… börjar jag snart ha i min samling. Med posten fick jag de här av den vän häromdagen.
Har sedan tidigare även sand, snäckor och stenar från resor jag gjorde med ex-maken. Det är några av rätt få minnen som jag ännu sparat, för de finns i en stor genomskinlig vas där jag kan bränna små värmeljus.
… ser mycket ut som just nu då snön kommit och många träd saknar löv.
Det var BPs kommentar på mitt förra inlägg, att också den bilden såg svartvit ut om inte den gröna ängeln varit med.
BP brukar också säga att det är så lugnt i Lovisa, inga människor i rörelse 🙂 Verkar som om jag lyckas fånga just de situationerna ganska väl.
Under Lovisa Historiska Hus-evenemanget vimlar det av folk här. Men i dag var det rätt tomt. Tycker ändå bilden visar en fin del av Lovisa, och skulle inte en del färgade hus synas längre bort, och om inte gatan hade lite smutsgul snö… då hade man kunnat tro att också den här bilden var svartvit.
… sade jag till världen då jag tog den här bilden kring halv nio på morgonen.
Det är utsikten från mitt köksfönster.
Ni som känner mig vet att jag inte tycker om gardiner, så jag har inga sådana, inte ens en kappa, i köket. Persiennerna får vara nere på det här sättet, men inte slutna ens till natten.
Förmiddagen har börjat med ett litet översättningsjobb. Senare i dag ska jag föra kvitton, fakturor och andra viktiga papper till min bokförare. Sedan gör jag en artikel om en förening som ska jubilera och så är det redaktionsmöte.
Häromkvällen satt jag med en god vän och filosoferade på en krog.
Hahaa, jo – jag kan förstå om ni nu blir oroliga och tänker att hon sitter på pubar alla dagar 😀
Det facto har jag varit ute rätt sällan efter sommaren och flytten. Har trivts så bra hemma och haft rätt mycket jobb.
När jag gick hem var klockan inte mer än 21.30 men det är ju mörkt redan vid halv fem så här års – så här bjuder jag på ett par stämningsbilder från fina Lovisa ❤
Det var i måndags, innan snön som kom i dag.
… kanske inte för 2016, men för vintern 2016–2017 i alla fall 🙂
Det var skojigt att skriva statusuppdateringen ”På väg till en pub i Kotka” på Facebook då klockan bara var halv tolv på dagen. Fick en massa roliga kommentarer, och kanske någon på allvar tänkte att nu har den där Carita nog dekat ner sig totalt 🙂
Men jag var på jobb. En Lovisakonstnär ställer ut i Pub Albert på Kotkankatu och jag skriver om den till Nya Östis.
Så säger meteorologen, att vi ska få snö endera dan. Bortåt tio centimeter.
I morse var det minus tre grader och trädens grenar var frostbitna.
Den här bilden tog jag i lördags i Björneborg. Jag tyckte det var lite roligt att ungefär samtidigt se en nästan likadan bild hos Nicki 007.
Ja, och så lottade jag ut Muminbokmärket. Jag har meddelat Jeanette att hon vann – grattis! Och tack till alla som deltog!
Rocklegenden från bandet Hurriganes har kommit ut med en bok. En journalistkollega intervjuade honom nyss med anledning av detta. I sammanhanget bad han om att få en signerad bok till mig.
Jag har själv träffat Remu Aaltonen två gånger. En gång hemma hos honom i Vik i Helsingfors och en annan gång på Kapellet i Lovisa. Bägge gånger i intervjuernas tecken.
Så då min journalistkollega sa att han tror att jag är nämnd i Remus bok blev jag ganska nyfiken. Hur kommer det sig att han minns just mig?
Remu hade sagt att han kom ihåg den där kvinnan som han hade burit på sin rygg upp för en brant trätrappa.
Men nu visade det sig att han tydligen burit många kvinnor upp för branta trätrappor 😀 Och kvinnan han skrev om var INTE jag. I och för sig var hon blond. Men det var enda beskrivningen som stämde in på mig. Resten handlade om en tämligen intim situation. Och en sådan har jag inte varit med om med rocklegenden.
Men det var kul att få boken ändå. Signerad med hjärta och allt.
När han skrev ”Caritalle ❤ Remu” tänkte han förmodligen på den där heta träffen som inte var jag – men so what? 😀
Detta ensamma löv så jag häromdagen och kunde inte gå förbi det utan att föreviga det.
Ha en färgglad dag!
När jag steg in i supporterbussen i går frågade några hur det är med knäet. ”Bra” svarade jag, ”men vi får se hur det känns när jag kommer hem”.
Det var ju lite så där skämtsamt sagt, men jag borde ha hållit truten. För mitt under matchen kommer en spelare flygande över sargen vilket leder till att vår supportertrumma slår mot mitt ben. Det gör jäkla ont när metallkanten träffar benet, men jag tänker inte så mycket på det eftersom matchen är jättespännande.
När matchen är slut ser jag att jag har en bula under knäet, stor som en tennisboll! Får låna en ispåse av laget och har den tryckt mot benet på väg hem. Bulan blir mindre och i dag återstår ”bara” ett stort blåmärke.
Skadan antar de rätta färgerna – gult och blått. Heja Tor och heja Sverige 🙂
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 