I går var vi på vin- och champagneprovning som två företagare i stan arrangerade. Efter festen såg jag ut så här 🙂
”För mycket är för mycket” hette den här lilla tavlan med miniatyrkärl.
På tillställningen gavs några konstnärer möjlighet att ställa ut sin konst. En del verk var väldigt udda, andra hade jag mycket väl kunnat tänka mig köpa.
Uppläggningsfat av formpressat glas.
De här uppläggningsfaten är fina tycker jag. Nu köpte jag inget sådant men av alla konstverk gillade jag det här bäst.
Guuben sa att han kan nog också köra över en flaska med bil, men riktigt så enkelt gick det väl ändå inte till 😀
Företaget som marknadsförde sina viner och champagnen delade ut listor med priser på dryckerna. Urvalet går inte att köpa i Alko (finska systembolaget).Vinflaskor i väntan på vinprovare.Ett bord som såg ut som en champagnekork. Fanns också stolar i material som liknade kork. De var bekväma och blev varma då man satt på dem.
En tidning späckad med intressanta recept. En tidning som jag faktiskt aldrig köpt förr, men någon gång ska väl vara den första.
Det ska väl sägas från början att jag inte är särskilt bra på att baka.
Men ivern är det inget fel på. Och då jag ser läckra bilder i tidningar med glänsande omslag… då tror jag att också jag ska kunna bli en mästerkock.
Bröd klarar jag av, de brukar bli riktigt goda. Men många kakor och bakverk och framför allt godis som ser så läckert ut brukar bli olika slags små missfoster då jag släpps loss för att testa recepten.
Kanske jag inte har tillräckligt med tålamod, kanske jag slarvar med måtten, rör för länge eller för kort tid. Eller är det fel på ugnen i de fall sådan behövs?
Jag ger ändå inte upp. Jag SKA lyckas med något av de hundratals recept den här tidningen bjuder på. Det är en tidning jag kan spara länge, för även om här finns mycket julinspirerat, så finns här också sådant som kan käkas året om. Och vem har sagt att man inte kan äta pepparkakor till påsk?
Ett sådant här stekpannebröd har jag aldrig bakat förr. Men det verkar inte speciellt svårt att få till.Däremot vet jag att det är en konst att göra biskvier. Bottnen av mandelmassa ska vara lagom seg, och att få chokladglasyren vackert på… Nä, jag vågar inte börja konkurrera med min svärfar som är pensionerad konditor.
Tapio Suominen, känd sportkommentator i Finland, talar öppet om sin depression. Bland annat i Östra Nyland tisdagen den 19 november 2013.
Förra veckan tackade jag ja till uppdraget att intervjua Tapio Suominen.
Jag visste att han jobbade på Yle och att artikeln skulle handla om depression.
Jag bokade telefonintervju med honom till klockan tolv i dag. Vi kom också överens om att någon tar ett foto av honom och mejlar det till oss så att vi får allt material till tisdagens tidning.
Ärligt sagt – jag hade bråttom på jobbet förra veckan. Jag tyckte namnet Tapio Suominen lät bekant men att han jobbade på Yle fick inga större klockor att ringa i mitt inre.
I dag slog jag en signal till Suominen precis som överenskommet. Han svarade och vi hade en givande pratstund.
Någon gång mitt under intervjun slog det mig att ”hej, jag talar ju med den kände tv-profilen, han som refererat från otaliga stora idrottsevenemang, han som kvällstidningarna jagat hela sensommaren och hösten för att de vill skriva om hans sjukdom, om hans skilsmässa, om hans nya flickvän…”
För en gångs skull kände jag mig nöjd över att jag hade varit dum. För att jag inte visste vem han var. Och för att jag därmed inte hade gett mig tid att läsa alla reportage som kvällstidningarna och veckotidningarna skrivit om honom under hösten.
Då jag talade med Tapsa (så som han själv kallade sig senare i vår mejlkonversation) var han inte en kändis i mina ögon. Han var en helt vanlig människa, han hade kunnat vara vem som helst.
Och är det inte precis så som vi journalister ska bemöta dem vi intervjuar? Sådana som de är. Inte sådana som vi tror att de är. Sådana som annan media målat upp dem att vara?
En kort version av intervjun med Tapio Suominen hittar du här.
Den här hängmattan vevade runt rejält i blåsten fastän jag inte råkade få den på bild då den var upp och ner.
Hade som vanligt kameran med på promenaden. Tänkte att jag kanske skulle hitta några stormskador att föreviga. Ni vet, bortblåsta tak, omkullfallna träd, flygande kossor kanske?
Men inget sådant hittades och det ska vi väl vara glada för. Mer kvistar och grenar än vanligt låg förstås på gatorna, men så mycket mer än det förorsakade inte stormen Eino hos oss i Lovisa.
Bjuder ändå på en bildkavalkad.
På väg mot stan råkade jag på chefredaktören. Han hade också varit ute och plåtat stormskador.
Här på Skeppsbroområdet är det livat på sommaren, men stillsamt under vinterhalvåret. Terrasserna vilar i väntan på våren.Tittade in i den nya affären Krinti som öppnade i går. Egentligen har den inte öppet om söndagar men ägarna råkade vara på plats så vi kunde titta in. För tillfället är Krinti den enda affären i gamla stan och här kan man köpa allt från gamla möbler och antikviteter till ljus och Ruth Landesas vackra Nämä-produkter.Vår fina kyrka i eftermiddagssolen.Nya finska skolcentret ser tillsvidare inte så vackert ut. Men till skolstarten hösten 2014 ska allt vara klart.Några elever arrangerade lopptorgsmarknad i den gamla skolan som ligger bakom nybygget. Då köpte jag de här söta pepparkakorna. Snart är det jul!
Bilden är inte manipulerad. En lykta som stod i en blomkruka har blåst omkull på vår balkong.
Stormen Eino drar fram över Finland i dag. Som en ordlek kunde man säga att stormen heter Nej-Nej, för Ei är nej på finska och No är nej på engelska.
Jag tog några bilder av träden som svajar utanför huset där vi bor. Men eftersom träden inte ännu låg vågräta eller helt avbrutna berättade bilderna inget om stormbyarna.
Flera tusen hushåll är ändå utan el i södra Finland just nu. Tar med kameran på eftermiddagspromenaden och visar fler bilder senare i dag.
Smått i blåsten kan vi säga att Tor också är just nu. Det blev brakförlust med SSV i lördags. Bilden där Miro Kortelainen är pressad av två SSV-spelare ger en ganska bra bild av hela matchen. Det kändes som om SSV hela tiden hade fler spelare än vi på planen.
Ja, så här kan det gå då man släpper loss ett gäng journalister. De börjar bygga flygplan av papper som de hejvilt kastar omkring sig.
På riktigt var det frågan om en rolig lek.
Vi besökte i går tidningens tryckeri i Kouvola och efter maten skulle vi alla göra varsitt flygplan av ett papper. Sedan såg vi vilket flög längst. Kampen mellan första, andra och tredje plats var hård. Men nyhetschefen vann. Hennes plan flög längst och det roliga var att det landade i risskålen 🙂
Så här fint hade man dukat för oss på tryckeriet Lehtikanta. Här är det Max och Marianne som börjar ta för sig. Till vänster Päivi från tryckeriet.En del av rätterna. Nere till höger delikat abborre.Försvinnande goda ägghalvor med bland annat majonnäs och rom.
Vi har en massa olösta problem här…… min vän Leif GW Persson och jag.
Jag en stor beundrare av kriminologiprofessor Leif GW Persson. Hans analytiska förmåga är oöverträffbar.
Gillar också att han sitter där i studion i det stora hela helt osminkad. Ibland står hans hår på ända och han mumlar alltid mer eller mindre i skägget.
Tillsammans med programledaren Camilla Kvartoft utgör han ändå ett oslagbart radarpar.
I kvällens program gillade jag mest det där då de rekonstruerade tårtattacken mot Jimmy Åkesson och säkerhetspersonalens agerande. Klart att nån kan bli sur för att Persson berättar hur allt gick fel, var säkerhetsmänniskorna borde ha stått osv.
Men det gäller väl ändå att vara steget före de som planerar attacker?
För tårtan hade kunnat innehålla en tegelsten eller saltsyra.
Roligt med stafettpinne att sända vidare i bloggosfären!
Har fått en Award av Entomtastankar. Tackar så mycket för den!
Kul att få göra ett lite annorlunda inlägg och skicka stafettpinnen vidare till några av mina bloggvänner.
Här följer reglerna för utmärkelsen/awarden:
Använd Sunshine Award loggan i inlägget.
Länka till den som nominerade dig.
Skriv tio saker om dig själv.
Nominera tio bloggare som inspirerar och förgyller tillvaron i bloggvärlden.
Lämna en kommentar på dessa bloggares sida.
Här kommer tio saker om mig sjlv.
Journalist på lokaltidningen Östra Nyland sedan 1987.
Småstadsmänniska som älskar Lovisa i södra Finland där jag bor.
Har skrivit tre romaner om nyhetschefen Adrian Debutsky, den första kom ut 2007. Jag blev medlem i Finlands svenska författareförening 2012.
Gillar att skriva, läsa tidningar-böcker-bloggar, promenera och fotografera.
Innebandysupporter som gärna följer Lovisa Tor så långt på innebandykartan i Finland man kan nå.
Gift med svenska Benny sedan 1998, har det jag kallar mitt andra hem med släkt och vänner i Stockholm samt trakten kring Eskilstuna-Västerås.
Tycker om att resa, hoppas få se Bolivia någon dag.
Sommarmänniska som ändå allt mer börjat se det fina i alla andra årstider också. Gillar mycket att hjälpa till i simstrandens kiosk som maken haft hand om sedan 1999.
Vill vara en glad och empatisk människa som ser positivt på livet.
Har olika rädslor, känner ibland oro, jobbar med självkänslan.
Har många bloggvänner som jag tycker väldigt mycket om. Placerar dem inte i någon viktighetsordning, utan väljer bara ut tio.
