… skulle det väl kännas att glida runt i den här bilen!
Att hyra den för en timme lär inte ens vara dyrt.
I går forslade den kunder från lokala hotellet till en plats utanför centrum där det arrangerades en konsert.
Del 11 i serien finns HÄR.
… men är alltid nöjd då jag kommer från frissan.
Hörde nyligen på radion en man som berättade att hans fru ALDRIG var nöjd då hon kom från frissan. Hon lär för det mesta ha gråtit efter varje besök, och inte hjälpte det fastän hon bytte salong.
Jag tror att den kvinnans problem ligger på ett djupare plan. Det är inte frisörsalongernas anställda hon är missnöjd med. Men hon kanaliserar troligen sitt psykiska illamående via dem.
Jag har gått till samma frissa i trettio år, förutom då jag bodde i Sverige och några gånger då jag bara velat testa en annan salong.
Jag är inte rädd för att gå till någon annan, jag har bara varit så nöjd med henne jag går hos. För det där med frissabesök innebär ju så mycket mer än bara klippning och olika behandlingar. Man sitter ju där och talar om livet! ❤
I går skrev jag på Facebook att jag ska vara en soffpotatis hela helgen.
Det är nämligen höstlov i vår region och förr hade barnen lov från skolan för att hjälpa till att ta upp potatisarna därhemma.
Så någon liten anknytning till potatisar ville jag ha.
Men uppdateringen var nog ändå lite överdriven – skrivet i ett slags trots 🙂
Det jag ville säga var att jag gör det jag vill och delvis måste då jag är ledig.
Det blir alltså inga bilder av en Carita som ligger svettig under hävstänger på gymmet.
Dagar då jag jobbar är det svårt att klämma in saker som måste göra. Bilen ska besiktigas en gång per år och där var jag och Svensson, som han heter, i dag. Det gick bra! Jag får köra med min kära bil ett år till.
Han är numera helt min, den delade vårdnaden med ex-maken upphörde för några veckor sedan.
Sedan körde jag till badstranden och tog några bilder. Hösten har redan en längre tid visat sig från sin bästa sida – och jag tror det fina vädret ska hålla i sig hela min ledighet – det vill säga till söndagens slut.
Vi har stora hjältar som kämpar med och mot sina sjukdomar.
Vi har anhöriga och vänner till de insjuknade som ställer upp i vått och torrt och som visar hjältemod både under svåra behandlingar och även efteråt, då sjukdomen kanske tagit den käraste ifrån dem.
Och så har vi många människor som på olika sätt stöder forskningen, inte minst den som har med cancer att göra. De är också små hjältar i vardagen.
Med posten kom ett brev i går. I kuvertet fanns ett vackert pärlarmband.
Ett ❤ -varmt tack till Anna för gåvan!
… men kan tyvärr inte visa den ännu för den ligger på en intern server. Men så fort den läggs ut så att vem som helst kan se den bifogar jag länken!
Filmen, eller det nyhetsliknande inslaget, blev 2 minuter och 39 sekunder långt. Jag lärde mig hur man sätter klipp efter varandra och hur man fogar in övergångar så att det inte blir för brutala brytningar mellan klippen. Jag gjorde en voiceover, alltså lät ett klipp med röst gå över ett klipp där jag filmade ett rum.
Jag lärde mig också hur man kan dämpa störande ljud, till exempel då en bil kör förbi och nästan överröstar den som intervjuats. Jag placerade in stillbilder där det behövdes och avslutade videon med en slutvinjett, en titel i svartvitt där mitt och bolagets namn skrevs in.
Efter två roliga kursdagar är jag både stolt och glad över det som var och en av oss kursdeltagare åstadkom.
Här tar toapappret och pappershanddukarna inte slut i första taget.
Del 10 i min serie med galna bilder.
… får och kan lära sig nya saker!
– Hej, jag heter Carita Liljendahl och jag kommer från KSF Medias TV.
Kanske inte riktigt sant men nästan 🙂 För i dag fick vi lära oss göra videoinslag i första hand avsedda för webben.
I morgon fortsätter kursen med editeringsverktygen, så vi lär oss klippa också.
Först fick vi lära oss fälla upp stativet. Det fanns många skruvar och rörliga delar där minsann… Sedan skulle vi fästa kameran på det och koppla mikrofon och hörlurar. Efter några korta övningar tittade vi på filmer som kollegor i Helsingfors gjort på sin kurs.
Att det är viktigt med ett bildmanus innan man börjar filma lärde vi oss också. Det behövs närbilder, bilder tagna längre ifrån, stillbilder och allt möjligt annat som gör den slutliga filmen levande.
Mitt första nyhetsliknande övningsinslag gjorde jag i dag på eftermiddagen i Lovisa. Om det får godkänt av kurslärarna och om jag får lov att visa det sätter jag in länken till inslaget här en annan dag.
Jag har alltid tyckt lite synd särskilt om radioreportrar som ska såväl banda som fotografera stillbilder och ta videosnuttar till webben. I mitt stilla sinne har jag tänkt ”vad skönt att jag slipper göra det”. Nu är man där själv, ibland i samma situation. Och jag tycker det är jättekul!
Allt ska ju inte videofilmas men en hel del gör sig förstås mycket bättre på video än i papperstidningen.
Det närmar sig, inlägget nummer 100.
Jag känner lite prestationsångest redan 🙂 Vilket fönster ska få äran att bli jubileumsfönster?
Fönstren finns i huset Forums trappuppgång och jag fick syn på dem då jag var där och gjorde en artikel om Flickornas dag. Därav de rosa ballongerna i ena fönstret. Utsikten är mot en bakgård och kanske inte den vackraste, men jag gillar stora gardinlösa fönster.
Del 95 i serien finns här!
Snart ÄR det jul … och det skulle inte ha förvånat mig om jag hade sett en jultomte i affären i lördags. Men tillsvidare hittade jag bara julgodis och adventskalendrar. Har dock på Facebook sett kompisars bilder av adventsstakar och julprydnader som finns till salu.
Det känns bara så märkligt hur tiden rusar. Snart har halva oktober gått.
Och det där med att livet på jorden går vidare vad som än sker.
Mitt i min vardagslunk, eller i min vardagsbrådska, delas Nobelpris ut och terrorattacker skördar liv.
Inom loppet av fyra dagar gick också tre personer jag kände bort. Ingen av dem tillhörde den riktigt närmaste vänkretsen men jag berördes ändå djupt av vart och ett dödsbud. Det var människor jag på olika sätt hade lärt känna, och nu finns ingen av dem mer.
När en sten kastas i vattnet bildas ringar på ytan. Lite så är det med sorgen också, den når ut i cirklar, vida omkring och berör många.
Ta väl hand om varandra ❤
En gång i somras fotograferade jag en hög med skor på ett barnläger.
I går visste jag inte riktigt var jag skulle hänga jackan då jag kom till den här platsen …
Men jag gjorde så som många andra, klev ur stövlarna och lade sedan kappan på en hög där det redan fanns en massa andra jackor 🙂
Del 9 i min smågalna serie finns HÄR.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 