Interrail för 25 år sedan, del 1

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

Min dagbok är en skatt. En källa till glädje. Den väcker alla möjliga minnen. Ibland skapar den också skammens lätta rodnad på mina kinder. Vissa saker minns jag väl. Andra får mig att utbrista ”Nääe, var det verkligen så där”, och så undrar om jag inte i alla fall överdrev lite den där gången som jag plitade ner det där.

30 maj 1986 var en stor dag i mitt då 24-åriga liv. Det var då min första Interrail-resa startade. Jag åkte i väg med blott 17 år gamla väninnan Ann-Louise. Dagen innan hade jag sagt adjö åt bland annat mormor, som med tårar i ögonen gav mig ett resebidrag. Kanske hon trodde det var sista gången hon såg mig…

Vi tog Silja Line över till Stockholm och bland det första vi gjorde var att köpa en flaska Smirnoff. Det märket ville vi helst ha också därefter, bland annat i Monaco på midsommaren, minns jag.
Vid 20.55-tiden skriver jag plötsligt på finska i min dagbok! Vi får inte somna före klockan 23, då ryker hela Finlands rykte och resan är förstörd!

21.40 Väntar bara på att vi ska komma till Stockholm-Köpenhamn-Köln, och sedan till södern för att släppa loss.
Lite senare på båtens diskotek träffar vi amerikaner från Michigan som tror att det finns massor med strålning överallt i Finland på grund av Tchernobyl.

Lördag 31 maj 1986
Vi vaknar med stela leder efter att ha sovit dåligt då nån full finne pockat på vår uppmärksamhet nästan hela natten. Det fanns ju sleep-ins på den tiden, vi kallade dem sovbunkrar, tvåvåningssängar om jag minns rätt.

Ryggsäckarnas selar skär in i axlarna, men vi älskar att resa, skriver jag.
Utan större malörer klarade vi oss till Centralstationen, men där stötte vi på vårt första problem. Det fanns inte en enda plats på ett tåg till Köpenhamn, så vi trodde vi skulle tvingas åka i olika vagnar till Helsingborg. Och som två räddande änglar dök de amerikanska killarna som vi hade träffat på båten upp. Mark och Steven sa att vi kunde åka till Malmö och sedan ta flygbåten till Köpenhamn.

På båten fanns en läbbig svettig gubbe som tafsade på alla, mest på män.

Sedan blev det tåg från Köpenhamn till Köln och vi delade vår lilla burk till sovvagn med 29-årige Walt från Oregon, USA.
Tänk så fördomsfritt och oplanerat jag reste på den tiden… man tog dagen som den kom och det var bara att gilla läget 🙂

Missa inte del 2 som publiceras i morgon 28 juli!

Värdetransportrånarna fick tji!

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Häromdagen ringde en operatör till mig. Operatören meddelade att jag inom kort skulle få ta emot en värdetransport. Det var mycket fifflande med koder, socialskyddssignum och samtalet bandades.
Jag såg framför mig den svarta bepansrade skåpbilen och vakterna med vapnen.
När papperet med de viktiga uppgifterna anlände undrade jag varför jag var tvungen att ta mig till posten i Lovisa mitt på ljusa dagen. Där skulle ju alla se mig och alla vet ju också att värdetransporter helt fräckt rånas, just det – mitt på ljusa dagen.
Modigt åkte jag i väg. Men hur jag än spanade mellan träden i parken såg jag ingen värdetransportbil. Kanske den hade kört in i ett underjordiskt garage? För att få försändelsen kunde jag inget annat göra en gå till tanten bakom disken inne i postkontoret. Mot en liten symbolisk betalning överräckte hon ett brunt paket åt mig.
Hahaaaa! Värdetransportrånarna som låg och ruvade i buskarna fick tji. Ut vandrar jag med ett vanligt brunt paket. Genialt av posten!

MC-gäng intog terrassen

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Fördomsfull? Jag? Nej då – aldrig! Jag bara kollade så där
i förbifarten, i största allmänhet alltså, att de största sedlarna vi hade fått in i kiosken låg i säkert förvar och inte vid dagskassan. Mobiltelefonen puttade jag längre in på hyllan och väskan med den bärbara datorn åkte längre in under bordet.
Och så smygfotograferade jag. För att jag inte vågade fråga om jag får ta ett kort på gängmedlemmarna.
För visst pirrade det lite av spänning i kroppen när motorcyklisterna från Tartu Hangaround Estonia League anlände till Playa del Lovisa.
Sedan var det jätte roligt att få servera kaffe och tillreda köttpiroger åt det trevliga gänget. Några köpte till och med glass.

Och jag kom i håg en sommar för si så där tio år sedan. En mc-knutte med stor cykel brummade in på parkeringen. Andra gäster kunde inte låta bli att antingen stirra eller också lite försynt spana och undra vad det var för en kriminell typ. Skulle han dra fram k-pisten, eller…?
Så jag vet inte om folk blev besvikna eller inte men det enda som hände var att mannen pep fram fem ord: Kunde jag få en vaniljpinne?

Tyst minut klockan 13 i Finland

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

I dag klockan 12
i Norge, i Sverige och i Danmark hålls en tyst minut för att hedra dem som föll offer för Breiviks attentant. Den tysta minuten infaller klockan 13
i Finland.
Jag hoppas att så många som möjligt kan vara med och hålla den här tysta minuten. Jag vet att yrkeschaufförer inte kan stanna mitt på motorvägen, ambulanser kan inte sluta rulla, flygplan kan inte landa för en minut. Men vi som kan vara tysta en stund klockan 13 i dag borde vara det. I affärer, på torg, hemma hos, på badstränder, i hotell, på servicestationer, i ladugården… ja, det finns många platser där vi kan visa att också vi har berörts av det som hänt.

Uppdaterat inlägg.
Så här gjorde vi i kiosken. Eller nästan. För bilden är rekonstruerad. Vi drog ner luckan, satte lappen mot fönsterrutan, släckte belysningen och stängde dörren. Sedan gick maken och jag ut på gräsmattan. Där höll vi om varandra och mina tårar började rinna. Vi har ju varandra. Men tusentals av människor miste nära och kära den 22 juli i Norge.
Att hålla kiosken stängd fem minuter var det minsta vi kunde göra. Tillsammans med några släktingar och vänner ägnade vi en tyst minut till att tänka på offren och deras anhöriga.

Ljusröda öron? Nä nu får du sluta grogga!

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

– Titta! Där är en kanin med ljusröda öron!
– Nä men va fan?
Var då?
– Där på tennis-
planen! Kolla!
Jag kollar. Men jag ser inga ljusröda öron.
– Hrmpf. Nu får du inte en enda grogg till. Eller har du rökt nåt olämpligt?
– Näe! Titta nu. Där är en kanin med ljusröda öron!
– Dom där svamparna du plockade i går. Åt du dem?
Min gäst struntar i gliringarna och börjar i stället sjunga.
– Åååå dina ljusröda ööööron, har jag förälskat mig iiiii! Just dina ljusröda öron, så blå kan de aldrig mer bli.

Härliga gamla gummor!

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

Dom här gamla gummorna, som illustratören och konstnären Inge Löök från Lovisa blivit vida känd för, är bara FÖR härliga.
Snart är det dags för en del av våra svenska släktingar att packa ihop för sommaren och vad passar då bättre än att ge dem ett sådant här kort. På baksidan finns ett litet presentkort till vår kiosk.
Inge Lööks gummor hittar på allt möjligt roligt. Eller förvandlar en tråkig vardagssyssla till något spännande och roligt.
En sådan här fördomsfri, frodig, fräck och fröjdefull tant vill jag bli när jag blir stor!

Mer om Inges härliga vykortsmotiv hittar du här.

Underliga typer i kiosken

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Dagen efter den ofattbara tragedin
i Norge känns det som om bloggande av det här slaget saknar mening. I samma banor tänkte jag då Japan drabbades av jordbävningarna, tsunami och reaktorhaverier.
Men å andra sidan går livet vidare på sina håll i världen. Oavsett vad som händer. Vansinnesdåden och olyckorna tar aldrig slut. Tyvärr måste vi lära oss leva med vetskapen om att så är det.
Vardagsbloggar kanske kan pigga upp oss lite då nyhetssajterna på webben, tv-sändningar och tidningar svämmar över av elände.

Jag tänkte redan i går presentera en del av de underliga typer jag dagligen umgås med i kiosken. Men sedan kom det där med massakern i Norge…

Barn älskar ju godis. Och ju tokigare namn de har, ju fånigare bilder de presenteras med – desto bättre. Salmiak-Konna (boven), tuggummit Destroyer (förstöraren) och fruktgodiset Dipper. För att inte tala om Camel Balls, men de var slutsålda då jag skulle fotografera dem.

Lätt som en plätt – platt tortilla

~ Carita Liljendahl ~ 1 kommentar

8 st tortillabottnar
en burk krossad ananas
rökt skinka
riven ost
tomapuré

Bred tomatpuré på två tortillabottnar. Skär eller klipp skinkskivorna i små bitar. Strö dem och krossad ananas (som du låtit rinna av) på en av tortillabottnarna. Toppa med ost. Stek tortillan i stekpanna på medelvärme tills den fått färg och osten börjat smälta lite. Lägg sedan den andra tortillan som lock över och tryck till lite, också längs kanterna, så den sluts väl.
Vänd tortillan och stek den också på andra sidan i ett par minuter så den får lagom färg.

Du kan lägga i stort sett vad som helst på tortillan. Till exempel tomat, zucchini, bacon, fetaost eller tomat. Till och med kycklingbitar, men stek dem då i förväg. Krydda med favoritkryddan, kanske lite oregano eller nåt annat du gillar.
Wrap i all ära – men de här tortillaplättarna, eller pannkakorna som svensken skulle säga – är lätta att dela till exempel på en picknick.

Algerna förgiftar inte glassen och kaffet

~ Carita Liljendahl ~ 3 kommentarer

Jag upplevs säkert av mången som jäv då det gäller att analysera läget vid badstranden där maken och jag driver en kiosk sommartid. Men med tretton års erfarenhet i bagaget har jag ändå mina åsikter om hysterin kring de blågröna algerna.
Det är i och för sig helt rätt det som Loviisan Sanomat skriver i sin rubrik i dagens tidning. Det vill säga att informationen haltar. Men det i sin tur beror på att läget varierar från dag till dag. För det mesta också från timme till timme.
Om ett vattenprov tas i dag dröjer det dagar innan det har analyserats. När lappen om det så kallade algläget kommer upp på servicebyggnadens vägg är testresultatet ofta en vecka gammalt.
Då strandbesökare frågar oss i kiosken om det finns alger svarar vi som det är, det vill säga att vi inte vet.
För det första: vi är nästan aldrig nere vid stranden, särskilt inte soliga varma dagar, för då har vi kunder på terrassen.
För det andra: vi är INGA marinbiologer.
Jag vågar ta ansvar för mitt svar då jag säger att vuxna själva ska kolla vattnet. Ser det oinbjudande ut? Simmar andra människor vid stranden?
Vågar du ta dig ett dopp, duscha alltid efteråt. Se till att små barn inte dricker vattnet eller får det i ögonen. Låt bli att simma om du har öppna sår, vare sig det finns alger eller inte.

Och förresten – välkomna på kaffe med dopp! Varken det, glassen eller godiset förgiftas av de förfärliga algerna.

Tanten är frisk så länge hon leker

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

Det bor ett barn i oss alla. Släpp fram det barnet.
Barnen är friska så länge de leker, sa man åtminstone nån gång förr.
Jag skulle gärna mynta uttrycket Tanten är frisk så länge hon leker Att säga Farbrorn är… och så vidare, det går också bra.
Ni kanske undrar varför jag ser mer rädd än Rambo ut på bilden. Jo – jag är koncentrerad. Det gällde att sikta rätt så att vattnet inte landade på någon kioskgäst. I värsta fall hade han eller hon varit en humorlös varelse som aldrig hade återvänt.
Det här är en häftig leksak kan jag lova. Vattenstrålen skjuter i väg hårt och med precision, i bästa fall nästan tio meter.
Förresten är det här en kvarglömd och på stranden upphittad leksak. Som kanske saknas av något barn… eller av någon vuxen.