Ett sådant fint program på SVT2, det blev direkt en ny favorit!
Jag har varit gift två gånger, och tror inte det blir en tredje gång – men kanske bäst att aldrig säga aldrig 😀
Första äktenskapet varade ett år, och jag kunde mycket väl för egen skull berätta varför allt havererade. Men av hänsyn till släkt och vänner till den ex-maken låter jag bli.
Det andra äktenskapet varade från 1998 till 2014. Sjutton år tillsammans, sexton som gifta. Men det var inte heller DET jag tänkte skriva om.
Det var bara tankar som blev ett sidospår.
Gunn och Preben, bägge 93 år.
Men det var så underbart att se människor som hållit ihop länge. Både i med- och i motgång. För livet har ju inte alla gånger varit lätt för de här paren heller.
”Din för alltid” – ett underbart program som bjuder på både skratt och tårar.
Tyckte det var så fint då Preben tröstade sin fru då hon ängslades inför hans död. ”Jag försvinner ingenstans, jag har ju lovat att stanna kvar”. Han talade om kroppen som bara är ett skal efter döden och om själen som flyger ut genom fönstret – det som är det eviga livet.
Den här har säkert blommat ut nu för bilden är tagen i maj. Men visst är blomman vacker.
Det här datumet, den 4 juli, glömmer jag troligen aldrig – för det var vår bröllopsdag från 1998 fram till 2014. Men jag tänker inte längre på dagen med sorg i hjärtat. Åren vi fick tillsammans är ju fyllda av minnen, de allra flesta så roliga och fina att jag fortfarande kan ta upp dem då jag talar med mina vänner. Äktenskapet har utgjort en stor del av mitt liv, varför skulle jag vilja glömma det eller sluta tala om sådant som varit?
I dag är jag nöjd med mitt liv. Jag är fri och på många sätt en annan människa än jag var i tvåsamheten.
Tjohoo, det är måndag! En ny vecka börjar, full av möjligheter!
Minns ni när man skrev brev förr? Riktiga handskrivna brev som postades till brevvännen.
Ofta började man så här: Hur mår du? Jag mår bra.
När folk frågar hur vi mår svarar vi ofta slentrianmässigt ”jo tack, jag mår bra”. Undrar vilken reaktionen skulle bli om man svarade ”ja-a du, jag mår jättedåligt just nu”.
För ofta är ju själva frågan lika slentrianmässig som svaret.
Människan är kanske på sätt och vis som en pelargon. Hon vissnar ner ibland men kommer alltid igen efter en tid, om skötseln är bra 🙂
Ändå tycker jag att jag med gott samvete i dag kan svara ”jag mår bra”.
Jag har lärt mig mycket under de snart två år som gått sedan skilsmässan.
I själva verket har jag gjort en ganska otrolig resa.
Efter ett sexton år långt äktenskap, som jag själv tyckte var lyckligt, fanns det inte på kartan att jag skulle börja se mig om efter nya män. Blotta tanken på att klä sig naken inför en främling kändes orimlig 🙂
Men det som kändes så gott som omöjligt då visade sig gå hur bra som helst. Jag hade turen att träffa omtänksamma människor.
Allt det där som hände då, och allt det som händer i mitt liv just nu, skulle jag gärna skriva öppet om.
Men har jag lärt mig något under de senaste två åren så är det – tyvärr – att inte för tidigt gå ut med allt jag känner lycka för.
Innan läget stabiliserat sig är det oftast skört. Osanningar om mig har spridits och lett till att både projekt och förhållanden skjutits i sank.
Så just nu håller jag tyst om tre saker som känns väldigt bra i mitt liv.
Jag lovar att berätta om dem alla i framtiden. Sedan då läget är stabilt.
Jag kan också berätta om allt gått åt fanders, men då vill jag att det ska ha gjort det av andra orsaker, inte av den att jag berättat om allt på min blogg.
Jag har skrivit ganska många korta och glättiga inlägg den senaste tiden. Glädjen och humorn i dem har kommit från mitt hjärta. Jag vill vara sann och öppen på den här bloggen, så på det sättet har det inte varit någon polerad yta jag visat.
Men visst har jag djupa tankar också. Ännu för ett år sedan gick livet i berg-och-dal bana efter skilsmässan. Den var ju ett oerhört hårt slag för mig och jag undrade hur jag skulle kunna leva vidare utan den person vid min sida som hade betytt allt för mig.
Men med facit i hand känner jag faktiskt lycka och tacksamhet för allt jag mer eller mindre tvingats ta mig genom.
Det låter som värsta klyschan när någon säger ”det som inte dödar gör dig starkare” och då man är mitt uppe i sin sorgeprocess kan man inte se annat än just den. Man kan bara ta en minut eller en dag i taget och det räcker.
Men minuterna blir timmar som blir dagar, veckor och månader. Såren läker sakta men säkert.
Med tiden kommer tryggheten och jag känner att jag klarar vad som helst i dag. Jag har ett mod och en styrka nu som jag inte hade haft om jag inte hade gått GENOM hela processen.
Jag har inte sopat den under mattan, inte försökt ta mig över, under eller förbi den.
Jag känner att jag har skrivit och pratat mig fri från allt som gjorde ont. Och den jag är i dag skulle jag inte vara utan processen. Den krävde tid och ganska många uppoffringar på flera plan. Men den var värd precis allt.
Hade det inte blivit skilsmässa kanske jag hade varit lika lycklig som jag var fram till den första maj 2014. Men nu blev saker och ting inte som jag förväntade mig då. Däremot fick jag något annat i stället. Jag har fått uppleva så mycket nytt och träffat så många härliga människor. Allt det nya hade jag inte fått om jag levt kvar i äktenskapet.
Dessutom ser jag nu varje ny dag som ett litet äventyr. Om jag vill kan jag köra fort och hojta av skräckblandad förtjusning i alla kurvor och backar.
Men jag kan också ta det lugnt, för jag trivs ensam med mig själv. Här hemma får jag vara precis den jag är.
För en dryg månad sedan försökte två personer i rätt stränga ordalag diktera för mig vad jag får skriva på bloggen och vad jag inte får skriva här.
Gjorde jag inte som jag blev tillsagd skulle olika åtgärder vidtas, för att uttrycka det så neutralt som möjligt.
Indirekt handlade restriktionerna om att jag inte tilläts minnas det liv som varit. Eller att jag i alla fall inte skulle få skriva om det eller om känslor som rördes upp efter skilsmässan.
Ändå har jag inte skrivit något elakt här om människor som var en stor del av mitt liv under sjutton års tid.
För ett år sedan skrev jag nästan dagligen om min sorg.
I dag har mycket nytt kommit in i mitt liv och jag vill inte tillbaka till det gamla.
Men att komma ihåg sådant som hänt, att se tillbaka och minnas det fina, att vårda just DE minnena – det kan inte vara fel.
En vas med ett hjärta, en gåva fick vi på 10-års bröllopsdagen.
Så jag fortsätter skriva om de minnena då och då.
Ett av dem är en vacker vas vi fick då vi hade varit tio år gifta.
Någon kanske skulle ha slängt den i golvet och stampat sönder den i små smulor efter skilsmässan. Eller vägrat att ha den i sitt nya hem. Men sådan är inte jag.
Jag använder vasen och tänker på festen då och då. Men nu symboliserar hjärtat inte den eviga kärlek jag trodde på då. Nu kan hjärtat påminna mig om det nya liv jag fick och alla de vänner jag har. Och kanske öppningen kan vara en symbol för en väg som finns in till ett nytt hjärta – vem vet.
Jari Gröndahl och Ulla Hakanen, årets rosenbröllopspar i Lovisa. Snart kan bröllopsvalsen börja, och det var faktiskt inte så folktomt som det ser ut på bilden. De flesta står där jag står, och fotograferar de lyckliga tu.
I fjol var det jobbigt för mig att se rosenbröllopsparets lycka på Skeppsbron. Jag hade precis förlorat mitt livs kärlek till en annan kvinna, men bet ihop och tänkte att jag tar en timme i taget. Och jag måste lära mig klara av att se andra människors lycka fastän mitt eget liv hade slagits i spillror.
I år kändes festen på evenemanget Rosornas Charm helt annorlunda. Jag tänkte inte lika mycket på krossade löften utan mer på att ett äktenskap och en bröllopsfest är en del av livet. Somliga håller ihop för evigt efter det avgivna löftet, andra gör inte det – och orsakerna till uppbrotten varierar.
Vädret var helt fantastiskt och min kväll började med skumpa hemma med en före detta kollega och hans flickvän. Sedan fortsatte vi till Saltbodan och då mina vänner lämnade mig för att åka hem och grilla hittade jag både nya och gamla vänner.
Cyklade hem strax före elva på kvällen. Det var nästan tjugo grader varmt och jag behövde varken tröja eller strumpor.
Jag vet att det kommer svackor också i framtiden i mitt liv. Men just den här kvällen kände jag mig både lycklig, självständig, vacker och stark.
Den här bloggen handlar väldigt långt om mitt liv. Min vardag med alla upp- och nedförsbackar som hör därtill.
Sedan juni 2014 har jag skrivit rätt mycket om hur det kändes att bli övergiven efter sexton års äktenskap. Stundvis mådde jag riktigt dåligt. Jag försökte berätta hur det kändes och varför.
Med tiden blev inläggen mindre ledsna, helt enkelt för att jag själv blev både starkare och gladare. Livet är mycket positivare i dag än för ett knappt år sedan, och jag kan tänka mig att många tycker att det nu är dags att fokusera endast på det positiva.
Men skriver jag inget om ”eländet” i mitt liv är den här bloggen inte ärlig.
Från den här hyllan i K-Supermarket hade jag velat köpa alla blommor!
Om jag hade haft möjlighet att få med mig alla de här blommorna från affären och om jag hade kunnat dela ut dem alla på en och samma dag, så är ni många som hade fått blommor. Jag tror att ni alla som varit med på min lilla helvetiska resa och som stöttat mig känner igen er. Vare sig ni gjort det i verkliga livet, via Facebook eller bloggen. Så de här blommorna är till er ❤
Bara två ögon och en ledsen mun fattas från den här moppen. Då hade den beskrivit hur jag kände mig i går.
För ni ska veta att det ännu finns dagar då jag känner mig som den här moppen.
Till först av allt måste jag ändå förtydliga att min ex-make inte är den skyldige då jag berättar vad som senast gjorde mig ledsen.
Via FB fick jag häromdagen ett meddelande som i sin korthet lät så här: Jag har inte i denna dag hört ett enda positivt ord om dej. Tänk på det. Inte ett enda.
Jag har också fått höra att jag inte ska tro att jag har några riktiga vänner. Sådana får man inte via bloggar.
Eller att de flesta lär ha tröttnat på mitt skilsmässopladder och helst vill springa sin kos då de ser mig.
Jag vore väl inte en människa om jag inte blev ledsen för de här påhoppen.
Fastän jag vet att personer som skriver så här har det jobbigt själva.
Så i dag beslöt jag mig för att berätta hur det känns ibland. Inte ofta men fortfarande då och då.
Och de här skoporna av ”ovett och sanningar” får jag kanske just för att jag är öppen om allt, för att jag inte ”har vett att hålla tyst om mitt liv”.
Det finns alltså människor som inte tycker om
– att jag vågar säga att jag är stolt för att jag åter är på benen
– att jag ids och täcks berätta att jag träffat nya män som är yngre än jag själv
– att jag berättar att min blogg har hundratals och ibland över tusen läsare varje dag
– att jag skriver hur jag genom terapin lärt mig förlåta och därmed även med handen på hjärtat önskar min make och hans nya allt gott.
Till råga på allt vågar jag kalla mig själv storsint och påstå att jag har ett gott hjärta 🙂
Otroligt så tiden går. För exakt ett halvt år sedan, den fjärde september, gick sista flyttlasset från det hem som hade varit gemensamt för mig och min dåvarande man.
Flyttbestyr i somras.
Sommaren 2014 var otroligt tung. Mest psykiskt på grund av skilsmässan förstås men också fysiskt då det gällde att packa lådor och bära ut skräp i sommarvärmen.
Drygt tio månader efter att mitt äktenskap slogs i spillror och sex månader efter den definitiva flytten ser det ut så här där jag bor.
Rummet där jag tillbringar den mesta av min vakna tid.
Det har varit en turbulent tid. Med många svackor och vågdalar. Så sent som igår grät jag eftersom det ännu finns krafter som motarbetar mig. Som försöker trycka ner mig, tysta mig, som tycker det är fel att jag talar öppet om mina känslor.
Jag hade ändå tänkt fortsätta med det. Berätta hur jag känner, både då jag är glad och då jag är ledsen. Och varför jag känner som jag gör.
Ni som följt mig genom skilsmässans alla faser, ni som sagt snälla saker, ni som förstått mig, ni som gett mig av er tid, skickat små gåvor, skrivit kommentarer på min blogg, ni som kramat mig… ni är ALLA guld värda och här får ni ett stort tack och en kram ❤
Jag skriver inte längre varje dag om min sorg. Om smärtan som förlusten av en kär person betydde efter sjutton år tillsammans. Om alla de ringar av saknad som skapas på ett vatten som är gemensamt för oss båda.
Men saknaden finns ändå där. Kanske lite inkapslad. Men inte övertäckt, bortglömd och sopad under mattan. Jag har lärt mig leva med den. Fastän jag fortsättningsvis gråter då och då.
1997 bestämde jag mig för att släppa allt. Var då på väg ut ur ett sju år långt förhållande. Tänkte att nu lever jag ensam resten av mitt liv, om jag inte hittar mannen i mitt liv, han som älskar mig sådan som jag är. Och då träffade jag honom – mitt livs stora kärlek – som jag gifte mig med 1998.
För att göra en lång historia kort. Nu lever jag åter ensam. Inte var det ju så jag hade tänkt livet skulle bli. Men livet blir heller sällan så som vi tänkt.
I somras då allt var smärtsamt värre kände jag att jag inte kan bo i den här staden, jag kan inte andas, jag kan inte finnas till – inte utan honom.
Men se… det kunde jag.
Ändå dröjde det nio månader innan jag var någorlunda på benen igen. Jag kravlade jag mig fram på olika sätt, fick mycket hjälp av en fin terapeut.
Och här står jag i dag. Skriver i min dagbok samma ord som för snart arton år sedan. Allt ordnar sig. Blir jag inte älskad för den jag är så kan det få kvitta. Då kan jag leva ensam resten av livet.
Det ÄR kanske inte svårare än så.
Fortsättning på följetongen kommer troligen 🙂
… har i dag gått sedan jag fick reda på att min man hade en annan.
För snart två månader sedan flyttade jag in i mitt nya hem, en bostad jag trivs i och verkligen med handen på hjärtat kan kalla MITT hem.
För ett halvt år sedan var jag totalt nedbruten, visste knappt vad som var natt och vad som var dag.
Jag grät floder och trodde aldrig jag skulle kunna skratta igen.
Allra minst trodde jag att jag skulle trivas i bostaden jag hittade i slutet av maj och som då låg i ett hus som genomgick en omfattande renovering.
I går såg jag på Skavlan som hade temat kärlek.
En av gästerna sa att äktenskap är ett slags beslut.
Efter att själv under nästan 35 år varit mer eller mindre vilse visste jag 1998 att jag var mogen att ta beslutet om att leva tillsammans i nöd och i lust.
Utan att desto mera gå in på det ämnet, eftersom jag tror jag kan få en del mothugg, säger jag bara att människor har olika värderingar.
Jag står för mina, de jag har i dag hade jag inte för 20-30 år sedan, men är det inte det man kallar mognad?
Jag har felat mycket i mitt liv och det var väl karma som slog tillbaka då i maj 🙂 …
Många frågor får aldrig svar. Och tiden läker inte alla sår.
Men man kan lära sig leva med minnena och jag återhämtar mig sakta men säkert.
Tack till alla som gett mig stöd under mina svåra tid, som ännu inte är över.
Jag orkade inte komma med på alla evenemang och utflykter ni i somras föreslog för mig – men i dag har jag börjat göra också det.
Skumppa med en väninna om en stund – sedan Tors match och efterfest på Degerby. Heja livet ❤
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 