Ska städa lite i köket. På fönsterbrädet brukar samlas ditt och datt men snart ska där inte stå annat än tre krukor med narcisser, en liten palm och kanske ett blockljus.
I dag hade vi lite sol, men sedan mulnade det till igen. I morgon kanske det kommer snöblandat regn, men på söndag och nästa vecka lovas ganska bra vårväder. Vi går mot en ny sommar, hurraaaa!
Nu när konkurrentens tidning är klar kan jag låta det inlägget gå ut. Konkurrenten är finska lokaltidningen och dess redaktion finns i våningen under vår. Vi är ju lite snofsiga när vi har takvåning, ser ni fönstret?
Som nyhetschef planerar man bland annat tidningssidorna på en whiteboard. Där har jag skrivit upp vilka artiklar vi ska ha i lördagens tidning, alltså gjort en grovskiss. Och därför släppte jag inte iväg det här inlägget så tidigt att Loviisan Sanomat skulle ha kunnat se alla våra scoop! 😀
Jag vikarierar alltså ordinarie nyhetschefen som semestrar den här veckan. När jag är reporter sitter jag i ett annat rum, där jag också har ett takfönster rakt ovanför mitt huvud.
… riktigt gott det här. Lidl har italienska veckor och det här ska testas så vi vet vad vi bjuder åt våra gäster en annan gång.
Min favorit bland glassarna från sommarglasståndet vid torget är citronlakrits.
Första kvällen läste jag 60 sidor, andra kvällen lika många till. Och jag är väldigt nyfiken på hur den här berättelsen slutar.
Boken Livet efter dig handlar om Lou Clark och Will Traynor. Will var en gång en atletisk affärsman med ett toppjobb i London. Tills han råkar ut för en olycka som gör honom totalförlamad.
Lou har inga större ambitioner i sitt liv. Caféet där hon jobbade tvingas stänga och Lou tar jobbet som sällskapsdam för Will. Till en början är han odräglig. Hans liv är fullt av smärtor, det är på alla sätt trångt och glädjelöst. Men långsamt börjar det hända saker och på bokens bakpärm står det ”ingen av dem vet att de kommer att förändra varandra för alltid”.
Egentligen är det besynnerligt hur en berättelse, där scenerna ofta är begränsade till Wills stol eller säng, kan vara så intressanta. Jag gillar dialogerna mellan Will och Lou, hans sarkasm och hennes sätt att svara på allt.
Det var makens son som tipsade mig om boken. Också han hade överraskats av hur bra boken om den här annorlunda kärlekssagan är.
Min framtid som serietecknare kom av sig innan den hade hunnit börja. Men ibland får jag ett ryck.
Som i dag. När Adrian och jag delar på en flaska mousserat, hans namnsdag till ära. Och låt mig nu då åter en gång förtydliga att Adrian är Adrian, huvudpersonen i mina böcker. Han är inte min make 🙂
Adrian är inte alla dagar hemma hos oss men i dag är han här. Och vi har nya grannar i våningen ovanför. Några polacker och slovaker, om jag förstått saken rätt.
Med mycket öppet sinne tänker jag på dem. En har jag redan träffat och jag är säker på att de är trevliga allihopa. Jag vill inte ha fördomar, jag vill inte stämplas som rasist på en enda nivå.
Nåväl. Plötsligt den här kvällen hörde jag dragspelsmusik. Min fantasi skenade i väg och jag sa åt Adrian ”va roligt, nu har dom tagit fram sitt hemlandsinstrument” och jag såg framför mig hur en av dem dansade ripaska på köksbordet medan de andra skrattade och skålade i vodka.
För det är väl vad dom gör? Dricker ren vodka, är glada och uppsluppna, spelar och dansar.
Adrian hummade lite för sig själv och jag vet vad han tänkte. Att jag har fördomar, eller om inte det, så i alla fall förutfattade meningar. Och han är på vippen att fråga om jag vill se teckningarna som grannarna ritat av mig.
Sedan visade det sig att musiken kom från radion…
Så vad lär vi oss av detta? Att jag är en rasist eller en humorist? Eller att jag kanske har en lite snedvriden humor 🙂
Huvudpersonen i mina böcker, Adrian Debutsky, har namnsdag i dag. Det ska förstås firas med mousserat vin. Jag har för mig att han hade föredragit riktigt champagne, men han är finkänslig nog att inte säga det högt åt mig.
Han är helt enkelt artig och kommer snällt att tacka för gåvan. Troligtvis kommer han att säga ”oj då, har du köpt den till mig, så snällt av dig”.
Någon tror kanske att det är jag som har uppfostrat honom. Men nej, det har i huvudsak hans mamma Helén gjort.
Många tror säkert också att jag vet vad Adrian tänker, vad han kommer att säga och göra. Helt enkelt för att jag som författare styr hans liv.
Men så enkelt är det inte alls. Adrian har en stark egen vilja och han är ganska envis. Vi har haft många duster då jag har skrivit saker om honom som han ansett borde ha förlöpt på annat sätt 🙂
Innerst inne är Adrian ändå en väldigt god människa, och jag tror att vi får en riktigt trevlig kväll med vår sparkling wine 😉
… damp in genom brevinkastet i dag.
Snygg skäggstubb och intensiv blick.
Tänkte att det blir lite för mesigt om jag bara skriver om fina fönster och Bamsefilmer. Och jepp – min man vet vad jag håller på med.
Filmen var både rolig och spännande. Jag tycker den har en bra sensmoral. Det lönar sig inte att stjäla saker och att vara elak. Men om någon ändå är elak finns det ofta en orsak därtill. Denna någon kanske känner sig ensam och utanför.
Filmen lär oss också att man ska kunna förlåta den som gjort något dumt. Och att ”en gång tjuv, alltid tjuv” är något av det fånigaste man kan säga.
Måste erkänna att jag mellan varven blev riktigt sur på den elaka räven och att jag fick kväva en snyftning på slutet när alla blev vänner.
Ett riktigt fartfyllt äventyr med både skojiga och dramatiska inlägg, som kanske fick familjens allra minsta att blunda, är filmen ”Bamse och Tjuvstaden”. Gå och titta på den!
I går kväll var guuben och jag, paret Liljendahl i Liljendal för att se Liljendalrevyn på Liljendalgården 🙂
Min webbversion av texten om revyn, och flera bilder, finns här.
I dag kronas den kulturella helgen med ett biobesök. Vi ska se tecknade Bamse och Tjuvstaden!
