Åkte in till storstan med Adrian i dag. Bussen var försenad och föraren meddelade att hon hade drabbats av akuta magsmärtor redan långt borta i östra Finland tidigt på morgonen. Smärtorna hade inte direkt gått över, ”men nog ska vi fixa det här” sa tanten.

Rösten avslöjade att tanten inte var lika hurtfrisk som hon försökte låta.

Lite senare tillade hon med om möjligt ännu svagare röst ”det är väldigt svårt att fort hitta en inhoppare då en förare blir sjuk, om inte livet rinner av oss kör vi alltid rutten klar”.

– Herregud, stönade Adrian. Med våra liv på spel?

– Jag tror inte det är så mycket du kan göra åt saken just nu, svarade jag.

– Nähä? Jag kan i alla fall vara beredd att ta över om hon stupar i sin tjänst.

– Du kan väl inte köra buss?

Våra blickar möttes.

– Nä, svarade han. Det kan jag inte. Men nog kör jag väl för fan ändå bättre än en död kärring?

Gräs, grus eller massa?
Det handlar om tennis förstås. Svenske Robin Söderling har tagit sig till final i French Open.
Adrian är också bra på tennis.

– Vilket underlag gillar du bäst, frågar jag.

Han läser Konkurrentens tidning på nätet och lyssnar väl bara med ett öra.

– Lakan, svarar han.

Adrian anser att jag måste byta jobb. Det är han som är nyhetschef – inte jag.

– Ja men på riktigt då, frågar jag. På riktigt är väl jag nyhetschef och du är… ja, du är…

– Nyhetschef, säger han. På riktigt. Du säger ju att jag finns.

– Jo, det gör du ju. Åtminstone i min fantasi.

– Passa på du vad du kläcker ur dig, morrar han. Annars kanske jag bara försvinner. Och vem ska du då skriva om?

– Hör du, det där låter som ett hot. Och det är ändå jag som skapat dig.

– Ja, ja – du är en riktig vice-Gud du.

– Okay, säger jag. Om jag inte får vara nyhetschef så vad får jag vara? Kanske författare ändå?

– Kirurg, svarar Adrian. Eller kanske närmare bestämt författarkirurg. Du ska nämligen se till att jag alltid är snygg.

– Så nu är det plötsligt jag som ska jobba? Tänker du sluta gå på gymmet?

Adrian kliar sig i huvet.

– Armhävningar, säger han. Jag kan föra  whiskyglaset till munnen lite oftare än hittills.

Jag är på väg till Playa del Lovisa för att göra godisinköp till kiosken.
Innan jag hinner så långt blir jag stoppad av polisen.
– Jag sa ju att jag skulle köra, hinner Adrian väsa åt mig.
– Ajokortti ja rekisteriote, kiitos. (Körkortet och registerutdraget, tack)

Inte det bästa läget att säga som i humorprogrammet jag såg på TV för några år sedan ”ei oo ajokoiraa” (jag äger ingen stövare).

Polisen synar först körkortet, sedan mig, sedan körkortet igen. Kastar misstänksamma blickar på spåret av spruta jag har på handen. Mitt hår är stripigt. Jag har inte fått duscha efter ögonoperationen.
Vid det här laget vet polisen att jag helst talar svenska.

– Kan Frun vara vänlig och ta bort solglasögonen?

Naturligtvis kan hon det. Men måste Herr Polis glo på Adrian? Jag vet vad Ni tänker. Att han har misshandlat mig. Jag förklarar att jag är nyopererad. Polisen säger att det syns och undrar om jag ska köra bil med igenmurade ögon och ”hur många diapam har ni egentligen knaprat”.

Jag vaknar.
Det var bara en ond dröm men jag återger den åt Adrian.

– Kanske bäst att jag sköter godisuppköpet till kiosken för din och din makes räkning? Jag tror inte godisgubben säljer nåt åt dig. Spår efter sprutor och plåster, stripigt hårt och femtiolappar i ett slitet kuvert säger ju allt.

Jag morrar och säger att jag klarar det där själv (för jag vill ju bestämma vilket godis vi ska ha – Adrian är FÖR hälsofreak för sånt).

– Ta det lugnt nu bara, säger han. Knapra några Diapam till så blir allt bra.

Jag beundrar blommorna på balkongen. Det är på intet sätt uttänkt men nu ser jag hur färgerna matchar varandra. Det är blått, lila, vitt och gult. Så svenskt, så finlandssvenskt, så vackert.

– Ja, säger Adrian. Precis som dina blå ögon. Och i morgon efter ögonoperationen matchar färgerna ännu bättre!

– Har du fler fyndigheter att komma med, frågar jag.

– Jo, jag kläckte en aforism igår när jag tänkte på vad operationen kostar. Always keep your Visacard next to your computer.

Visst är han rar min Adrian?

Adrian var nyss på kryssning mellan Helsingfors och Stockholm.
När han tillsammans med kompisen Anders och hans fru Minna kom ut från affären hade ett knappt tjugotal utlänningar samlats i foajén. En del av dem satt, andra stod i klungor. Alla höll papper i sina händer och sjöng låtar som lät väldigt fridfulla.

– Fan vet vad dom sjunger om egentligen, sa Anders.

– Kanske dom tillhör rödskjortorna från Bangkok, sa Adrian.

– Jag tycker det låter som japanska, sa Minna. Och kampsånger är väl inte så där vackra.

– Tycker inte du Adrian att det låter som ”Nu går vi snart i laaaand – och Sverige sätts i braaaaand”.

– Javisst Anders. ”Nåt blågult finns ej kvaaar… det röda övertaaaar”.

– Den där Calle Haglund, är han nu faktiskt riktigt lämplig som europarlamentariker?

Adrian pekar på en rubrik i konkurrenten Hufvudstadsbladet. Skräpprat, läser jag.

– Vad är det för rater han tycker vi ska börja betala? Skräpp-rat? Om han tycker han är skyldig någon nånting får han tala för sig själv. Tycker han att jag också ska betala säger jag som östnylänningen, det va no skräppor de.

– Han kanske har problem med skräpp-ost också, säger jag.

– Alldeles säkert, säger Adrian. Och är man så ohygienisk kan man faktiskt betala sin skräpp-rat.

Varje gång Adrian besöker Lilla Staden morrar han i trafiken. Dels för att han anser att medtrafikanterna inte vet hur de ska gruppera. Dels för att Lilla Stadens gator liknar lapptäcken och numera ofta inte ens det.

– Också ett sätt att spara, muttrar han. Men kanske ändå inte ett så dumt sätt när jag tänker efter.

– Och hur kom du fram till det, frågar jag. Att det plötsligt är nåt positivt.

– Folk tvingas köra sakta, svarar han och bromsar in framför en stor grop på Östra Tullgatan. Satan i gatan alltså. Jag borde skaffa en begagnad bil att köra med här i Lovisa.

När vi sakta tagit oss genom gropen fortsätter han förklara.

– Stan behöver inte investera i farthinder, dom växer fram helt naturligt då det inte satsas pengar på gatuunderhåll. Inte behöver dom sätta upp trafikmärken med hastighetsbestämmelser heller. Vem fan vågar köra mer än tio kilometer i timmen här?

Adrian är arg. Hans granne har skaffat en väckarklocka som låter som en tupp.

Det är omöjligt att i skrift beskriva hur klockan låter.

– Jag borde ändå ha stulit den där bazookan från lumpen, morrar han. Då hade jag kunnat ge igen.

– Huu så du är aggressiv, säger jag.

– Jag? Tycker du min granne är klok?

– Din granne? Jag vaknade en morgon av att en katt flög ut genom ett fönster. Det var ett jävla brak och glassplitter som fyllde gården och…

– Katter kan inte flyga. Men tuppar borde kunna det. Om dom inte är fastbundna. Jag ska för fan anmäla honom för djurplågeri.

– När jag tänker efter kanske det ändå inte var en katt som flög ut genom fönstret, säger jag. Det kunde ha varit en förvirrad mås som flög in, eller en fasan.

– Kanske det är du som är den underliga grannen, säger Adrian. Som inte ser skillnad på en mås och en katt.

– Jukka och jag har kommit överens om att Lejonen ska spara på krutet,  säger jag som en förklaring till varför Finland vann med bara 1-0 över Tyskland i går.

– Sedan när har det blivit Jukka och du?

Jag låtsas inte höra vad Adrian morrar.

– Avsiktligt förlorade vi mot Danmark eftersom inget lag hittills vunnit VM genom att sopa banan ren med alla andra lag, det vill säga inget land har någonsin med rent spel gått genom grundserien och fortsättningsserien till semi och final. Nu har vi vår förlust bakom oss.

– För bara två dagar sedan hade du inte mycket till övers för den där Jukka Jalonen. Kort sagt ifrågasatte du hans kompetens på mer än ett område.

– Varför är du nu plötsligt så sur på Jukka? Jag försöker vända på steken och i stället för att se negativt på honom tänka att han är min bästa vän. Vi har samma filosofi. Spara på krutet i grundserien, sänk Sverige i finalen.

– När jag tänker efter tror jag att jag ska göra likadant, säger Adrian och ler inställsamt. Jag har en kompis som är potatisodlare och han ska sluta med sin odling. Han har ett lass PUTETER han vill bli av med och frågade mig var han kan dumpa det. Jag gav adressen till kommentator Kunnas hotell och bad odlaren täppa alla utgångar där. Men nu har jag ångrat mig och kommit på en bättre idé.

– Lägg av, säger jag.

– Hahaa, hojtar Adrian triumferande. Den där Jalonen vet inte vem han trampat på tårna. Han har satt sin sista PUTET!