själv.
Men, det bästa av allt – jag är min egen herre, eller min egen kvinna om det uttrycket passar bättre.
Jobbet är ett slags livsstil. För det mesta väldigt roligt och givande.
Köpte vinterns andra tulpanbukett i dag. En av stjälkarna hade gått av. Hoppas den här lilla blomman klarar sig ett tag ändå ❤
Ett av mina favoritprogram på tv är Lerins lärlingar på SVT.
Kort sagt, konstnären Lars Lerin är en underbar person.
Han får mig att minnas att vi alla är unika individer.
Lerins lärlingar – foto taget via tv-sändningen.
Hans sätt att närma sig alla som deltar i programmet är fantastiskt. Tänk om fler kunde vara som han ❤
En diskussion på Facebook nyligen fick mig åter en gång att reagera. Den handlade inte om mig, men jag kände igen mig – som en av många utsatta.
Det finns personer som tycker att den som öppnar sig på sociala medier, som berättar om mentala problem eller om annat som tynger hjärtat, har sig själv att skylla om andra börjar hacka på henne/honom efter det.
”Var försiktig, skriv bara dagbok, berätta inte offentligt hur du känner dig, för då får du vara beredd på att ta en massa skit”.
Jag vill bara säga… va? Och en gång till – va?
Är det den som öppnar sig, som berättar om mobbning, om illamående och förtal som han/hon blir utsatt för, som ska skylla sig själv?!
Har inte de som skrattar bakom ryggen på andra något ansvar? Du som hånar den som vågar vara öppen, den som har modet att dela med sig av sina problem? Är det inte DU som ska skämmas?
Jag tycker att det här stället är mysigt. Just för att fönstren att stora och gardinlösa. Men jag vet också att det finns människor som inte gillar att synas här. De tycker att de sitter som i ett akvarium – på en plats som det är lätt att se in till då det är mörkt ute.
I början av veckan stänger baren så här vintertid redan klockan sju på kvällen. Det tycker jag att är synd, men jag förstår att det är av lönsamhetsskäl.
Varför går inte folk i Lovisa ut om kvällarna? Skäms de för att synas på krogen, är de rädda för vad andra ska tänka? Är det skamligt att gå ut en måndagskväll eller mitt i veckan?
Man kan ju ta en kopp kaffe om man inte vill dricka öl eller vin.
Vi hade ett möte med en förening här i går och det var hur mysigt som helst, men någon trängsel var det ju inte.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 