Som jag skrev i årets sista inlägg skulle jag köpa tomtebloss men plötsligt stod jag där med fyra små miniraketer i min hand. Vet inte hur det gick till men å andra sidan kostade de bara fyra euro och slutligen hade vi riktigt kul för den summan. Och inte tycker jag någon kan beskylla mig för att vara en miljöbov heller. Mor lovade plocka bort skräpet följande dag, för att jag sa att hon inte fick röra vid dem genast då vi hade bränt dem.
Riktigt vackert tyckte vi.
På Facebook skrev jag så här: Var nyss och skrämde… nej alltså roade, min kära mor med fyra raketer. Gjorde så som finnar mest, hade inga skyddsglasögon, var onykter och lyckades precis halka i skydd av bilen (som en annan rattade) innan det började smälla och gnistorna flög åt alla väderstreck. Efteråt låg röken tät över moderns gård så ingen såg när den skyldiga avlägsnade sig. Sign. Är gooär ti yvidriva.
Jag skriver ingen årskrönika men brukar istället presentera mitt bloggår i siffror.
Året började ganska normalt, snäppet bättre än året innan, och det har varit glädjande att se att antalet visningar av mina sidor och besök på dem långsamt med stadigt ökat. Under januari-maj hade jag mellan 3000 och 4700 besökare månatligen.
Statistikstaplar på WordPress.
Den första maj kom jag på att min man hade träffat en annan kvinna. Under ungefär ett halvt års tid hade han haft ett förhållande med henne bakom min rygg. Insikten överrumplade mig totalt.
Under hela maj månad och en bra bit in i juni skrev jag ganska vanliga inlägg. De som kände mig bra märkte nog ändå att allt inte stod rätt till.
Den 18 juni beslöt jag mig för att på bloggen berätta om det som hänt. Att skriva om mina känslor blev en del av mitt sorgearbete. Det är en process som fortfarande pågår fastän det i dag är åtta månader sedan jag kom på vad min på den tiden mest älskade person hade gjort mot mig.
Jag skrev inlägget Skilsmässobloggen?, som fram till i dag haft 1263 läsare.
Och det var då det började hända.
Under tre månaders tid noterades min blogg för 75 000 visningar. Som mest hade jag närmare tvåtusen läsare på en dag.
Och för att göra en lång sifferhistoria kort hade jag över hundratusen fler sidvisningar 2014 än 2013. Siffrorna steg från 35 692 till 138 609.
Jag hade tänkt filosofera lite kring vad det kan bero på att bloggar om olika livsöden intresserar läsare, men då blir det här inlägget för långt.
I stället tackar jag alla som på riktigt engagerat sig i mitt liv, som kommenterar och som på olika sätt stöttar mig så jag kan stappla vidare på livets stig.
Nu hoppas jag att mitt 2015 blir bättre än fjolåret, även om det kan innebära att jag tappar lite läsare 🙂
HÄR finns min årsrapport från WordPress. Den visar vilka inlägg är mest lästa, vilka vägar läsarna hittat min blogg och vem som kommenterat mest hos mig. Kolla gärna deras bloggar också genom att klicka på bloggarnas namn. Då kommer ni att hitta många fina bilder och läsvärda inlägg!
Egentligen hade jag tänkt köpa tomtebloss men de var slut just på det stället jag skulle göra mina uppköp.
Adrian som är måttligt förtjust i mitt vurmande kring Bond tyckte att jag skulle låta Craig-figuren jag nyss köpte hålla i tomteblossen då vi skålar in det nya året…
– Hahaaa, ännu bättre, sa han då han såg att jag fingrade på ett paket med fyra miniraketer. Låt Bond hålla i dem!
– Alltså snälla älskade Adrian, säger jag. Jag kan låta fyra euro brinna upp, för det är vad raketerna kostade. Men vet du hur mycket Craig kostade med frakt och allt?
Nähäpp? Det ville Adrian inte veta heller.
Nåja, i dag anlände han då äntligen, Daniel Craig, även känd som James Bond. Han kände sig direkt hemma hos mig och pilade runt i lägenheten, poserade villigt i alla rum. Han låg också i min säng, men där såg han lite stel ut. Månne han inte ska mjukna lite då vi varit några dagar tillsammans ❤
Du kan alltid känna dig trygg i mitt sällskap, Madame.
Trygg i hans sällskap? Tror bestämt han håller pistolen bakom ryggen. Vet inte om jag vill ha honom stående där, stirrande på mig då jag sover… tycker han kunde klä av sig och lägga sig bredvid mig i stället.
Wanna go out for a walk, Madame?
Snälla Daniel, det är vinter i Finland, du behöver en jacka innan vi kan gå ut. Och bättre skor. Men visst, jag tar mig gärna en promenad med dig.
Finns förstås risk för att jag får människor i vita rockar efter mig om vi två går ut. Du vet, välmenande läkare och annan vårdpersonal som tror att jag inte har alla hästar i hagen.
I det stora hela känns det ändå bra att Daniel flyttat in hos mig. Fastän jag så här i början upplever att jag är ständigt iakttagen. Slår jag upp ett glas vin åt mig ska han ju också ha.
Men det dröjde inte mer än fem minuter efter att jag fotograferat honom innan jag såg honom le mot mig. Han blinkade på ögat också och jag log tillbaka.
Så den där nyårskvällen i ensamhet kan jag glömma.
… hade vi i morse och ännu några timmar mitt på dagen.
Sedan steg temperaturen så att den nu då jag har lunch här på jobbet är -12 grader.
Det lär ska bli mycket varmare i morgon, rentav plusgrader.
Så det gällde att passa på att föreviga den vintriga och soliga vyn från redaktionens fönster.
Min tredje bok i serien om Adrian Debutsky kom ut i september 2012. Efter det har jag skrivit mycket sporadiskt. Jag har knattrat ner olika kapitel men de har på inget sätt hängt ihop med varandra. Jag har bollat idéer om hur hans liv ska gå vidare.
En ny bok föds inte i ett nafs, särskilt inte då författaren är journalist på heltid. Och en del av inspirationen försvann i maj då den stora omvälvningen skedde i mitt liv. Då man genomgår en skilsmässa, där man själv är den överraskade och chockade parten, är man inte den mest kreativa människan.
Men i går frågade några vänner, som läst mina tidigare böcker, om en ny är på gång. Jag svarade helt ärligt att ingen ny bok helt allvarligt är på gång.
På något sätt satte frågan tydligen ändå i gång en process. För i dag var det hur enkelt som helst att sätta sig ner och bara börja skriva. Jag vet vad Adrian ska göra det närmaste halvåret, var han ska bo och vad han ska jobba med. Alldeles nyss fick jag ytterligare en idé om hur jag går vidare i boken vars första kapitel nästan är klart.
Men fråga mig inte när boken är klar 🙂 Utan ledighet från jobbet, som jag inte ens tänkt på att anhålla om, tar processen minst ett år.
Tycker ändå att det här med att jag åter är kreativ är ett tecken på att en det skett en positiv vändning i mitt liv.
Då jag läste rubriken ”Kyssarna är viktigt” hos Rabarberpolisen kom jag på att jag hade några kyssar hemma. Rabarberpolisens inlägg handlar om något helt annat än mitt, men som sagt, det inspirerade mig.
Brunbergs legendariska negerkyssar.
De här godsakerna har genom åren kallats ”Negerkyssar”. De kallas förmodligen något helt annat i dag, men just nu kommer jag inte på vad.
Man får ju inte ta ordet ”neger” i sin mun, vare sig då det gäller att uttala ett ord eller att äta en sådan här mumsig sak.
Det hände ju något med loggan på det där Kinagodiset i Sverige också. En kille kände sig förolämpad eftersom han hade sneda ögon.
Tänker inte gå in på det här i detalj för jag tror att saken upprör så många, på olika sätt. Antingen tycker man det är rätt att ta bort benämningen ”neger” eller en logga med en kines. Eller så tycker man det är löjligt.
Brunbergs negerkyssar, som jag fortsätter kalla dem, hade också en bild på lådan där en negerflicka pussar en negerkille. Inte nog med det snusket att de pussades… flickan hade en väldigt kort bastkjol också…
Än dröjer det innan båtarna läggs ut vid bryggorna på innersta Lovisaviken.
Passade på denna vackra vinterdag, med minus fyra grader och lite sol, att tillsammans med min syster åka runt och ta några foton.
Några båtar ligger på Skeppsbroområdet och övervintrar.Här brukar det gå livligt till om somrarna men i dag var det lugnt vid de gamla saltbodarna.Café Skeppsbron är igenbommad, men om dryga tre månader öppnar den troligen igen.Lugnt är det också här, framför sjöfartsmuseet, som inte syns på bilden.Paketjakten Österstjernan väntar också på sommaren.Någon har gjort en snöängel.
Bilturen gick sedan också förbi bastionerna, strax innan solen försvann bakom trädtopparna.
Det är åtta minusgrader så det blir säkert lite jobbigt att få fram bilen, men i dag måste det ske. Jag har inget viktigt att göra, ingenstans jag måste köra.
Men jag tycker om att köra bil så bara jag grävt fram min Svensson ska jag ta en liten tur med honom så han blir varm. Kanske jag fotograferar något på vägen också, som jag senare kan visa här.
Ha en fin annandag!
… like the first morning. Blackbird has spoken, like the first bird.
Det är ju en vacker sång, eller hur?
Och sagolikt vackert är det också utanför mina fönster. Vi har cirka tio minusgrader och sol. Kunde julen bli bättre?
Ett snöklätt träd utanför mitt fönster.
Och så här stämningsfullt var det hos min syster på julaftonen i går. Tack för god mat och fin samvaro med familjen!
