… att få bo i en stad, som en liten och trivsam och som har charm. Där idyllen finns kvar, där ej bråttom man har, där man skonas från storstadens larm…
Så låter en del av Lovisavalsen, även Varvsundsvalsen, kallad. (Fick senare via FB ett meddelande om att Varvsundsvalsen är en separat låt, och jag tror hon som skrev det har rätt).
Och orden stämmer bra in på mitt sätt att tänka och känna. Inte minst nu när jag är lyckligt återförenad med min goda vän Saaben, Herra G som jag också kallar honom.
Solen har visat sig en stor del av dagen. Det är bara +2 grader men min lycka är gjord då jag får ha den här bilen en dryg vecka. En sådan frihetskänsla! Jag behöver inte planera varje dag och vartenda affärsbesök noga, jag behöver inte hela tiden be om hjälp av andra, för att jag har problem med benet.
Bilen skiner i kapp med solen. Det första jag gjorde i dag vara att föra honom till tvätten. Han är lika glad som jag 🙂
Det har inte hänt förr att jag fått tre kort i samma kuvert i postcrossingen. Alla skickar ju inte ens kuvert, men sänder någon tre kort så använder han eller hon kuvert. De här fick jag från Wisconsin i USA. Dagen då kortet postades, den femte april, var där bara noll grader och mulet klockan sju på morgonen.
Här har vi också ynka +4 grader. Ska vara kallt en vecka till. Våren blir så kort då värmen aldrig kommer. Men kanske klimatförändringarna betyder just detta. Torka och hetta på andra håll, översvämningar, jordbävningar. Hos oss allt mer snö om vintrarna, en längre och kallare period från november till april. Alltså ingen uppvärmning här.
Fick hjälp av kollegan Moa i dag. Vägen till affären är inte lång, men jag klarar dessvärre inte av att gå så långt. Det är riktigt trist, och nu också för kallt att cykla.
Nästa gång ska jag se om det finns nervtrådar och några paket tålamod att köpa i affären.
Ett foto som togs igår, och genom bilfönstret. Det var mulet och kallt, vi går åter mot en kallare period med minusgrader på nätterna. Trist, men vad kan man göra.
Läget för mitt ben. Håller inte fullt ut att gå på. Här hemma går det bra då jag kan ta stöd av väggar och möbler. Utomhus använder jag stavar, men egentligen är EN käpp nästan bäst. Ibland går jag utan stöd, långsamt. Men det är obehagligt, och känns otryggt, då det knakar till och knäet ger efter.
Det har nu gått fem och en halv vecka sedan muskelfästet brast, eller flera muskler gick sönder. Tre månader lär läkningen ta, så jag ska försöka ha tålamod sju veckor till. Alla blåmärken är borta, värk har jag inte haft på två veckor alls, men benet är styvt ibland och tål inte allt för mycket ansträngning. Varje gång jag försökt promenera lite känner jag att det kanske var för mycket i alla fall. Jag fortsätter gymnastisera här hemma, lätta rörelser – så att musklerna inte förtvinar.
I bakgrunden syns en arbetsmaskin. Det grävs inte i parkerna, men på Mariegatan mellan dem görs vatten- och avloppsarbeten och korsningen mellan Mariegatan och Brandensteinsgatan är stängd.
Har i postcrossingen bland mina önskemål bilder av James Bond, förstås, i första hand av Daniel Craig. Andra önskemål är Inge Lööks glada gummor, Muminfamiljen och Snobben & Charlie Brown. Dessutom har jag önskat mig bilder av fina fönster. I dag kom ett sådant från Litauen. Visst är det här fönstret fint, så trasigt som det är. Fåglarna som sitter där, och vinrankan som klättrar ❤
Och lite glädje från helgen också som får skvalpa över till måndagsglädje. Finska landslagets fotbollsmålvakt Lukas Hradecky blev tysk mästare i tyska Bundesligan, i Bayern Leverkusen ❤ Första mästerskapet för Leverkusen och första för en finländsk spelare att vinna som kapten i ett tyskt lag! Han är en mycket sympatisk person.
… men vilken dag och vilket klockslag det skedde har jag inte ännu lyckats luska ut. Finska lokaltidningen hade istippningstävling, så resultatet lär ska klarna inom kort.
Det har regnat mest hela dagen, det är fortfarande +6 grader. Stundvis stod regnet som spön i backen. Pia hjälpte mig få ut en del saker hemifrån som väger och som jag inte ska bära med mitt onda knä. Vi åkte en runda, köpte pizza i Valkom och åt ett par bitar i bilen här vid Sågudden. Fick också iväg ett par postcrossingkort och tomflaskor till affären. Vad vore livet utan hjälpsamma vänner? ❤
Det känns som att våren blir kort då det fortfarande är ganska kallt, och ska bli kallare. + 6 grader nu, mulet och dimma.
Men Skyltsöndag piggar upp och här kommer ett minne från fina Täby-besöket i slutet av mars.
Tycker mig också ha råd med bonusskylt från hemmaplan. Tokmanni i Lovisa. ”Glädje på gång. Ett mångsidigt urval av sportkläder och motionsartiklar” står det här.
Hos bästa bloggvännen BP hittar du fler skyltar och länkar till andra som är med i denna utmaning.
Det här är kanske inte svårt, att få en aralia att skapa rötter. Men det har aldrig tidigare lyckats för mig då jag kapat en ranglig sådan och satt i en flaska…
Så nu är det här rena rama amatörodlarglädjens tjut och lyckotårar 💪😍🌱
Haft en bra dag. Ledig dag. Tid för mig själv. Suttit ensam hemma i och för sig, men det har varit skönt. Genomfört bengympa flera gånger längs dagen.
Ska snart se/lyssna på futsal i teve, då Finland möter Nederländerna. Och senare, klockan 22, om ögonen hålls öppna, se och lyssna på hockey-VM där våra damer möter USA i semifinalen. Det blir en hård match. Mina förväntningar är inte så höga då det gäller att Finland skulle klara av att vinna. Men vem vet? Pucken är inte rund, men isen är lika hal för alla 😂
Och nu ska jag börja läsa mina vänners bloggar. Dom är många! Och ofta hittar jag via bloggvännerna nya intressanta bloggar ❤
Hade sovmorgon. Lördag är ibland min enda helt lediga dag, så då passar jag på att ”göra ingenting” och att sova så länge jag kan. Frukosten påbörjades därför först efter halv tolv.
Det här med att ”göra ingenting” och inte ha några måsten, betyder de facto sällan att jag inte gör nånting. Det finns ju massor som behöver göras hemma, också fastän vi inte talar om att städa, diska eller sånt.
Jag beslöt mig för att i korta drag dokumentera i min dagbok allt jag gör i dag. Då ser jag vart timmarna tog vägen.
Här läser jag Hufvudstadsbladet, hela långa intervjun med statsminister Petteri Orpo. Jag tycker det låter rimligt att Finland måste spara då statsskulden är så stor att vi börjar klassas som Rumänien.
Kan vi inte själva få bukt med ekonomin kommer EU-kommissionen att lägga sig i, såsom den gjorde i Grekland för några år sedan. Frågan är ju sedan HUR man ska spara, var och på vem. Jag har nog lätt att säga att de som jobbar i riksdagen har superhöga löner, några av dem drar på två månader ihop det jag förtjänar under ett år… men kanske deras ansvar och kravet på tillgänglighet också är större.
Det blir allt möjligt smått pulande i hemmet. Bland annat köpte jag till påsken dessa strån. De är gjorda av plast men ser äkta och fina ut tycker jag. De fick nu en plats i köksfönstret.
… det finns de som har det värre. Så försöker jag tänka de dagar jag knappt kan gå på benet. Många sitter i rullstol, somliga har inga ben alls. Folk lider i krig och annat elände.
Men jag har också fått mig sagt att det är tillåtet att sörja ett ont knä, ett tillfälligt ”förlorat ben”, eller i alla fall förlorad normal rörelseförmåga. Jag får gråta över det, på samma sätt som vem som helst annan får sörja och gråta över olika förluster i livet.
Sedan har jag min egen speciella humor. Här kommer jag med flottigt hår ut från massören. Således inte till min fördel på bilden, men sånt vill jag sluta tänka på. Det är som det är. Livet och utseendet.
Mottagningen ligger i ett servicehus där det bor många äldre personer. Ledstången passade mig perfekt i dag. Jag sa ”hit flyttar jag, då har jag nära till allt, kanske jag också skulle få en plats i vattengymnastiken som mitt ben skulle behöva”.
Att handla till mamma blev en pärs. Kundvagnen utgör ganska bra stöd, men leder till att jag nog inte rör mig på korrekt sätt.
I dag var alltså en dag då knäet knappt höll alls. Det går att leva här hemma, men ska jag ut och gå 50–100 meter är det kört – just nu.
Efter att vi hade handlat till mamma funderade vi med syrran var vi kunde ta en behövlig paus. Var kommer jag in, där det inte finns trappor. Dörren från trädgården till Café Favorit var öppen och jag klarade 50 meter från bilen. En liten prosecco hägrade framför mina ögon och då gick det ju att kämpa för den. Den lilla bakelsen är en muffins med fantastisk smak av citron.
Och långt inlägg blir det men jag vill också svara på Elisamatildas fredagsfrågor. Temat är Roliga frågor.
Vad kommer spela mest roll när du blir 80? – Känns nu som att hälsan är viktigast. Ben som bär, huvud som funkar.
Har du lånat eller tagit något du sen aldrig lämnat tillbaka? – Det har säkert hänt, men inte varit medvetet drag.
Fixar du saker själv, eller låter du någon annan fixa åt dig? – Ber numera rätt ofta om hjälp, men kan fixa rätt mycket själv också om jag orkar och vill.
Vad var din favoritleksak som barn? – Troligen min första nallebjörn.
Vilket är det konstigaste djuret? – Dyngbaggen. Såg ett intressant program om den en gång. Ett sånt liv den har 😱🤣 Men allt har en mening. Livet för den fullt av viktigt arbete!
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 