Nu går det verkligen undan i naturen. Efter ganska ihållande regn slår knopparna ut fort då värmen kommer. Jag försöker njuta i nuet, varje gång då jag är där ute. Jag låter handen svepa över buskar där löven ännu inte spruckit ut. Jag går långsamt. Känner fötterna mot asfalt, grus och sten. Andas in nuet. Hör fåglarna sjunga, känner solstrålarnas värme.

Den här bilden har inget med glädjen jag känner i nuet att göra.
Den här dagen var nämligen inte så kul på jobbet. Vi visste att förändringarnas vindar åter skulle blåsa.

Själv har jag gått genom så stora förändringar i mitt liv de senaste två åren att jag vågar lita på att livet bär. Allt ordnar sig. Det kan låta som en likgiltig tanke, men jag lovar att det inte är det.
Jag är inte alls säker på att just jag får behålla jobbet. Men jag tror att livet ordnar sig ändå. Det har det gjort hittills. Hur många smällar på käften jag än fått.

Det som kändes positivt i dag efter personalinformationen var att verkställande direktören gav oss tillstånd att öppet tala om läget. Och bra känns det också att bolaget åter vill satsa på det renodlat lokala.
Det är där framtiden finns. Läsarna är beredda att betala för ett unikt material som de inte kan få någon annanstans.