Lådorna jag nu går igenom innehåller massor av vykort och fotografier.
I går skrev jag om hur vemodig jag blev och hur en del kort fick mig att gråta.
I dag hittade jag ett kuvert som innehöll klisterbilder jag inte visste fanns.
Tänk att man kan bli glad för en så liten sak 🙂
I väntan på gruppen Mouva Musica som spelade kongolesisk rumba på Fredsforumet som arrangeras under helgen.
Träffade en kollega som jobbar på samma bolag som jag men i en annan stad. Fick en varm kram och en givande diskussion om min livssituation. Men självklart pratade vi mycket om våra jobb också 🙂
Rytmiskt medryckande toner bjöd Mouva Musica på och dansgolvet var fullt av människor som gungade eller hoppade i takt till musiken.
De flesta som kommer med cykel till området parkerar dem under pilträden intill paviljongen. Lövverket skimrade vackert i gatlyktans sken men att fånga det på bild med mobiltelefonens kamera var svårt.
I dag fortsätter jag packa och försöker få klart så mycket jag kan. I morgon går första flyttlasset. Det känns både overkligt och spännande men också ganska skönt.
Senare under veckan får jag hjälp av en vän att packa upp en del av lådorna. De kostar ju varje dag så jag ska försöka få dem tömda så fort det går, men allt kan inte placeras ut i bostaden på grund av den pågående renoveringen.
Kollade med hyresvärden i dag hur renoveringen i mitt nya hem fortskrider.
När jag skulle köra in på parkeringen såg jag att det inte går, för alla P-platser var borta!
Lyckligtvis inleds asfalteringsarbetena inte på måndag, för då skulle inte flyttbilen komma fram.
Gården ser ut som en stenöken. Det är + 30 grader ute så att ta sig över parkeringen kändes lite som det känts de senaste månaderna i mitt liv. Dammigt och kvavt och stenigt 🙂
Huset som syns där borta är ett tvillinghus till det där jag flyttar in. Bägge ska piffas upp utvändigt. Vi får nya fönster och balkongdörrar.
Vattenledningarna är nu nya och klara, vi får optisk fiber och kabelnät till huset, så det blir nog bra ska ni får se – bara den här månaden gått.
Hyresvärden hade städat lägenheten för några dagar sedan men nu var där förstås dammigt igen. Det går ju inte att undvika då en massa arbeten görs samtidigt.
Men nu ska ni ju veta att min bostad är nästan tom. Och jag bor inte mitt uppe i denna renovering så som alla andra i husen gör.
Jag kan inte sätta matsalsbordet på plats innan fönsterrenoveringen är gjord. Stolarna väntar i arbetsrummet.
Kollade i dag var vi kan placera alla flyttlådor så att de inte stör renoveringen som ännu pågår i lägenheten.
Men vet ni – nog ska det här bli bra under höstens lopp. Visar fler bilder senare, kanske från måndagens flytt!
… i all synnerhet då jag hittar så många kort jag fått av min älskade.
Som det här, skrivet på förlovningsdagen 18.10.2002.
Det finns så mycket symbolik i det här. Vi pussades väldigt mycket. Och då vi skålade för något virade vi armarna runt varandras då vi tog den första klunken ur glaset.
(Hade här en bild av kortets baksida. En person hörde av sig och sa att det kan kränka någon person. Jag talade med en jurist som sa att ett kort som jag äger och fått för tolv år sedan knappast kränker någon. Men för att nu vara helt på säkra sidan visar jag bara ena sidan av kortet.)
Ofta skrev också jag kort med de ord som fanns bak på det här kortet. Tack för att du kom in i mitt liv, tack för att du finns.
Just i dag gör det outhärdligt ont att läsa ”vi ska alltid vara tillsammans”…
Grät inte i går, men i dag gör jag det.
Och det finns många kort kvar att sortera.
… då man bor ensam. Till exempel skär jag upp brödet så här för att det ska plats i den påse jag har till förfogande.
Förr rådde delade åsikter i hushållet huruvida man kunde göra så här eller inte.
Klart man kan.
I dag ska jag försöka skjuta bort de ledsna tankarna. De som handlar om att jag inte är på den årliga semesterresan nu. Det är inte jag som vandrar med min man hand i hand på en strand eller längs gatorna i en pittoresk by, jag hör inte vågorna slå mot stranden eller syrsorna spela.
Om jag sätter fokus på framtiden så är det packa som gäller i dag igen.
Jag ska också till bostaden tillsammans med dess ägare för att kolla hur renoveringarna framskrider.
I framtiden hoppas jag ha krafter att vandra runt i min nya näromgivning. Där finns många fina parker med gamla träd som jag vill ta bilder av till bloggen.
Lovisa är ju min barndomsstad och trots att jag huserat på många adresser här har jag aldrig bott i det kvarter jag nu flyttar till.
I kväll kanske jag tar mig till Skeppsbroområdet för att vara med om Lovisa fredsforum. Någon afrikansk grupp uppträder där. Brukar gilla den musiken.
… kan man fira utan att äta kräftor!
Svärmor och svärfar käkade av rödingarna men vi hade också en liten ostbricka och jag nöjde mig med den.
Jag är oerhört tacksam för det som svärmor och svärfar gör för mig. Dom finns där, dom bjuder in mig till sitsar med ett glas vin eller någon lätt lunch, eller som i dag – till kräftskiva. Fastän jag inte äter kräftor 🙂 Men det fanns rostat bröd och ostbricka!
Sjutton år har jag känt dem och vår vänskap kan och ska ju inte sopas under mattan.
Hur framtiden blir på sommarstället, det vet jag inget om i dag. Jag tror att jag för alltid är välkommen där.
Men nu tar jag bara en dag i sänder, och då svärmor och svärfar åker tillbaka till Sverige har jag tänkt tillbringa några dygn där med kära FasterAster.
Ni som följt min blogg en längre tid vet att jag är en stor vän av statistik. Via mitt bloggverktyg har jag tillgång till en omfattande sådan men jag är lite gammaldags av mig och skriver också in siffror i en liten bok.
Som ni ser har antalet besökare ökat för varje år. Jag skrev rätt sällan 2009 och länkade inte heller via Facebook då. 2011 tog jag ett aktivare grepp om bloggen.
I början av 2014 ökade antalet besökare också så att jag såg ut att få runt 50 000 besökare innan året var slut.
Men sedan hände något.
Jag skrev inlägget ”Skilsmässobloggen?” den 18 juni och fick då närmare 2000 besökare på en dag.
Sedan dess har jag haft i snitt lite över tusen besökare varje dag.
Vilket betyder att jag bara under juli månad hade nästan lika många besök som under hela året i fjol, det vill säga 31 981.
Jag antar att många som läser mest är nyfikna. Det är ju bara en bråkdel av alla ger som ger sig till känna via kommentarerna. De flesta gör det dessutom anonymt.
Men så vet jag också att jag har många besökare som är genuint intresserade av mitt livsöde. De hör ibland av sig med kommentarer på bloggen, men många väljer också att komma fram till mig personligen eller att skicka mejl. Jag får kramar och uppmuntrande ord.
Jag är glad för att så många läser det jag skriver, det är ju därför jag har min blogg.
Det ökade intresset har dock fört med sig en sak och det är att jag verkligen måste väga varje ord jag skriver på guldvåg. Innan kommentarerna publiceras måste jag också granska dem. 98 procent kan gå ut ocensurerade, men två procent måste jag antingen stryka eller redigera lite. Då tar jag bort ord eller benämningar som kunde såra någon.
Sist och slutligen är det ju jag som har yttersta ansvaret för bloggen.
Men fortsätt läsa och kommentera flitigt! Och hoppas ni hänger med på hela min livsresa, också då det förhoppningsvis långsamt men säkert börjar gå bättre för mig.
Var ute och åt med två vänner i kväll. Hade planerat ta en bild av Saltbodan utifrån och av Skeppsbromiljön överlag.
Men tror ni jag kom i håg det? Icke sa Nicke.
Pepparbiffen jag åt var delikat som alltid, men den har jag plåtat förr.
Så nu får ni nöja er med en bild av interiören på cafésidan där vi satt och tog en liten knipare efter maten.
Att få prata med goda vänner, om ditt och om datt, om gamla tider på jobbet, om tider som råder, om framtiden – det känns givande.
Plötsligt inser jag att jag under några timmar helt glömt mina vardagliga bekymmer och att jag fortfarande kan skratta.
Livet är inte lätt, det är inte bekymmerslöst, vi kommer inte undan kriserna.
Sista dagen i kiosken blev också fin. Jag kan minnas våra somrar där med glädje. Inga bittra tårar fälldes. Allt har sin tid.
Livet verkar gå vidare, trots allt.
Klienter vid hälsocentralen som har bråttom på toaletten kanske kan anlita den här?
Men allt för blyg får man inte vara för här finns ingen dörr att stänga bakom sig.
Jag tog inte adjö av kiosken ännu i dag, för i morgon ska jag också jobba där en timme eller två.
Men ”hej då kiosken” är vad vi alltid sagt då vi stängt dörren för kvällen. Och så har vi förstås tillagt ”vi ses i morgon”.
Femton fina somrar har vi haft här med maken. Oj, så många härliga kunder vi träffat och lärt känna genom åren.
Den här sextonde sommaren 2014 blev lite annorlunda än jag tänkte mig att den skulle bli då vi tidigare i våras beslöt oss för att ta hand om den tillsammans. Då visste jag ju inte att min man hade träffat en annan kvinna.
Vi har ändå jobbat här både tillsammans och var och en för sig. Det har gått hyfsat med tanke på omständigheterna.
Vem som tar hand om kiosken nästa sommar återstår att se. Varje år ska ansökan lämnas in separat, vi har inte haft någon förkörsrätt som företagare.
Det var för övrigt skönt att åter sitta på terapi efter tre veckors paus i dag. Och terapeuten tyckte jag hade gjort framsteg. Samt att jag varit fantastisk som orkat sälja saker på loppmarknad och som ensam jobbar med att packa flyttlådorna.
Vi hurrar alltså för det 🙂
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 