… som inte kom lägligt… men när gör den det?
Sämsta tänkbara tillfälle ändå, för just i dag hade jag planerat få in slutspurten då det gäller packandet inför flytten…
… och jag som inte varit sjuk en enda dag sedan jag flyttade hit!
Kunde knappt sova i natt. Hade hjärtklappning och feber. Behövde snyta näsan titt som tätt.
Men vad annat kan jag göra än fortsätta fylla flyttlådorna?
Har i alla fall förstått att be om hjälp med att få hem lite medicin och näsdukar och frukostbröd.
… sedan är det dags för Lovisa Historiska Hus.
Bjuder här på en liten bildkavalkad. Antalet hus som deltar är så många att jag omöjligt får alla med här. Det får lov att bli ett axplock, resten kan du bekanta dig med via den här länken.
Visst är det fantastiskt att människor öppnar sina hem under två dagar för alla intresserade. För att berätta om hur de renoverat, för att dela med sig av tips, för att umgås, för att visa det bästa av Lovisa.
Det försöker jag fortsätta med.
Dels handlar det om att våga visa bilder på mig själv fastän jag här är förkyld och inte enligt egen åsikt alls till min fördel. Dels handlar det om att våga säga att jag tycker väldigt mycket om att vara en av medarbetarna på lokaltidningen Nya Östis.
I dag firades staden Lovisas namnsdag och därmed arrangerades marknad på torget. Nya Östis var där och delade ut dagens tidning och pratade med läsare. Det är helt underbart att möta folk öga mot öga. Att få höra deras åsikter om tidningen, vad de tycker att är bra och vad de anser kunde bli bättre.
Jag blev glad då jag i dag fick ett meddelande där en person skrev att jag är modig och energisk.
Men sedan började jag fundera över om det är en sådan bild jag ger av mig själv? Och jag undrar om den bilden är förljugen?
Jag är ju inte alls hela tiden tuff och orädd. Ofta känner jag mig vilsen och orolig. Stundvis har jag ångest för allt möjligt. Mitt dåliga självförtroende har präglat mycket av mitt liv, konflikträdslan likaså.
Jag kastar mig förvisso utan rädsla in i olika projekt, säger ”jo” och ”ja” oftare än ”nej”.
Men när det sedan gäller att leda en kurs eller hålla ett föredrag är jag jättenervös och tror att jorden ska rämna under mina fötter. Kan jag aldrig lära mig vad som är rätt och vad som inte passar mig? Överskattar jag min förmåga?
Jag vill bemöta alla vänligt, jag vill vara snäll, öppen och ärlig.
Därför skriver jag också min blogg såsom jag gör.
Jag tror för det mesta gott om alla och inser först då det är för sent att alla inte vill mig väl. Att vara beräknande, att spela en roll och hålla på med intriger – det passar inte mig.
Jag fortsätter envist gå de vägar jag vill och göra sådant jag tror på.
Kanske det är det som kallas mod?
Jag tycker om murar, stenar, sådant som är gammalt. Också svart, brunt och vitt. Rostiga detaljer, metall, järn.
Det har varit full fräs från morgon till sen eftermiddag, och jobbet tar inte slut… för jag ska ännu skriva lite i kväll och fortsätta packa.
Allting börjar ändå kännas allt mer rätt nu. Jag har varit orolig för än det ena och än det andra, men då jag besökte nya bostaden i dag bestämde jag mig för att ”det här ska bli bra”. Med rätt inställning kommer jag troligen långt!
Träffade Daniel Sanz, finalisten från The Voice of Finland, också i dag. Vi är vänner sedan våren då jag intervjuade honom för tidningen Östnyland och jag vill göra allt jag kan för att puffa honom vidare i karriären. Han har också såsom jag gett upp ett annat jobb för att följa sitt hjärtas röst. Hans dröm är att kunna leva på musiken.
Nu ska han uppträda på Lovisa Historiska Hus, lördagen den 27 augusti kl. 12-14 på Saltbodtorg. Där händer också mycket annat, även på söndag, så missa inte evenemanget!
Direkt då jag såg det här fönstret visste jag att det måste förevigas.
Finns på Knehtilän luomutila i Hyvinge.
… så gillar du det här. Ett vilorum i Aboretum Magnolia i Lojo.
Klematis är också en av mina favoritväxter. Hade sådan vid en vägg då jag ägde ett hus. Kanske man kunde testa på en inglasad balkong?
Måndagen behöver inte vara en stressfaktor.
Låt oss göra måndagen till en bra dag!
Varför inte börja veckan med att vila och ta det lugnt om det bara är möjligt 😉
… ytterligare tio lådor. Jag fattar inte att jag orkat hålla på 🙂
Men jag fick också hjälp av en vän då det gällde att ta ner tre lampor från taken och två gardiner. Vi kollade en Ikea-hylla och konstaterade att den är klar för flytt, behövde inte skruvas isär mer än jag redan gjort.
Vad skulle jag göra utan vänner som självmant anmäler att de kan hjälpa med allt möjligt?
Det får mig att tänka på att det måste finnas massor av ensamma personer i olika åldrar som hela tiden är i behov av hjälp med stort och smått.
Det här kunde ge sysselsättning åt något slag av gårdskarl i små samhällen.
Men kanske byråkratin däromkring åter en gång sätter käppar i hjulen för verksamheten … ?
Började bläddra lite och läsa i de dagböcker jag skrivit efter skilsmässan 2014. Det känns bra att jag skrev ner allt då, precis hur jag upplevde det chockartade, hur mycket jag grät, vilka frågor jag ältade, vilken ilska jag kände.
Sakteliga har dagböckerna sedan dess fått ett nytt innehåll.
Jag genomgår en process, och den är inte slut än.
Den här flytten, som är min andra inom loppet av två år, utgör en stor och viktig del av processen som handlar om att gå vidare i livet.
Därför tänker jag att allting har en mening.
Jag vill minimera antalet ägodelar. Inte ha omkring mig något mer än jag nödvändigtvis behöver.
Det är inte lätt att avstå från saker, att slänga, att sälja eller att ge bort.
Men det går. Och det känns lika bra varje gång.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 