Det har hänt en del tråkiga saker på sistone.
Fastän döden hör livet till är det sorgligt då nära går bort.
Man töms liksom på energi och idéer, och att blogga känns inte riktigt roligt just nu.
Men lite har jag skrivit på min andra blogg som finns här.
Och jag tror att jag återkommer med ny energi på den här bloggen en bit in i december.
Inte varje dag man träffar en världsmästare
I dag har jag varit på medaljkaffe hos en världsmästare. Hans mamma och jag skålade i mousserat. Själv dricker världsmästaren ingen alkohol. Chokladkaka och ett fång rosor fanns också på bordet.
Matias Neuvonen från Lovisa har vunnit VM-guld i styrkelyft för juniorer i åldern 20-23. Han tävlar i klassen för killar som väger under 125 kg. Det finns inte många som väger så mycket, eller ja… det finns det förstås… men få som tränar så hårt som Matias.
Lite tråkigt är det att den här sortens sport inte får så stor uppmärksamhet. Och att det finns människor som säger ”det är väl ingen konst att bli världsmästare då man är ensam i sin klass”. ”Man kan liksom lyfta 50 kg och vinna ändå”. Men med ett så futtigt resultat nöjer sig nog inte den som tävlar i styrkelyft.
Så jag lyfter på hatten som jag inte har – jag bugar, bockar och gratulerar Matias. Likaså gratulerar jag hans mamma som ställt upp i vått och torrt.
Här finns artikeln jag skrev om Matias i dag.
Hjälp – jätten kommer!
Jag har sådan fantasi att det behövs inte mer än en sopbil för att få i gång en berättelse. Bilen var väluppbelyst och då föraren backade fordonet hördes som sig bör en pipande signal.
Sopbilen skulle anlända till gården där vår lägenhet finns ungefär samtidigt som jag till fots skulle nå platsen. Tanken som formades i mitt huvud var ”tänk om jag precis nu håller på att gå mina 348 sista steg i livet” – ”tänk om sopbilen backar på mig, ett sådant tråkigt slut på ett annars, enligt mitt eget tycke, rätt färgstarkt liv”.
Men jag hade ju kunnat skylla mig själv, åtminstone lite, i så fall. Jag saknade reflexväst. Eller egentligen inte, den fanns i väskan, men där gjorde den ju ingen nytta.
Då fick jag syn på grannens barn och deras kompisar. Fem ungar i åldern 4-8 år. De var alla mer förnuftiga än jag, varenda kotte bar reflexväst. De stod och tryckte på skogsbacken, väl medvetna om att den farliga sopbilen snart skulle backa in.
– Jätten kommer, skrek de på finska. Den farliga jätten kommer!
Deras kvällsäventyr var i full gång. Men nog hade de ju rätt också. Sopbilar, och i synnerhet då deras gap, är stora och farliga.
Och som ni ser… svårfotograferade.
”Plätten” som vägrade bli platt
Jag går inte till historien som den bäste gourmet-
kocken. Men jag är som en scout – alltid redo, och jag gör mitt bästa.
Då jag via min sociala app på Facebook skrev att plättar ska ha frasiga kanter så var mina vänner där inte sena att ropa BILDER! VI VILL SE BILDER!
Jag hade knappt hunnit föra den första tuggan av plätten till munnen innan kraven på bild hojtades ut. Men här kommer den.
De frasiga kanterna avbildade jag så gott jag kunde. Den stora bilden föreställer något helt annat. ”Plätten” (i Sverige även tunnpannkaka kallad) vägrade lägga sig platt.
Jag hävdade att det berodde på att mjölet var ”gammalt”, det vill säga att bäst-före-datumet hade gått ut. Men maken hävdade att sådant inte spelar något roll. Plättarna blev goda, men jag hade väldigt gärna sett den här ”ballongen” flyga ut genom fönstret för då hade jag kunnat hojta ”VADVARDETJAGSAAAA!!” … om mjölet alltså.
Paradise Oscar och jag
Tanten är inte blyg. Hon erkänner att hon brukar be om att få fotograferas med olika kändisar. Säger ”du kommer i samma gäng som Remu Aaltonen, Andy McCoy, Kirka, Niklas Strömstedt, Håkan Hemlin…” om det inte känns som en merit att vara i samma gäng som Jyrki Katainen och Ville Niinistö till exempel.
I går uppträdde Paradise Oskar (Axel Ehnström) på Alexia i Lovisa, och då passade Tanten på att få komma med på samma foto som han. Med mig bad jag förstås också den inte helt okände Albert Häggblom. Albert var kvällens konferencier med Jeanette Sahrström. Han har sommarjobbat och frilansat på Östra Nyland och Borgåbladet, varit med i musikalen PlayMe, haft huvudrollen i Grease på Lurens osv.
Jag kunde ju börja ladda upp fler av dom där ”Minä ja julkkis”-bilderna (Jag-och-kändisen) här! Det skulle kanske bli ett tjugotal inlägg – minst 😀
Försvinnande goda drinktilltugg
Snabba att fixa till förrätt eller drinktilltugg. Rostade brödskivor delas i fyra delar så att du får fyra små trianglar. Klicka ishavsröra, som påminner om skagenröra, på brödbitarna och toppa med dill. Räkna med att de är så goda att de försvinner från brickan på nolltid.
Lite längre tid tar det att göra plock på pinnar. På dem kan man ju sätta allt från tomater, räkor och köttbullar, till ostbitar, gurka och oliver. Men då man gjort några får man upp farten.
Utöver det bjöd vi igår på det vi kallar tortillapannkakor. Smeta tomatpure på två bottnar och sätt sedan lite fyllning på den ena. Salami eller skinka,kyckling eller något annat gott. I går hade vi köttfärs och lite krossad ananas. Den rivna osten får bottnarna att hålla ihop, för den andra tortillan sätter du som tak över den första och trycker fast den. Har man för tjockt med fyllning kan pannkakan bli svår att vända utan att den går sönder.
Jag steker dem i stekpanna och gott blir det 🙂
Intressanta nya bekantskaper
Visst är Facebook bra? Det var nämligen via FB jag hittade de här grönväxterna, eller hela skapelsen med kruka, mull, dekorationer och suckulenter.
Det var en tjej som berättade att hon säljer sådana och jag hakade på. Den som vill köpa likadana – perfekta att ge bort som gåva om man vill variera det där med vinflaska – kan kontakta mig här på bloggen så kontaktar jag försäljaren.
En kollega säger att de här växterna är intressanta. De kan i stort sett växa på en sten och behöver inte vattnas ofta. De förökar sig på ett intressant sätt och kan börja blomma hur som helst, när som helst.
Ser alltså med spänning fram emot utvecklingen. Visar nya bilder genast om och när något händer.
Caritas modifierade pasta al forno
Så här såg min pasta al forno ut då den åkte in i ugnen. Toppad med mozzarella.
Så här såg rätten ut då den kom ut ur ugnen.
Jag gör nästan aldrig exakt så som det står i receptet att man ska göra. I stället är jag lite som svenska kocken i The Muppet Show – jag hummar och mummar och slänger i råvarorna lite så där ditåt.
I köttfärsrätter tycker jag att det nästan alltid – enligt receptet – ska vara oförskämt lite kött i rätten. Jag vill inte då jag äter anse att det är som om jag vunnit på Lotto då jag får syn på köttfärs i rätten. HURRAA! Jag hittade en färsbit!
Det kan hända att jag skulle ha fått en rejäl smocka av kocken Paolo Roberto, han är ju boxare, om han hade vetat hur jag våldförde mig på receptet. Bland annat lämnade jag bort rödvinet och fuskade med såsen (körde påsmix).
En spännande nyhet för mig var basilikabladen. De doftade starkt innan de gick ner i färsblandningen. Vågade inte ta mer än tio blad och klippte dem i bitar. Med facit på hand hade jag mycket väl kunnat ta 15 blad.
Det exakta receptet till denna mycket goda rätt finns här.
Och för att citera kocken själv: ”Den här maträtten är det maddalonesiska svaret på lasagne, vars smak de flesta ju känner igen. Som utmanare spöar pasta al forno lasagne sju dagar i veckan, eller åtminstone sex. Använd gärna ekologiska varor till den här rätten”.
Minst en HotShot per dag för tanten!
Om doktorn ska ordinera något åt Tanten så är det inte ett äpple om dagen som gör susen för magen. Den här Tanten behöver minst en HotShot per dag.
Hon älskar att öörna bädgetar och nå Prostatusar. För varje nivå där tio utmaningar avklarats får hon en vacker relic.
Somliga är beroende av att sticka strumpor, lösa korsord eller plocka svamp. En del springer benen av sig i skog och mark, andra kan inte leva utan Emmerdale eller Bonde söker fru.
Just nu är Tanten beroende av några HotShottar per dag.
Varm vinter på kommande?
I Budapest hade vi två dagar klarblå himmel med sol och runt 15-17 plusgrader. När vi kom hem på måndag eftermiddag sken solen också i Helsingfors och det var +12 grader.
Ännu i dag ser min pelargon på balkongen relativt fräsch ut. Det är ju ändå 26 oktober och vi lär ha haft en frostnatt medan vi var utomlands. Tydligen nådde frosten inte upp till andra våningen.
I går surrade också en fluga vilsen omkring i köket. Betyder det här att tiden är helt ur led, eller att vi kommer att få den varma vinter någon grodgubbe spått om?
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 