Här tar toapappret och pappershanddukarna inte slut i första taget.
Del 10 i min serie med galna bilder.
Hur galet som helst, del 11
Tänk att man ännu i denna ålder…
… får och kan lära sig nya saker!
– Hej, jag heter Carita Liljendahl och jag kommer från KSF Medias TV.
Kanske inte riktigt sant men nästan 🙂 För i dag fick vi lära oss göra videoinslag i första hand avsedda för webben.
I morgon fortsätter kursen med editeringsverktygen, så vi lär oss klippa också.
Först fick vi lära oss fälla upp stativet. Det fanns många skruvar och rörliga delar där minsann… Sedan skulle vi fästa kameran på det och koppla mikrofon och hörlurar. Efter några korta övningar tittade vi på filmer som kollegor i Helsingfors gjort på sin kurs.
Att det är viktigt med ett bildmanus innan man börjar filma lärde vi oss också. Det behövs närbilder, bilder tagna längre ifrån, stillbilder och allt möjligt annat som gör den slutliga filmen levande.
Mitt första nyhetsliknande övningsinslag gjorde jag i dag på eftermiddagen i Lovisa. Om det får godkänt av kurslärarna och om jag får lov att visa det sätter jag in länken till inslaget här en annan dag.
Jag har alltid tyckt lite synd särskilt om radioreportrar som ska såväl banda som fotografera stillbilder och ta videosnuttar till webben. I mitt stilla sinne har jag tänkt ”vad skönt att jag slipper göra det”. Nu är man där själv, ibland i samma situation. Och jag tycker det är jättekul!
Allt ska ju inte videofilmas men en hel del gör sig förstås mycket bättre på video än i papperstidningen.
Fina fönster, del 96
Det närmar sig, inlägget nummer 100.
Jag känner lite prestationsångest redan 🙂 Vilket fönster ska få äran att bli jubileumsfönster?
Fönstren finns i huset Forums trappuppgång och jag fick syn på dem då jag var där och gjorde en artikel om Flickornas dag. Därav de rosa ballongerna i ena fönstret. Utsikten är mot en bakgård och kanske inte den vackraste, men jag gillar stora gardinlösa fönster.
Del 95 i serien finns här!
Livet går vidare, vad än händer
Snart ÄR det jul … och det skulle inte ha förvånat mig om jag hade sett en jultomte i affären i lördags. Men tillsvidare hittade jag bara julgodis och adventskalendrar. Har dock på Facebook sett kompisars bilder av adventsstakar och julprydnader som finns till salu.
Det känns bara så märkligt hur tiden rusar. Snart har halva oktober gått.
Och det där med att livet på jorden går vidare vad som än sker.
Mitt i min vardagslunk, eller i min vardagsbrådska, delas Nobelpris ut och terrorattacker skördar liv.
Inom loppet av fyra dagar gick också tre personer jag kände bort. Ingen av dem tillhörde den riktigt närmaste vänkretsen men jag berördes ändå djupt av vart och ett dödsbud. Det var människor jag på olika sätt hade lärt känna, och nu finns ingen av dem mer.
När en sten kastas i vattnet bildas ringar på ytan. Lite så är det med sorgen också, den når ut i cirklar, vida omkring och berör många.
Ta väl hand om varandra ❤
Hur galet som helst, del 10
En gång i somras fotograferade jag en hög med skor på ett barnläger.
I går visste jag inte riktigt var jag skulle hänga jackan då jag kom till den här platsen …
Men jag gjorde så som många andra, klev ur stövlarna och lade sedan kappan på en hög där det redan fanns en massa andra jackor 🙂
Del 9 i min smågalna serie finns HÄR.
Marknad och match
I dag har jag besökt en skördemarknad vid gamla byskolan i Köpbacka. Köpte ett jästbröd och åt plättar. All heder åt folk som orkar hålla på med allt från att baka till att fånga fisk och steka eller halstra den. Här såldes också handarbeten och bastukvastar för att bara nämna en del av allt.
Genast när marknaden öppnade ringlade kön till fiskförsäljningen lång.
Har haft mycket att göra i dag. Jobb för tidningen mitt på dan, den internationella flickdagen firades också i Lovisa.
Och jobb för Lovisa Tor på kvällen. Trots en bra öppning med 4-1 efter första perioden orkade hemmalaget inte riktigt till slut och det blev förlust med siffrorna 5-7. Men säsongen har ju bara börjat!
Skyltsöndag, den 11 oktober 2015
Det torde vara helt klart vad man serveras då man stiger in genom den här dörren.
Och då man druckit tillräckligt många stop kan man behöva gå på toa.
Men till den som jag skyltar om här är det lite väl lång väg för den ligger i Tallinn 🙂
Stjärnorna på plats
Gåvorna jag fick av min bloggvän Snede och som jag skrev om här har nu kommit på plats.
Tack till min syster för idén med de självhäftande krokarna. Jag köpte dem i dag och det var inte så mycket annat jag hade på min lista än toapapper och skokräm.
Men gissa vad jag kom hem med? Jo, en klänning, torrschampo, klisterbilder, både stora och små ljus och bröd köpt på torget (vill understöda dem som står där och säljer i väder och vind).
Allt är sådant jag kommer att använda och behöver 🙂
Vacker vägg, del 20
Lite suddig blev den här bilden men vi ska inte vara kräsna och för stränga mot oss själva här i bloggvärlden.
Den här griffeltavlan, full av inspiration och idéer, finns i Lappträsk där invånarna med talkokrafter skapat Hela byns arbetsrum.
Mer om det kan du läsa här.
Och vacker vägg del 19 finns här.
Det är den här tiden på året..
… och fastän man VET att bilfönstren måste skrapas och att det krävs minst tio minuter mer innan man kommer i väg, så blir man likt förbenat försenad den första dagen det sker. Tills man förstår att man behöver tio minuter mer för rutinerna på morgonen 🙂
I dag hade jag min sista terapisits. Jag började gå där i maj för snart ett och ett halvt år sedan. Den första tiden gick vi ibland tillsammans med ex-maken och jag är väldigt tacksam för att han gav sin tid till det här, fastän det inte handlade om att hitta tillbaka till varandra. Terapin gav oss något på varsitt håll, och när jag i dag kramade terapeuten tackade hon också för att hon fått lära känna oss och vara med på den här resan.
I maj 2014 hade jag knappast trott att jag med ett brett leende på läpparna skulle lämna hälsovårdscentralen ett och ett halvt år senare. Men det gjorde jag. Och även om resan många gånger var tung och fylld av både tårar och obesvarade frågor vet jag med facit på hand att jag inte skulle stå där jag står i dag, om jag inte sommaren 2014 hade förstått att jag behöver hjälp för att ta mig genom den livskris som skilsmässan utlöste.
Därför säger jag till alla som av olika anledningar mår dåligt. Krisen må handla om vad som helst, men sök hjälp – sådan finns att få.
