… också i Lovisa. Men är det inte lite sorgligt ändå? Att se de här övergivna granarna?
En tid fick de stå i människors hem. Pyntade med dekorationer och ljus. Nu ligger de här övergivna.
Tror ni granarna är döda? Eller finns här ännu liv kvar, och längtar de i så fall förgäves tillbaka till skogen?
… mellan Lovisa och himlen kanske?
Vi hade sol och minus tio grader mitt på dagen, så jag tog en promenad på trekvart. Hann knäppa ganska många bilder, den här gången med systemkameran. Så jag kommer att portionera ut dem under den här dagen och under slutet av veckan.
Beslutet jag skrev om tidigare att jag måste fatta är fattat och den inblandade parten hjälpte också till på sitt sätt. Jag ska berätta hela den storyn här en annan gång. För också de mindre lyckliga berättelserna ska få plats på min blogg, jag vill inte att det här är en ytlig, glättig, tillrättalagd plats. Livet är inte alltid en solskenshistoria eller en glansbild.
Det är min syster som har tagit bilderna. Jag tycker hon borde starta en egen fotoblogg. Tror den skulle hitta sin publik.
Men jag tackar för att jag fick lov att publicera bilderna, och kanske jag i morgon själv går ut med kameran.
Meteorologen har lovat många minusgrader, så få se…
Dagen började bra på jobbet med kaffe och salta muffins på Hotel Degerby Bar Café. Där berättade man om författarträffarna, som också kallas bokcafé här, som från och med instundande lördag arrangeras i hotellets bar. Träffarna är väldigt populära.
Så Lovisa har verkligen placerat sig på kartan i det här sammanhanget. Förlag och skribenter från andra orter hör av sig, de vet att de får publicitet via lokaltidningarna då de besöker Lovisa.
Jag var faktiskt själv en av de första gästerna på cafeterian då min debutroman hade kommit ut 2007.
Så alla litteraturvänner i Lovisa med omnejd. Lördagen den 10 januari intervjuar Thomas Rosenberg författarna Maria Romantschuk och Pirjo Houni som skrivit boken Ei, rouva presidentti. Hotel Degerby Bar Café kl. 13-14.
… om alla nya smaker som finns i chokladdiskarna.
Marabous och Fazers originalsorter har berikats med smaker av nötter, lakrits, salt, dajm, digestive, frukter… variation i all oändlighet.
Inte kan man beskyllda tillverkarna för att var fantasilösa.
Men det bästa av allt är ändå Karl Fazers orginial blue…
Och nej… detta inlägg är INTE sponsorerat av Fazer 🙂
Också den där bilden tog jag någon gång i december. Var på väg hem från en privat fest hos en väninna. Det var lugnt och tyst i vinternatten.
När jag rensade bland bilderna i mobiltelefonen hittade jag den här och började fundera över ordet fasad.
Varför är det så viktigt att upprätthålla en fasad? Eller är det viktigt? Att utåt visa att allt är bra fastän det inte är det? Vi vet inte vad som händer innanför andra människors fyra väggar, och allt behöver vi inte heller känna till. Men där kan förekomma våld, ensamhet, sjukdom. Lika väl som trygghet, glädje, lycka.
Ibland får jag skäll för att jag är så öppen på min blogg. Men mestadels får jag uppmuntran och tack. För att jag inte visar en fasad, något tillrättalagt, utåt.
Ändå vet ju vem som helst att jag inte kan berätta precis allt här, hur gärna jag än ville. Väldigt mycket skrivs i täckta ordalag.
Och det får mig att undra om jag trots allt upprätthåller en fasad. Eller om det mer handlar om att skydda andra människor – inte blotta deras liv, inte få fasader att rämna där.
Att skriva om positiva och glättiga saker är lätt. Att skriva om det tunga och ledsamma är svårare.
Det är en balansgång det här med att vara öppen.
… festen mår jag bra fastän jag kom hem först halv tre på natten 🙂
Jag kunde sova lugnt till tio så jag fick de där 7-8 timmarna jag behövde.
Tyckte jag blev fin i håret då jag varit hos frisören så nu är jag modig och lägger upp en bild på mig själv.
Och så måste jag visa en bild som kanske inte ser så smaklig ut. Men pizzorna vi beställde till supporterfesten var goda, tyckte i alla fall jag.
Orkar sällan äta upp en hel, så den andra halvan äter jag i dag.
Mest humoristiskt kändes det att gå till lokala krogen och hos dörrvakterna lämna en kasse med en kanister vin och en halväten pizza 🙂
… tagen av en märklig person (jag) som är på ett märkligt humör på grund av ett märkligt förhållande jag håller på att reda ut.
Bilden är tagen genom persiennerna från frisörsalongen. Min bil syns inte på bilden eftersom jag på grund av mannen med stoppskylten parkerade en bit ifrån.
Jag frågade vad han höll på med men fick bara ett leende till svar. Sedan började han prata i en walkie talkie. Märklig man, tänkte jag. Det verkar vimla av märkliga män i mitt liv…
Det visade sig att mannen var en av många trafikvakter eftersom inspelningarna av filmen Onnelin ja Annelin talvi (Adas och Gladas vinter, länken tyvärr bara på finska) pågår i Lovisa. En barnfilm har gjorts här redan tidigare, under sommartid. En trailer av den syns längst ner på sidan jag länkade till.
Humöret är lite bättre i dag än igår då jag på kvällen var rejält arg. Men det är bra att låta känslor pysa ut, tror jag.
I kväll ska jag festa loss med vänner som jag känner, människor som jag varit nära i många år, som vet vad jag varit med om och i vars sällskap jag kan vara helt mig själv. Det är Lovisa Tors supportrars vinterfest. Hoppla!
Ungefär så här ser det ut också i dag på Lovisa torg. För snön som föll till jul har nästan försvunnit. Men bilden togs för en knapp månad sedan.
I dag blåser det också alldeles infernaliskt, så man tror plåttaket ska fara i väg och det kanske det också gör – vem vet?
Jag är fortsättningsvis lite dyster i sinnet. Måste inom kort fatta ett beslut och det kommer att bli svårt. Men i den här sinnesstämningen orkar jag inte vara allt för länge. Livet är för kort för det.
I morgon har vi fest med Lovisa Tors supporterklubb. Alltid något att se fram emot. Och så ska jag till frisören, det piggar också upp.
Nya tag i morgon alltså!
… för mig var den här selfiepinnen. Och selfiepinne är i sin tur ett av flera nya ord på Språkrådets nyordslista 2014.
Annars lär årets julklapp varit aktivitetsarmbandet.
Ser nu att jag borde ha putsat telefonen innan jag fotograferade, men… ska jag ha en vardagsblogg ska den visa sanningen 🙂
Den här selfiepinnen symboliserar en del av mitt liv just nu. Jag har ingen sambo eller äkta hälft som kan fotografera mig, och då kommer pinnen väl till pass. Nu slipper jag förvrängda ansiktsbilder och en arm som ser extra tjock ut.
För att ännu återgå till julen och nyåret kan jag säga att julhelgen förlöpte bra. En kväll firade jag med systerns familj och andra kvällar med vänner.
Att nyårskvällen skulle kännas extra svår hade jag inte väntat mig, men redan kvällen innan var jag ledsen.
Jag kom ihåg fjolårets nyår då maken och jag sköt raketer på släktens sommarställe och skålade i skumpa på det sätt vi alltid brukat. Med handlederna virade runt varandras, som ett slags kärlekslås.
Nå, nu har det låsets brutits upp och nya vindar blåser i mitt liv. Nyårskvällen blev helt bra trots allt. En stund var jag med min syster och sedan sköt vi fyra små raketer hos mor. Vid tolvslaget stod jag ensam på balkongen och tittade på fyrverkeripjäserna som andra avfyrade.
Så här nästan på dagen åtta månader efter första maj då mina framtidsdrömmar krossades kan jag säga att livet går vidare. Svackorna är inte lika många mer, gråtattackerna färre.
Men inte är jag riktigt så glättig som jag kan verka här på bloggen. Ändå är den ett andningshål. Här får jag respons och kramar och uppmuntrande ord – och jag hoppas många av er vill följa mig också under 2015 – då jag med öppna sinnen vill gå mot nya äventyr.
