Villa Unelma, fritt översatt Drömvillan, ligger vid Lappträskvägen i Skinnarby. Huset bjöd på starka upplevelser. Mycket färg och glädje, gästfrihet, konstverk och allehanda personliga lösningar.
En gårdsbyggnad där gäster kan övernatta sommartid, här har nyligen byggts in ett gästrum. Och vilka härliga åkrar, ängar, vidder och slätter som kan beskådas från gården ❤
Troligen en gammal ladugård.
Uppe på samma byggnad fanns kanske en höskulle? Nu är där Annis och Aarnes galleri, en plats för konstverk av olika slag.
I köket samlar Aarne och Anni sina gäster till temamiddagar. Varje rum i hemmet har sin stil. Köket ska vara en plats där man har roligt.
Sovrummet är i sin tur en plats som manar till lugn, här varvar man ner.
Bilderna får tala för sig själva. Det ligger lite Pippi Långstrump- och Villa Villekulla-stämning över Villa Unelma. Jag gjorde en intervju med paret Anni & Aarne och den publiceras i Nya Östis den 29 augusti.
Riktigt allt är inte klart i hemmet än, men efter dryga två månader har det mesta börjat hitta sina platser. Har ändå tappat räkningen på hur många gånger möbler har flyttats 🙄😂 Från början var det ju så att inget hade rätt plats eftersom antalet lådor och annat krävde utrymme.
Bit för bit har nya hemmet börjat forma sig och det känns så skönt. Jag är lycklig här.
Idåsen, plåtskåpet från Ikea, som krävde 5,5 timmar att få ihop, står nu fint på sin plats. Jag trodde att alla mina dagböcker inte skulle få plats i skåpet…
… men ser ni, än finns det plats för fler häften 😀 Lådorna där nere är inte heller proppfulla. Så jag tror att skåpet räcker för den livstid jag har kvar.
Bordet till höger är också högst provisoriskt. Hade det på balkongen tidigare, få ser var det slutligen landar.
Här fanns för länge sedan en lantbod, en liten affär på landet. Senare blev det ett museum för gamla förpackningar, alltså butiken såg ut som förr men allt som fanns på hyllorna var inte till salu. Sedan flyttades butiksmuseet till en annan byggnad och nu finns livestyle-affären Villi Kanala här. Några små rum är fyllda av vintagesaker.
Jag visar senare bilder från Kauppiaantalo, som är hemmet för ägarna till den här affären.
Byggnaderna ligger ute på landet, i Skinnarby som hör till Pernå och Pernå är en del av Lovisa. Den här dagen blåste det mycket över de öppna åkrarna och vidderna. Härligt väder, men det gällde att hålla i hatten om man hade en sådan 🙂
Varje pryl är försedd med en vacker liten vit prislapp och de flesta priserna är helt överkomliga.
Gott folk, det är sista måndagen i augusti månad! Hoppas den blir glad och fin för er alla. Alla dagar är inte glada dagar, och då kan det hända att något trist inträffar just i dag. Men Glad måndag föddes genom tiderna eftersom måndagen rätt allmänt sett upplevs som en jobbig dag av många, då helgen är förbi och vardagen tar vid.
Men även vardagar och måndagar kan ha sina guldkanter. Det gäller att se det stora i det lilla, eller det lilla i det stora. Varje dag har något fint i sig ❤
Den här fina blomsteruppsättningen fanns utanför Café Saltbodan under Lovisa Historiska Hus-helgen.
Börje Bertel Ernfrid Lindblom, i dag skulle du, min pappa, ha fyllt 100 år. Det är få förunnat att få leva så länge, så du kanske inte hade blivit 100 år ändå.
För tidigt lämnade du oss då du var bara femtiofyra år gammal. Jag skulle fylla sexton den våren.
Det är många frågor vi aldrig fått svar på. Var du sjuk på något sätt, varför ville du inte fortsätta leva? Jag har för länge sedan accepterat att det finns många frågor som aldrig får svar, angående ditt beslut men även angående mycket annat i livet. Men sorgen och saknaden finns alltid där. Sorgen ändrar skepnad med tiden, men saknad är du kära pappa, alla dagar sedan den nionde april 1978.
Lovisadagen firar vi den 25 augusti. Vår mamma, din hustru som fyllde 90 nu i somras, sätter alltid ut Finlands flagga vid sin trappa den dagen. I dag blev det blommor vid ditt foto på ett bord hemma hos henne och du fick tre buketter till graven. En av din hustru och en av dina två döttrar.
Tagetesen och murgrönan som vi hade planterat tidigare i våras stod sig fortfarande fina. Några violer från fjolåret hade också stuckit sig upp ❤
Grattis på 100-årsdagen i dag den 25 augusti 2024! Alltid älskad, alltid saknad ❤
Ännu i dag har vi ”vipinää ja vilskettä” (översatt från finska, ungefär ”fart och fläkt”) i lilla kära Lovisa. Här pågår Lovisa Historiska Hus, som firar 20-års jubileum.
I de öppna husen kan besökarna hitta den här skylten, som talar sitt tydliga vänliga språk.
Utmaningen Skyltsöndag uppfanns genom tiderna av bloggaren Pumita, men BP med Konst eller Konstigt håller i trådarna nuförtiden och hos henne hittas länkar till många andra som är med och visar skyltar om söndagar.
I Karlskronabulevardens park, ligger nästan granne med huset där jag bor, finns hantverkare av olika slag. Även företagare som säljer delikatesser av olika slag.
Här fanns för länge sedan Helgas vandrarhem. Nu driver två systrar ett café här och det har blivit mäkta populärt. Där är ofta trångt och saligheten, och speciellt nu under LHH har alla cafeterior och restauranger många gäster i Lovisa. Därför bra att man kan köpa med sig godelimanger hem.
Den här skapelsen, ett horn fyllt med en hallonblandning och några äkta bär, var inte för söt. Mycket fräsch och den smakade gott ute på mammas gård efter att syrran och jag travat runt på stan.
Jag hoppas hinna besöka några hus till under dagen. Steg upp klockan åtta och ser från paradplats när besökarna anländer till Mariegatan och parkerna kring den.
Så här fin är Mariegatans park utanför huset där jag bor. Jag bor längst borta till höger. Ungefär där som den grå bilen står.
Ett av de nya objekten på Lovisa Historiska Hus är Villa Sofia. Huset har visats förr, vill jag minnas, men hade då annan ägare.
Efter en hel dag utomhus i dag, från 9.30 till 17.30 är jag ganska trött, men jag fixade ändå alla foton som jag tog i dag och ska försöka orka ut också imorgon på en runda. Många foton blir det för bloggarkivet, och sånt som är för sent för att marknadsföra evenemanget i sig eftersom det pågår bara detta veckoslut, 24–25 augusti.
Vill ändå visa några foton i dag 🙂
För riktigt länge sedan fanns här Köpbackas bybutik. Trist är det att så många små butiker dött ut. Minns att vi hade en mjölkaffär när jag var barn. Den låg hundra meter från vårt hem. Nu är det de stora marketarna som tagit över.
Man brukar ju säga att det är lugnet före stormen, och nog för att det blåst ganska mycket i dag, men inför Lovisa Historiska Hus vill jag ändå säga att vi nu har lugnt här och imorgon rusning.
Föga anade jag ifjol att jag skulle komma att bo vid en av gatorna där det händer mycket. På Mariegatan brukar det vimla av människor, dels för att gatan ligger centralt, dels för att många tar sig från Delikatessparken på angränsande Karlskronabulevarden till de öppna gamla husen. Många av dem ligger i gamla stan. Men många finns också på andra platser runtom Lovisa och ute i byarna.
Mariegatan – folktom på fredagseftermiddagen. Det som vittnar om att LHH arrangeras under helgen är de röda stolparna och banden av plast som visar att här får man inte parkera. En trafikskylt avtäcks imorgon.
I Karlskronabulevardens park vimlar det imorgon och på söndag av försäljare och köpare. Eftersom jag bor i gula huset längst borta till höger har jag inte lång väg till vimlet. Jag har ju alltid älskat detta evenemang, under några år var jag med och fotograferade husen till en mässtidning, och nu får jag vara här helt på paradplats 🙂
Det har fixats och målats, städats och sopats både här och där de senaste dagarna. Till Lovisa anländer ju ändå tiotusen personer, eller fler, under bara ett par dagar. Men det finns en del lite bortglömda hus som förfaller och som ligger centralt i staden. På Drottninggatans trottoar finns fina visdomsord målade på trottoaren, men kanske det här trädet hade kunnat klippas bort? Eller är det ändå charmen med vår lilla stad, att allt inte är så perfekt?
Den här veckan svarar jag åter på Elisamatildas frågor. Temat är Hemma bäst. Förra veckans frågor tyckte jag att var lite väl svåra. Så är det ibland och jag tar aldrig någon stress med bloggen. Jag är gärna med i olika utmaningar, kanske till och med hittar nya sådana sedan mot slutet av oktober då jag har mera tid att skriva.
Det krävde fem och en halvtimme att få Idåsen-plåtskåpet monterat. Vi hade inte tillgång till batteridriven eller elektrisk skruvmejsel, men i vissa skrymslen hade den inte ens fått plats, så väldigt långt var detta nog ett hantverk.
98 procent av jobbet utfördes av grannen Pia. Hon hör till dem som mer eller mindre älskar Ikea-möbler, eller överlag att skruva och pilla i oändlighet. Jag hjälpte endast till med att lysa med en ficklampa vid behov och att sedan få möbeln på plats i ett annat rum.
Jag har sagt det förr och säger det på nytt. Jag skulle inte köpa en så här krävande möbel, varken från Ikea eller från annan affär, utan att på förhand veta att jag får hjälp med att skruva ihop den. Ersättning för jobbet utlovar jag också alltid på förhand.
Men nu till Elisas frågor och mina svar.
På hur många ställen har du bott? Jag har tappat räkningen. Har flyttat uppskattningsvis trettio gånger, fyra gånger de senaste tio åren. Längsta tiden har jag bott i Lovisa, men även i Helsingfors och ett år i Täby i Stockholm.
Vad är det bästa och sämsta med där du bor? Att det är ett gammalt trähus från slutet av 1800-talet med stora fönster, högt i tak, trägolv i köket. Centralt beläget, parkmiljö och stor gård på baksidan av huset. Närhet till natur och hav. Det sämsta var tidigare avsaknad av garderober och skåp, men nu har jag köpt sådana.
Var skulle du vilja ha ett andra hem? Jag har inte tänkt så mycket på det och har inte råd med sådant. Men en liten enkel stuga med bastu vid havets strand skulle funka fint som komplement till det jag har i dag.
Hur vill du inte bo? Just nu vill jag inte bo i våningshus och inte i en storstad med allt larm och i miljöer jag upplever som stressande med trafikljus och människor som ständigt har bråttom nånstans.
Vilken förändring vill du göra hemma? Det mesta börjar vara rätt bra nu. Ännu återstår montering av klädskåp och att få vissa prylar från små lådor på plats eller bara helt enkelt bort från hemmet. Sedan får allt vara som det är åtminstone till våren.
Hittade på Ikea de skåp jag önskade köpa. Själva upplevelsen att gå där, enligt den rutt som kunderna hänvisas till, var ungefär som tidigare – helt förutsägbar och trevlig. Det råkade inte vara någon trängsel där vid 14-tiden och vi hade turen att hitta en mycket trevlig rådgivare. Hon fick produktens namn och nummer av mig, bläddrade på datorn och telefonen, och ledde oss till de utställningsrum där möblerna fanns monterade så att vi kunde se att vi hade valt rätt.
Efter det blev allt mycket krångligare. Vi skulle själva ta en lastvagn och gå till rätt hyllrad och hitta rätt ”fack” där produkten fanns. Skåpdelarna var långa och tunga, ni ser dem på fotot här. På något sätt lyckades vi få dem på vagnen.
Följande överraskning var (det är kanske ett par år sedan jag besökte Ikea senast), att kunden själv ska scanna in produkterna och betala dem i en självbetjäningskassa. Vad vi inte heller visste var att skåpet bestod av TRE paket, inte bara av ett som vi hade tagit första gången i lagret. Så vi tvingades återvända dit.
Ett av två skåp skulle betalas vid kassan men sedan avhämtas från en annan plats i affären. Vi hade tänkt köpa lite svenskt godis medan vi var i Ikea, men då vi såg att allt krävde självbetjäning även där suckade vi och lämnade godiset åt sitt öde.
Nere vid lastningsplatsen i garaget kunde vi läsa en text på dörren där det stod nånting om att ”hoppas ni trivdes och att vi snart ses igen”. Min enda tanke där var ”nej, vi ses nog inte igen, i alla fall inte på ett tag”. Så pass tungt kändes allt detta med kravet på ”gör detta själv”.
Kvinnan uppe på möbelavdelningen förtjänar ändå en stor eloge för sitt vänliga och mycket serviceinriktade sätt. Så med tanke på henne KANSKE jag nån gång i framtiden vågar mig på ett försiktigt besök i Ikea Vanda igen. Men då köper jag knappast tunga möbler.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 