Känns trivialt att blogga en dag som denna. Efter att ha sett på BBC World News ett par timmar känns det fel att ironisera och skämta och lyfta fram problem i vår vardag.
I vardagsrummet står TV:n på och förmedlar det ena scenariot värre än det andra. I arbetsrummet skvalar radion. Tongåvan efterföljs av rapportering från idrottstävlingar och sedan blir det mera musik.

Visst. Livet går vidare. Men för min del får det göra det i morgon.

Inlägget som jag hade tänkt skriva i kväll skriver jag kanske
i morgon.
Just nu har jag tänt ett ljus till minnet av alla som förlorat nära och kära i jordbävningen i Japan.

Här har vi på redaktionen
i Lovisa jagat godisgömmor
i flera veckor.
Och så finns den
i Kouvola!

Bättre där än ingenstans på jorden alls tyckte alla små gottegrisar från Lovisa. Det fanns så mycket mums, både salt och sött, att det inte hade tagit slut fastän vi stannat där över helgen.
Lite diskreta försökte vi ändå vara då vi mumsade i oss choklad på löpande band. Omslagspapperen klämdes in under skålens kant. Men ju mer vi åt, desto svårare blev det att dölja spåren.

… ger jag åt den som sett till att åsens vandringsstråk varit farbart, eller kanske närmare sagt gångbart, trots den snörika vintern. Den här vägen kan jag ta från jobbet hem. Jag tror att jag bör rikta mitt ödmjuka tack till Lovisa stad. Kanske parkavdelningen?

Då jag promenerar brukar tusen tankar likt Pendolinotåg korsa min hjärna. Den ena tanken ger utrymme för den andra och den tredje. Slutligen har jag fem bloggidéer och ett par idéer till artiklar i hjärnan. Plus att jag har hunnit resonera rätt mycket med min romankaraktär Adrian.

Där i skogen tänkte jag såhär: – Nu vågar jag gå här, när det är så ljust ännu runt femsnåret.
Följande tanke: Och vad är du rädd för? Att någon snuskhummer ska stå bakom ett träd och bara vänta på att få överfalla dig? Tänk efter. Vem skulle vilja antasta en medelålders tant?

Nej, just det. Vem skulle vilja det?
Men nog finns det ändå en orsak att överfalla mig.
Ättestupan är avskaffad. Och nu då jag med stormsteg närmar mig pensionen kan det nog finnas någon illbatting till ungdom som vill slå mig med en klubba i huvudet.

Den där tanten är det bäst att bli av med så fort som möjligt. Hon kommer ju att sno VÅRA stålar!

Plötsligt fanns han bara där. Mammas granne. Förra gången jag besökte henne, för någon dag sedan, såg jag honom inte.

– Goddag goddag, sa jag. Jag heter Carita, vad heter du?

Inget svar. Gubben tittade bara hålögt på mig.

– Hur länge har ni stått här?

Fortfarande inget svar. Av utseendet att döma har ni stått här länge och spanat på min morsa, tänkte jag. Vad är ni ute efter? Hennes pengar? Ni ser ganska sliten ut. Hatten har sett sina bästa dagar.

Jag fotograferar honom och avlägsnar mig snabbt från platsen. Det här är ett fall för polisen, snuskhummern står ju helt ogenerat och glor in genom fönstret till en äldre dam.

… tycks vara SAND. Se nu på dessa futtiga små korn som ligger på gatan. Är det meningen att de ska hjälpa en medelålders tant att hållas på benen?

Annat var det i min barndom. Mycket snö då också, men rejält sandade var trottoarerna. Riktigt så det såg ut som om någon hällt tonvis med chokladströssel över dem.

Och gatorna var fint plogade. På dem kunde man färdas med sparkstöttning. Det var minsann inga knöliga puckelpistar som
i dag!

Alltså: SAND på trottoarerna, SANDFRITT på gatorna. Tack.

Så var det FÖRR!

När jag förnyade min blogg hade jag, så som jag ofta har då jag skriver privat, en ironisk tanke bakom. I december skrev jag nu ska ni få en massa bling och blong.
De flesta bloggar ju om mat, mode och inredning. Jag ville inte göra lika. Jag ville vara unik. Och så visade det sig att min blogg blev vad bloggar från första början antaligen var avsedda att vara. Dagböcker på nätet.

Jag läser rätt flitigt flera bloggar på ratata.fi. Och hade koll på att sajten hade fest i torsdags. Kollade med entusiasm bilder från festen på hemsidan. Idel ungdomar var det där.

Därför är jag glad att konstatera att det finns åtminstone en medelålders bloggare på ratata.fi. Antagligen finns där fler men jag har inte hittat alla. Torre i Afrika torreiafrika.ratata.fi/ störtgillar jag.

Borde man annars grunda Medelåldersbloggen för att samla oss som år 40-100 år gamla bloggare på en och samma portal?

Jag tackar inte själv nej till gratisreklam och -tidningar. Fastän jag tycker att alla de här pappers-
mängderna är ett miljöproblem.
Om jag kunde välja bort en del av gratisreklamen skulle jag göra det. Men nu råkar tidningen Vartti som kommer ut två gånger i veckan och Uusimaas söndagstidning vara sådana som jag, dels på grund av mitt jobb, vill läsa.
Så om jag sätter en lapp med texten Reklam nej tack på mitt brevinkast blir jag utan tidningarna.

Råkade i dag under min promenad hem från stan se reklamutdelare i farten. De stoppade gladeligen pappersmängder
i en låda vid Trädgårdsgatan. Fastän lådan var försedd med texten Ingen reklam.

Orsak? 1) reklamutdelaren kan inte svenska? 2) Lappen hade klistrats på lådans front, inte på luckan.

Åtgärdsförslag. 1) Fäst lappen på luckan, alltså på brevlådans topp. Helt enkelt på den mest synliga platsen. 2) Se till att texten är tvåspråkig: finsk och svensk. Helst också rysk.

Tor och jag tackar! De här underbara blommorna väntade på mig på köksbordet i morse.
Det gick rätt sent i går. Jag och ungefär femtio andra fans firade Tors säkrade ligakontrakt samt det att laget vann sin sista match
i grundserien. Hemma från Björneborg var vi about klockan två
i natt? Egentligen har jag inte en aaaaaning… såg på klockan
i bussen att en av bilderna vi fotade i bussen på väg hem var tagen 00.38.

Så nog blev jag glad då gubben sa att blommorna var välkommen hem tillbaka åt mig men också ett stort tack till ligalaget Lovisa Tor.
Det har varit en härlig säsong med både med- och motgångar. Så som det ska vara i idrottens värld.

Det här inlägget är mitt tack till laget, lagledningen och alla härliga människor jag lärt känna bland fansen. Säsongen 2010-2011 var fin, säsongen 2011-2012 har vi ribban lite högre och tar oss till playoff, eller hur?

Jahapp! Så är jobbet gjort då! Reser mig och putsar dammet från knäna och oljan från händerna.
En riktig man reder sig själv! Det här var ju på intet sätt en barnlek ska ni förstå. Man måste veta skillnad på plus och minus, men innan man kommit så långt måste man ha fått upp locket till batterigömman.
Bara för det krävdes nästan ingenjörsexamen.
Sedan gällde det att se till att frustrationen inte tog över så till den grad att man slet sönder ledningarna. Ändorna av dem satt nämligen stenhårt fast i batteriet.
Men som den fixar-allt-man jag är klarade jag jobbet.

Nu håller jag på att packa inför en jobbresa där jag behöver dator, kamera och telefon. Vilket innebär att en massa olika batterin ska laddas. Är det inte helt otroligt hur många sladdar och laddningsaggregat man behöver i dagens it-samhälle? Jag ids inte räkna dem alla för då blir jag bara galen.

… läsa alla spännande böcker som kommer
i min väg. Via bloggen har jag fått många vänner, bland annat
i Sverige. En av dem är Hanna Lans som skrivit boken Som någon annan bäddar.
Den verkar vid första snabba genom-
bläddringen spännande och läsvärd.
Hon har, precis som jag, gett ut boken på eget förlag och jag är säker på att hon också kommer att hitta sina läsare. Fastän texten, som hon själv säger, inte kan kategoriseras som trevlig läsning. Ämnet är nämligen inte så tjohejsan men ändå alltid aktuellt. Barn blir bortförda och kvarhållna i ett land mot den ena vårdnadshavarens vilja.  Ett ämne som ofta är aktuellt
i dagspressen. Men vad händer sedan?
Och så har vi Svinalängorna… den bara måste jag läsa. Och Alex Schulman håller jag ännu på med… och Thomas Bodströms Rymmaren…

För att inte tala om att jag gärna hade mer tid att skriva på min egen bok, Adrian III. Jag tror jag går i ide för några månader… snark och gonatt!