Nätkontakter

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

Jag söker mycket information på nätet då jag skriver. I dag har jag bland annat läst på lite om posttraumatisk stress. Man måste förstås kolla att de sidor man tar information från är seriösa.

Ofta handlar det också om att ställa frågor till människor som kan sådant som jag inte kan. I år har jag haft kontakt med en jurist för att veta att jag skriver rätt om arvsrätt över gränser. Ibland ställer jag frågor till poliser för att veta hur de jobbar.

Benämningen nätkontakter kan ju låta skum, men via e-post har jag just nu mycket kontakt med Maria Ahonen som gjort en fenomenal pärmbild åt mig. Dessutom för jag preliminära diskussioner med en översättare. Skulle vara kul att få tredje boken ut också på finska. Via mejl bad jag i dag också om offerter av två tryckerier. Så nog har man att ligga i med om någon undrar vad jag gör om dagarna 😀

Då jag skrev ”Horny 24” surfade jag mycket på porrsidor. Min man visste om det, men visst var det sedan lite pinsamt då jag fick virus i datorn från en hårdporrsida…
Och varför porrsurfade jag? Ja, hur skulle jag annars veta hur det går till då tjejer och killar säljer och köper sex på nätet? Porrindustrin var inget jag kunde innan och utan innan jag skrev första boken, men efter den visste jag lite mer.

Pärm och titel

~ Carita Liljendahl ~ 1 kommentar

Så här ser pärmarna till mina två första böcker ut. Du kan läsa mer om dem och under fliken Beställ köpa Uppdrag Utrotning här. I formuläret står det att boken kostar 10 euro + postavgift, men jag säljer den för 7 euro + postavgift. Till Sverige för 70 kronor + postningsavgift.

Den första boken i den fristående serien om Adrian Debutsky är slutsåld.
Jag minns ännu i dag känslan då jag såg pärmbilden som konstnär och rektor Jan Lindh hade ritat. Jag ville att den skulle vara erotisk och beskriva en av huvudpersonernas förflutna. Men ändå fick jag en lindrig chock och tänkte ”ska den här ligga på bokdiskarna med mitt namn lysande på sig?”.
Jag landade ändå tämligen fort med bägge fötterna på jorden. Pärmen var ju genial ur marknadsföringsvinkel sett.

Men eftersom det kostar en hel del, både vad gäller pengar och arbetstid, att ge ut böcker på eget förlag, ritade jag pärmbilden till Uppdrag Utrotning själv. Det var inte en så bra idé…

Så nu har jag anlitat en grafiker att göra pärmen för boken som har arbetsnamnet ”Adrian III”. Eller anlita och anlita… det låter rätt pretentiöst. Hon kontaktade mig och hör nu till staben av många vänner och bekanta som ställer upp så att säga für Liebe zur Kunst.

Så igår fick jag se pärmen för första gången. Den tog bokstavligen andan ur mig. Jag skulle gärna visa den åt alla redan nu, men då förstör jag en väsentlig del av spänningen för läsarna.
Titeln var också klar, men tyvärr hittade jag sedan en bok med samma namn som redan givits ut, så nu står jag inför dilemmat att hitta på en ny titel…

Kritik är det bästa jag vet

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

Ska väl ändå framhålla att det är konstruktiv kritik som jag gillar bäst. Alla stavfel ska bort, finlandismer likaså. Lektören går åt ordföljden och hon ställer frågor i stil med ”vad menar du?” Här hänger läsaren kanske inte med”.

Det som är självklart för mig själv är det nödvändigtvis inte för läsaren. I ett kapitel kan jag ha skrivit att Adrian hade vita kalsonger medan jag glömt det då jag skriver nästa kapitel där någon river de svarta kallingarna av honom.

I dag fick jag det första paketet med respons av min lektör. Jag kastade mig över det och gladdes ärligt talat över varje tillsatt kommatecken, förslag till ändringar av ordföljd, varje eliminerad finlandism och vartenda smiltecken hon skrivit då texten roade henne.

Vi jobbar på ett sätt som någon kan anse gammalmodigt. Jag skriver ut A4:or med text, hon läser och skriver kommenterar i marginalerna eller bak på papperet.

Jag älskar den här formen av respons. Dels för att lektören gillar min huvudkaraktär, men också för att hon är skoningslöst ärlig i allt.

I dag har jag jobbat från klockan 9-11 och 12.30-16. Pauser har jag haft bland annat för att göra ärenden på stan och för att besöka sommarstället där jag vattnade blommor och läste bok.

Nu när klockan är 19.30 har jag klämt i mig en portion av makens toppengoda lasagne, så nu orkar jag skriva igen!

Dags för slutarbetet

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

Slutarbete. Det låter fint. Jag har aldrig gjort något akademiskt sådant och inte direkt på någon annan nivå heller. Men med slutarbete menar jag i det här fallet de avslutande kapitlen i boken som jag kallar ”Adrian III”. Den har en riktig titel, som bara min lektör och min make känner till.

Eftersom mitt liv från och med nu och åtminstone fem veckor framöver kommer att fokusera på författandet, tänkte jag skriva lite mer om skrivandets fröjder här i bloggen. För en fröjd är det. Varje dag ser jag fram emot att få vara med Adrian och alla de övriga karaktärerna i boken.

På bilden ser ni min författarhörna. Klockan är cirka 8.15 då bilden tagits. Solen lyser men jag tänker inte ”oj då, i dag måste jag vara ute och göra det och det och det”. Nej, jag vill skriva, och det kan jag göra bara i den här hörnan.

Det handlar inte om att skriva då inspirationen råkar infinna sig. Ska boken bli klar skriver jag disciplinerat mellan fyra och nio timmar varje dag.
I dag steg jag upp före klockan sju, men det är inte alltid så. Skriver jag långt in på natten sover jag längre om morgnarna.

Pauserna i skrivandet utgörs av promenader eller cykelturer. De kan också handla om rutiner i vardagen som att föra ut skräp, diska, hänga tvätt, dammsuga eller att sitta utomhus och njuta av vackert väder med en veckotidning eller en bok i handen.

Det finns mycket jag kan berätta om hur jag jobbar, hur min ensamma vardag i författarlyan ter sig, varifrån idéerna kommer, hur det känns att jobba utan ett stort etablerat förlag bakom sig osv. osv.

Så ni ska få läsa mer om det här på min blogg under de närmaste veckorna.
Välkomna in i huvudet på en författare!

Borta bra, hemma bäst

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Det är kul att resa, att möta andra kulturer, lära sig nytt, vara med om överraskande saker. Men det är kul att komma hem också. Fastän morgnarna har varit ovanligt kalla, eller är det vanligt med +6 grader i mitten av augusti?

Lördagskvällen var i alla fall så här fin i Lovisa. Viken låg spegelblank och lite senare blev det musik vid Skeppsbron. Vi delade på en portion fish and chips, drack några små shottar och såg Antti Ruuskanen ta OS-brons i spjut. Hurraa!! Han verkar vara en sympatisk kille. Fint också att han talar sin dialekt och inte försöker låta på något annat sätt.

I dag satt jag fyra timmar på Kretsgången och njöt av sensommarvärmen. Jag putsade blommorna vi har i krukor där. Såg också på handbollsmatchen i OS, finalen mellan Sverige och Frankrike, via iPad:en på webben. Inte som live på TV men liverapportering av reporter på aftonbladet.se.
Läste också Staffan Bruuns bok ”Tenorens dotter”.

Stänglarna med luktärter, som jag skrivit om tidigare, har blivit minst en och en halv meter höga. Nu blommar de också och doftar alldeles ljuvligt.

I morgon fortsätter det disciplinerade författarjobbet på allvar med fulla arbetsdagar. Min tredje bok om Adrian Debutsky SKA vara klar senast om fem veckor!

Fler bilder från resan

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

Serverar nu en blandat kompott av bilder från resan. Börjar med några matbilder 🙂

Vi åt frukost endast en gång på hotellet. Där kostade det enkla alternativet med baguette, croissant, marmelad från små glasburkar, kaffe eller varm choklad, rostat bröd och smör 9 euro. Den mer matiga frukosten kostade 20 euro per dag och då fick du allt från omelett till äggröra, charkuterievaror och frukt utöver det redan nämnda.

Vi valde mindre barer där frukostalternativen varierade mellan 6,50 – 9 euro. Ville man ha youghurt och/eller omelett, äggröra med mera kostade det lite mer. Likaså om man tog en sangria till frukost 🙂

Det här ser kanske inte så aptitligt ut, men de grillade sardinerna var goda. Kostade 10,50 euro.

Så här serverades efterrätten, chokladmousse. Mycket mäktig och god, orkade inte äta allt.

En eftermiddag uppträdde musikanter på strandpromenaden. Det var otroligt varmt hela veckan vi var i Nice, så jag avundas inte de uppträdandes kläder. Ensemblen spelade bland annat Lady Gagas ”Pokerface” och rev ner applåder till och med av gästerna som låg nere på stranden och inte såg allt som hände uppe på bulevarden.

Den lite bättre stranden, där man betalade för allt, öppnade kring åtta på morgonen och stängde klockan sju på kvällen. Här håller en av killarna som jobbade där med allt från servering till städjobb på att plocka undan madrasserna.

Livräddare, strandövervakare, badvakter – vad de nu må kallas, fanns både på betalstränderna och på gratisstränderna längs bulevarden i Nice. En del satt i torn, andra vid bord under parasoll vid strandkanten. Ibland promenerade de runt och hade för det mesta tillgång till surfbräde att paddla i väg med och vattenscooter.

En fin och lugn strand i italienska Ventimiglia. Till vänster en lagun som bildats av havsvattnet. Havet ligger ungefär femtio meter till höger om bilden. I bakgrunden syns en park.

Trappan upp från matsalen till första våningen där vi bodde. Vår dörr syns uppe till höger, vi bodde på rum 112. Det var för övrigt ett nummer jag kände för att ringa då paniken växte sista morgonen…
Mitt Visakort fungerade inte och hotellpersonalen gick inte med att på låta oss resa i väg och få en räkning med oss. Kanske helt förståeligt med tanke på alla bedrägerier som görs.

Tack och lov fick jag per telefon tag på en vänlig person på Aktias bankkontor i kära hemstaden Lovisa. Hon ringde kreditbolaget som på fem minuter fixade att jag fick höjd limit på kortet. Något jag trodde att jag hade fixat själv före resan…
Vågar inte riktigt tänka tanken slut, hade det gått lika lätt om jag hade varit från en storstad och kund i en annan, större bank?

Promenade des Anglais på kvällen. Bortsett från skräcken jag kände då kreditkortet inte funkade hade vi en helt underbar vecka på Franska rivieran.

Ventimiglia, dag sex

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

Längs den här kusten har vi åkt, både västerut och österut. I onsdags tog vi tåget till Ventimiglia i Italien.

Utsikt från tågets fönster. En stor del av turen går nära vattnet. Här ser vi Monaco, längst till vänster tunneln där Formel ett-bilarna brukar susa fram.

Guuben utanför tågstationen i italienska Ventimiglia.

Blomsterprakt vid en gata i Ventimiglia.

Vi tog en liten promenad längs  en strand i Ventimiglia. Den bestod av sand och stenar, och var inte lika packad som den långa stranden längs med bulevarden i Nice är.

Mellan sandstranden och staden hade det bildats en liten lagun av havsvatten.

Vi har haft utmärkt väder. Sol alla dagar, nästan stekande varmt. +38 i solen var det i onsdags, +28 i skuggan enligt temperaturmätarna utanför apoteken. Helst vandrar man i skuggan och längs stränder där det fläktar friskt.

Så här kan man parkera i Frankrike utan att kalabalik uppstår. Ingen som höjer på ögonbrynen, inga poliser som lägger sig i, inga arga bilägare.

Och underhållningen är minst sagt varierande längs strandbulevarden i Nice. Visst är det här pianot på hjul underbart?

Dag fem, turist vara trist?

~ Carita Liljendahl ~ 5 kommentarer

I dag hade vi en så kallad vilodag. Varannan dag gör vi längre utflykter, varannan upplever vi närmiljön eller/och ligger på stranden.
Med ett litet sightseeingtåg åkte vi upp till Slottskullen och utsikten därifrån var ju formidabel.

Det kan ju onekligen anses som trist att vara en turist. Man ska ju helst sy ihop något eget och extremt äventyr (har nog i planerna ett för mig egen del ännu, men, men… det får ni vänta på)… I alla fall var det ett sådant här sightseeingtåg vi åkte i. Till och med maken, som vanligtvis gillar att bestiga små kullar och berg, tyckte det var bra att vi tog tåget upp till utsiktsplatsen. Vi fick också se andra delar av Nice under turen.

En av gratisstränderna i Nice. Nästan varje kvadratmeter packad, men det är ok om man inte har större krav än att få sitta ner.
Kvällssolen är bäst. Då vi haft +30 i skuggan så vet ni att det är bastu mitt på dagen i solen. På stranden satt vi i skuggan, läste bok och löste sudoku, från halv sex till halv åtta. Perfekt!

Vårt hotell, det i mitten, sett från gratisstranden. Parasollen hör till stranden där allt kostar.

Lite vyer från sightseeingturen med turisttåget genom Nice.

Spårvagn har vi ännu inte åkt och vi vet inte om vi hinner med det, men så här ser de ut i Nice.

Glada barn på rad, från daghem eller skola, vinkar åt turisterna i sightseeingtåget.

En vänlig ung dam erbjöd sig att ta bild av Gumman och Gubben på utsiktsplatsen, Slottskullen, i Nice.

En viss tid tillbringar vi också vid datorn då vi lägger ut våra bilder till allmän beskådan. Man orkar ju bättre med det om man har ett glas champagne till hands, och  nu talar vi om CHAMPAGNE och inte om mousserat 🙂

Och så en liten sista vink om vad som kanske komma skall 😀

Cannes, dag fyra

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer

På vår fjärde semesterdag tog vi oss till Cannes. Enligt tidtabellen i busskuren skulle resan vara ungefär 50 minuter lång. Maken lät mig sitta och tog själv ståplats, saligen ovetande om vad som komma skulle.

Allt fler människor steg på längs rutten, bussen sniglade sig fram i rusningstrafiken och framme i Cannes var vi först efter två timmar och tjugo minuter… Så behöver jag säga att vi tog tåg tillbaka?

Sophantering i Cannes.

Som sagt, oerhört förmånligt är det att åka buss längs franska rivieran. Enkel biljett kostar en euro om du så åker från Cannes till Monaco. Heldagsbiljett fyra euro och då åker du hur mycket du vill. Men räkna med trängsel och att tidtabellerna inte håller i rusningstrafik.

Kanske inte lika stora och pråliga båtar som i Monaco, men många och jättefina i alla fall. Den här hamnen ligger i västra ändan av avenyn La Croisette.

Utanför Palais des Festivals finns många kända personers handavtryck, här Paul Mc Cartneys från 2001.

Palais des Festivals, trappan med den röda mattan, där kändisarna står på rad under filmfestivalen. Trängsel rådde också en vanlig måndag då turister ville föreviga sig själva.

Och så lite strandvyer. Här hade vi ett regn på kommande. Det varade i fem minuter och så var det sol igen, och trettio plus i skuggan.

Den här stranden ligger i ändan av avenyn La Croisette, bredvid Palais des Festivals.

Vi köper ofta nyckelringar eller pengar som minnen från resorna. Saker som man kan använda. I Monaco köpte vi snapsglas. I Cannes valde jag att fokusera på det här med filmstad och köpte en musmatta för åtta euro. Den packades ner i en fin väska som inte kostade nåt alls 🙂

Nice, dag tre – blev en dag på stranden

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

Andra dagens frukost såg ut så här.  Lite futtigare med bröd, dom verkar prioritera sött. Men juicen var färskpressad och stor, chokladdrycken god.

Sporting Plage, på andra sidan bulevarden, nästan  mitt emot vårt hotell. Snyggt, rent, bra service. Tjocka madrasser, rejäla solbäddar och parasoll kostade 22 euro/dag och person. Kan verka dyrt, men som ni ser fanns det mattor att promenera på. I priset ingick också fina duschar, omklädningsrum och toaletter.

Vill man ha ett billigare alternativ kan man gå till strandpartierna som är öppna för allmänheten på sidorna om de privata. Dit kan man släpa solstol och eget parasoll om man så vill, äta mat man köpt i affären osv. Så alternativ finns.

Ostbricka på strandens fina restaurang där välklädda och trevliga servitörer pilade runt. Kostade 12 euro.

Det blåste för övrigt friskt i dag. Jag tycker det är skönt för jag orkar inte steka mig i solen. Stranden består av släta och ovala stenar. Den är inte handikappvänlig och det är rätt svårt också för en medelålders som jag att ta sig upp från vattnet. Stranden är inte långgrund och man halkar på stenarna. Jag var nog en humoristisk syn då jag försökte komma upp. De stora vågorna kastade mig hit och dit, underströmmen drog mig tillbaka just då jag hade tänkt att det var så bra att en våg hade fört mig i land. Jag frustade och kämpade, försökte klamra mig fast i stenarna, men det var förstås lönlöst.

Tack och lov har jag en hjälpsam make som såg till att jag kom upp med hedern i behåll.

Lovade fler bilder från Monaco och här kommer en som visar att den stora båten är ganska stor.

Hmm… första  bilden på mig själv. Svettig turist blickar ut över Monacos hamn. Men jag bär ju i alla fall en designhatt från Marimekko. Och dom skulle bara veta hur mycket pengar jag har i kassen!

Hotel de Paris och Casinot i Monte Carlo. All denna flärd är intressant att iaktta, ta del av. Samtidigt som man kan bli lite arg för att somliga verkar ha snuskigt mycket pengar, så att det inte vet var de ska göra av med alltsammans – medan andra i världen svälter.