I torsdags bjöd radioprogrammet Andrum på bra tankar kring fysisk långsamhet.
Många människors vardag är hektisk i dag. Vi förväntas svara på mejl och i telefon genast. Vi blir irriterade om det dröjer tre sekunder innan en webbsajt laddar upp sig.
I mitt jobb har jag blivit van med ett högt tempo. Men jag har också märkt att ju äldre jag blivit, desto mer framförhållning behöver jag. Jag vill planera det som ska göras, och jag räknar in extra tid för olika eventualiteter – ”om, ifall allt inte går som jag tänkt mig”.
Det är att vara gammal det 🙂

Jag känner också att jag behöver få umgås med människor som orkar lyssna och ta sig den tid som en dialog kräver.
Människor som pratar med och lyssnar på varandra.
Människor som inte är upptagna av sig själva, av sina telefoner eller som har så bråttom att de inte orkar vänta tills andra talat till punkt.
Ur boken ”Om konsten att ändra andra” av Bertil Martinsson plockar jag i dag följande klokord:
Det vore olyckligt om du måste ändra andra för att själv bli lycklig.
Även om det vore möjligt att ändra andra, skulle det vara opraktiskt.
Dom andra är ju så förbaskat många,
och du är bara en.
Fick boken av en bloggvän, tack – du vet vem du är ❤

