Fick vad jag önskade mig av jultomten

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

Jag fick flera paket av tomten men ett av dem innehöll en sak jag särskilt hade önskat.
En selfie-käpp eller selfie-pinne eller vad de nu än kallas på svenska.
Jeeee! Jag kommer att höra till dem man pekar på och skrattar åt.
Nämen titta vad håller tanten på med? Borde hon inte använda pinnen som promenadkäpp?
Nej nej nej – de som INTE har en selfie-pinne är hopplöst out, omoderna, efter sin tid och avundsjuka på oss som har en 😀

Första selfien med hjälp av stetoskop och bluetooth :-)
Första selfien med hjälp av stativ och bluetooth 🙂

Selfiepinnen är en hit i Japan och säkert i USA och i Europa också. Snart är det lika konstigt att vara utan detta teleskopstativ som att vara utan smarttelefon.

Sedan är det en annan sak om folk dör då åskan slår ner i pinnen…
Och jag tror inte att den här käppen kommer att användas bara som hjälp för att ta fotografier med mobilen. Folk är nog mer påhittiga än så.

Men i morgon ska jag börja ta massor av bilder!
God jul!

Öppnade redan två paket…

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer

… som jag fått av vänner, och som jag hade bestämt att jag skulle öppna innan jag åt frukost.
Antalet paket jag fick som barn och i yngre tonåren var väldigt många. Minns att jag räknade dem och skrev upp i min dagbok hur många de var och vad jag fick av vem.
Så här på äldre dar är det inte så viktigt med paket. Men visst är det roligt både att ge och att få några små, genomtänkta, kanske vackert inslagna paket, eventuellt med ett rim också.

Resterna efter de öppnade paketen som innehöll en necessär, choklad och lotter. Tusen tack till er som gav mig paketen <3
Resterna efter de öppnade paketen som innehöll en necessär, choklad och lotter. Tusen tack till er som gav mig paketen ❤

Snusktunnelbanan…

~ Carita Liljendahl ~ 11 kommentarer

… är så välanvänd att den måste ersättas med nya örngott.
Men så pass kul är örngottet med Snusktunnelbanan att jag inte kan slänga det. Trots att det sett sina bästa dagar, är slitet och har hål måste jag komma på ett sätt att använda kartan i alla fall 🙂

Jag bara älskar de här annorlunda namnen på T-banestationerna i Stockholm.
Jag bara älskar de här annorlunda namnen på T-banestationerna i Stockholm.

Men som den estet jag har blivit, eller kanske alltid varit – genom åren har jag bara speglat över allt på Adrian, så…
… köpte jag två nya örngott som matchar mina lakan och underlakan, som antingen är gråvita eller svartvita, helgrå eller helsvarta.
Och antagligen bidrog jag till att göra någon Marimekkochefs lön ännu lite fetare.

Svart och vitt.
Svart och vitt.

Stridstuppar på jobbet

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

Jag ser dem varje dag. Stridstupparna på jobbet.
De sitter på min Macbook air. Eller ofta ligger en av dem omkull.
Troligen för att den fått en knuff av den andra.
Jag vet inte hur det går till, för jag lyfter alltid upp dem, säger att de måste försöka vara vänner. Man får inte slåss.

- Det var ditt fel! - Nej, det var ditt!
– Det var ditt fel!
– Nej, det var ditt!

Men likt förbaskat ligger en av dem, ibland båda, på rygg då jag återvänder till jobbet. Jag förstår inte hur det har gått till, och frågar jag fåglarna skyller de på varandra.
Ändå kan jag inte låta bli att gilla dem.
Kanske för att de påminner om Adrian och mig.
Bakom de rynkade ögonbrynen döljer sig en märklig kärlek.
Och jag är säker på att fåglarna fnissar tillsammans då jag inte hör det.

Muskulösa brandmän med bringan bar

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

Ja, vad gör man inte för att locka läsare till bloggen? Men tyvärr, det blev inga sådana bilder i dag…

På redaktionens morgonmöte kom vi på att vi kanske borde ha en artikel som tangerar julen, eftersom vi i morgon kommer ut sista gången före den långa helgen.
Kanske vi kunde fråga hur de brandmän som har jour firar julen på stationen? Naturligtvis skulle vi ha fina bilder också. Vi drog några helt rumsrena skämt om muskulösa män med bar överkropp och en brandslang nonchalant hängande över armen.
Men saker och ting blir sällan som man tänkt sig. Dels är vi ju en seriös lokaltidning, dels hände det plötsligt något annat.
Jag råkade själv på en utryckning!

Bilarna håller på att bärgas bort. Lyckligtvis inga skadade den här gången.
Bilarna håller på att bärgas bort. Lyckligtvis inga skadade den här gången.

Medelsvår krock i Lappträsk var rubriken på tilannehuone.fi. Fick en ungefärlig adress, riksväg sex, nära gränsen till Kouvola. För mig betydde det tre mil i en riktning för att kanske få en bild.
Och det man aldrig som reporter vet då man åker i väg är vad man har framför sig. Är det bara en plåtkrock eller är det något värre, med totaldemolerade fordon och döda människor. Kommer jag ens fram till olycksplatsen, kan jag stanna min bil där, eller är jag tvungen att gå en kilometer innan jag får bilden?
I dag hade jag tur på många sätt. Skyddsänglar och krockdynor såg till att ingen skadades. Jag kunde stanna på en sidoväg alldeles i närheten, och jag hann få bilder precis innan fordonen forslades bort.

Och brandmännen då? Jo, jag hann träffa dem också. Många, i alla åldrar. För jag fick vara med på julkaffet där både yngre och redan pensionerade räddningsarbetare träffades. Så har jag inte ett omväxlande jobb, säg?

Just det…

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

… det är väl fjärde advent i dag.
Jag har ingen adventsstake men en massa ljus på olika bord här hemma.
Det här fick jag av Ingemaj då jag var i Sverige förra veckan.
Ett ljus av bivax som jag redan börjat bränna – det doftar så gott!

Tror att den här insekten också smälter sedan då ljuset nästan brunnit ned.
Tror att den här insekten också smälter sedan då ljuset nästan brunnit ned.

Fröprojekt, del 9

~ Carita Liljendahl ~ 7 kommentarer

Min växt är nu sexton centimeter hög.
Jag funderar fortfarande om jag borde plantera om den.
Har gett upp hoppet om att flera frön skulle orka skjuta upp.
Tror att bara två av ett tjugotal grodde.
Men den lever och är tillsvidare fin, om ock ganska späd.

Växten är i dag sexton centimeter hög.
Växten är i dag sexton centimeter hög.

Del 8 i projektet kan du läsa här, och därifrån hittar du också de tidigare inläggen.

Hurraaa vi vann!

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

… och fastän jag alltid är en stolt moster var jag extra stolt och glad i går.
Då gjorde nämligen min systers son Conny sitt första mål i innebandyns division ett!
Juniorerna spelade för första gången i olika femmor och fick bra flankstöd av de mer erfarna spelarna. Resultaten uteblev inte. Oscar Arnkil och Niklas Rosqvist noterades också för sina första passningspoäng.
Matchen Tor-Blackbirds slutade 7-4.

Joni Niiranen, Conny Lindblom och Jonas Hällfors - som gjorde fyra mål i matchen - jublar. Foto: Benny Liljendahl
Joni Niiranen, Conny Lindblom och Jonas Hällfors – som gjorde fyra mål i matchen – jublar. Foto: Benny Liljendahl

Äntligen…

~ Carita Liljendahl ~ 17 kommentarer

… hittade jag svarta lakan. Var tvungen att åka ända till Sverige för att finna dem på Hemtex. Ja, vi har säkert Hemtex i Finland också men inte i Lovisa där jag bor.

Sängen bäddad med nya svarta satinlakan.
Sängen bäddad med nya svarta satinlakan.

Det är Adrians idé att bäddmadrasser och säng ska dammsugas en gång i månaden. Men då han tyckte att jag skulle styrka lakanen också sa jag stopp. Han får stryka hemma på Bulevarden i Helsingfors så mycket han hinner och orkar, och sortera de välstrukna plaggen enligt färg i sina välfyllda garderober. Men hemma hos mig finns det gränser.
– Okay, sa han. Men när jag sover över här vill jag ligga på vänstra sidan för den är minst skruttig.
Eftersom det är jag som skapat Adrian lät jag bli att opponera mig en gång till. För tänk om han som sover naken får skavsår nånstans då lakanet inte är totalt slätstruket 😀